En förlorad son

Behandlingshemmet i den sydkinesiska provinsen Qihang var en av hundratals institutioner som lovade att bota kinesiska barn från föräldrarnas stora fasa – internetberoende. Men för Deng Senshan och många andra unga intagna slutade behandlingen i en tragedi.

Vid middagstid en varm augustidag 2009 satte sig en man, hans hustru och deras son i bilen och åkte iväg till behandlingshemmet Qihang ute på landsbygden i den sydkinesiska Guangxi-provinsen. Det var bara en halvtimmes bilresa dit från hotellet i Nanning, men både Deng Fei och Zhou Juan tyckte att det kändes mycket längre. Deras son, Deng Senshan, satt i baksätet och såg dyster ut. Han tittade ut på magasinen, de halvfärdiga byggnaderna och de öppna fälten som svepte förbi utanför fönstret.

Behandlingshemmet sa sig kunna bota barn från så kallat internetberoende, en åkomma som vuxit till ett av de mest fruktade hoten mot Kinas folkhälsa. Enligt informationsbroschyren var uppskattningsvis 80 procent av landets ungdomar drabbade. Det verkade som om 15-årige Deng Senshan var en av dem. Han hade alltid varit en toppelev, men de senaste åren hade hans betyg rasat. På sin fritid spelade han datorspel på internetkaféer eller på datorn hemma. Deng Fei och Zhou Juan var rädda att de skulle förlora sin ende son till en teknologisk demon som de knappt begrep sig på. Men de på behandlingshemmet lovade att sätta stopp för hans ”skadliga beteende”.

Men när området kom inom synhåll var det något helt annat än den skolliknande miljö som Deng Fei hade föreställt sig. Huset påminde snarare om ett illa underhållet fängelse, en sliten trevåningsbyggnad av betong med gallerförsedda fönster och fullt med ogräs runt omkring. Ute på basketplanen var en massa tonåringar mitt uppe i ett svettigt träningspass i den subtropiska värmen. Ledare i svarta t-shirts med militärpolismärken vaktade dem.

Familjen steg ur bilen. Klockan var ett på dagen. ”Jag vill inte vara här”, vädjade Deng Senshan. Deng Fei började känna sig tveksam, men visade det inte. ”Det här kommer att vara nyttigt för dig”, lovade han. ”Om en månad är du hemma igen, vältränad och stark.” Zhou Juan försökte också dölja sin oro. Vid ett tillfälle tog hon med sig en av ledarna avsides och frågade varför barnen var tvungna att träna när det var så varmt. ”Ungarna har det alldeles för bekvämt där hemma”, svarade han. Hårda tag var en del av kuren. ”Men ni slår väl inte barnen?” frågade hon. ”Nej då, här använder vi enbart psykologiska behandlingsmetoder”, försäkrade mannen.

Deng Senshans föräldrar betalade 7 000 yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor) för en månads behandling, och såg sedan när deras son fördes till ett rum vid sidan om planen. Personalen rådde dem att åka. Zhou Juan kunde inte låta bli att kasta en sista blick på sin son när hon gick därifrån. Genom dörrspringan såg hon honom sitta på en stol, hopsjunken och med hängande huvud.

I och med att antalet internetanvändare i Kina har skjutit i höjden från 620 000 till 420 miljoner under de senaste 13 åren, har landets ungdomar blivit alltmer vana vid den digitala tidsålderns verktyg. På dygnetruntöppna gigantiska internetklubbar sitter hundratals tonåringar i timmar. Enbart den sociala nätverkssajten och meddelandetjänsten qq.com har över 568 miljoner aktiva chattkonton. Det kommer fler och fler program som hjälper användarna att smyga sig runt de statliga brandväggar som blockerar YouTube och Twitter.

Föräldrar har alltid oroat sig för ungdomskulturens skadliga påverkan oavsett om det rört sig om serietidningar, rock’n’roll eller datorspel. Men i det rigida och extremt konkurrensinriktade kinesiska samhället ses internetexplosionen inte bara som ett disciplinmässigt irritationsmoment. Den betraktas som ett existentiellt hot. Det förklarar i viss mån varför hela nationen blivit som fixerad vid att behandla barn med misstänkt internetberoende.

Skräckhistorier började dyka upp redan 2002 i de statsägda dagstidningarna och underblåste paniken. Ett par ungdomar från Chongqing, som spelat datorspel på internet i två dygn, svimmade av utmattning mitt på ett järnvägsspår och dödades av ett tåg. Vid en eldsvåda i ett olagligt internetkafé omkom 24. En pojke i Qingyuan dödade sin pappa sedan de bråkat om hans internetaktiviteter. En 13-åring från Tianjin loggade ut efter ett 36 timmar långt World of Warcraft-pass och kastade sig ut från taket på det 24 våningar höga huset där han bodde. Han ville ”möta spelets hjältar”.

De kinesiska myndigheterna reagerade snabbt och kraftfullt. Tonåringar förbjöds besöka internetkaféer. Man slutade ge tillstånd till nya kaféer och stängde tusentals illegala inrättningar. Men det mest anmärkningsvärda initiativet var behandlingshemmen.

Kinas första behandlingshem mot internetmissbruk startades år 2004 vid Militärsjukhuset i Peking. Det skapades av Tao Ran, en militär forskare och överste som hade blivit känd för sin behandling av narkomaner. Hemmet använde sig av en kombination av samtalsterapi, fysisk träning och medicinering och arbetade främst med tonåringar. Det visade sig att Tao Rans behandlingshem uppnådde mycket goda resultat.

Retoriken kring ungdomarnas internetberoende blev mer och mer hysterisk. År 2006 talade det kommunistiska ungdomsförbundets centralkommitté öppet om ett ”allvarligt samhällsproblem” och kallade internetkaféerna för ”en grogrund för ungdomsbrottslighet och omoral”. Internet fick skulden för att avhoppen från gymnasiet skjutit i höjden och för de flesta ungdomsbrott.

Tao Ran började oroa sig för att folk överreagerade. I ett försök att få slut på all osäkerhet och förvirring publicerade han i slutet av 2008 vad han ansåg var de avgörande symptomen på verkligt nätberoende: att man ägnade sig åt onlinespel minst sex timmar per dag under tre månader i följd och upplevde starka psykiska och fysiska abstinenssymptom då man inte var ute på nätet. Han började också bearbeta den kinesiska regeringen för att få tillståndet officiellt erkänt som en psykisk sjukdom. Men han befann sig i ett förkrossande underläge. Antalet behandlingshem i Kina uppskattades då till fler än 200.

Deng Senshans familj bor i en rymlig femrummare i Ziyuandistriktet i Guangxi-provinsen inte långt från den vietnamesiska gränsen. Han började spela onlinespel när han var elva. För den här lugne killen med spikrakt svart hår och glasögon var det bara ett tidsfördriv när han inte simmade eller drömde om att bli näste Yao Ming, en framgångsrik basketspelare och en av Kinas största idrottsstjärnor.

Men allt förändrades när han som 13-åring kastade sig in i World of Warcraft på internet. När han inte var i skolan satt han vid datorn. Ibland hoppade han över måltider och han fick inte tillräckligt med sömn. Det hände till och med att han försvann ut på kvällarna utan att säga något. Då kunde Deng Fei hitta honom på något av de dussintals internetkaféer som fanns runtom i staden.

Deng Senshan gick upp i vikt och skolbetygen blev allt sämre. Föräldrarna flyttade in hans dator i sitt sovrum, drog ner på hans veckopeng och köpte ett löpband åt honom. Ingenting fungerade. Det blev gräl. De undrade om deras son hade blivit beroende. En kväll råkade Deng Fei se ett reklaminslag på tv för Qihanghemmet. Det visade en leende familj. Anläggningen verkade seriös, rentav hoppingivande. Och eftersom reklamen sändes av den statliga lokal-tv-kanalen kändes det tryggt. Deng Fei ringde till hemmet och reserverade i hemlighet en plats åt sin son.

Ett par veckor senare packade han bilen och tog med sig familjen till havet. Han satt i den varma sanden och tittade på medan hans son badade i Sydkinesiska sjön. När en kvinna började fäkta med armarna ute i de höga vågorna och Deng Senshan simmade ut och hjälpte henne i säkerhet fylldes han av stolthet. Zhou Juan tog en bild av Deng Senshan. På fotot ser man honom blöt i håret, med en handduk över axlarna – omedveten om att han snart skulle skjutsas till hemmet som inte låg långt därifrån. Men samma kväll, på hotellet, fick han beskedet. ”Det kommer att vara nyttigt för dig”, försäkrade Deng Fei.

Behandlingshemmet Qihang öppnades i maj 2009, lagom till sommarlovet. Även om man talade om terapi bestod verksamheten huvudsakligen av stenhård militärisk fysisk träning som började när solen gick upp och kunde pågå till efter midnatt. De ungdomar som inte orkade springa alla varv eller göra alla armhävningar som krävdes fick stryk. En tolvårig pojke, vars föräldrar skrivit in honom därför att han spelade för mycket på sin Game Boy, berättade senare att den mesta tiden koncentrerade han sig enbart på att överleva: ”Om någon påstår att han inte var rädd så ljuger han.”

Deng Senshans kamrater på behandlingshemmet hjälpte till att återskapa hans första och enda dag på Qihang. Liksom för alla nykomlingar började hans vistelse med ett besök i ett ”isoleringsrum” på översta våningen. Där blev han tillsagd att ställa sig med ansiktet mot väggen. När han vägrade slog ledarna honom. ”Jag hörde hur han skrek”, berättade en 13-årig flicka som skickats dit av sin mamma sedan hon börjat skolka från skolan för att chatta på nätet. ”Men det var normalt att höra skrik.”

När de andra ungdomarna skickades i säng vid 21-tiden fick Deng Senshan och tre andra nykomlingar order att springa varv på varv runt basketplanerna i det starka strålkastarljuset. Deng Senshan sprang ungefär 30 varv innan han snubblade och föll. En av ledarna släpade bort honom till en flaggstång i närheten och slog honom så hårt med ett stolsben av trä att det gick av. Deng Senshan vädjade att han skulle sluta, tvingade sig upp på benen igen och fortsatte springa. Han orkade halvvägs runt planen innan han sjönk ihop på nytt. ”Ska du springa, eller?” skrek ledaren. Han stegade bort med en plastpall i handen och måttade ett slag mot pojken med den.

Deng Senshan sjönk ihop på betongen och låg orörlig. Flera såg vad som hände. Deng Senshan bars till sin säng. Han blödde ur munnen, öronen, ögonen och näsan. Senare på natten började han ropa: ”De dödar mig!” Ledarna lät honom ligga i sängen i flera timmar innan en bil körde honom till sjukhuset. Då var klockan tre på natten. Fjorton timmar efter sin ankomst till behandlingshemmet dödförklarades han.

Minst ett dussin personer anhölls misstänkta för delaktighet i Deng Senshans död. Det skulle senare visa sig att hemmets grundare, som framställt sig själv som specialist inom pedagogik och psykologi, aldrig ens gått på gymnasiet.

Några dagar efter mordet blev en 14-årig pojke misshandlad till döds av ledare på ett behandlingshem i Hubeiprovinsen. Sex dagar senare hamnade en tonåring på intensiven efter att ha blivit svårt skadad på ett annat hem. Nu höjdes det röster med krav på åtgärder från regeringens sida.

Samtidigt började de lokala myndigheterna få kritik för sin roll i tragedin. Hemmets reklamfilm hade sänts på statliga tv-kanaler och anläggningen var belägen på mark som tillhörde en skola med statsbidrag. Till slut gav myndigheterna Deng Fei och Zhou Juan ekonomisk kompensation för sonens död, fastän man avvisade pappans krav på en ursäkt. Och i november 2009 drog Kinas hälsovårdsministerium upp riktlinjer för behandlingshem där man förbjöd fysisk bestraffning och destruktiva handlingar. Man tvingade också flera hem att slå igen. Tao Ran, som blivit en av de främsta förespråkarna för ökad statlig kontroll, beskriver åtgärderna som ett hoppingivande ”första steg”.

Nyligen kom Deng Fei fram till slutsatsen att hans son aldrig var beroende. ”Förmodligen var internet bara ett sätt för honom att lätta på den press han upplevde”, säger han och tittar ner på sina fötter. ”Men vi förstod inte det då.” Och Zhou Juan säger: ”Han spelade inte ens särskilt mycket.”

Deng Fei och Zhou Juan har kvar sonens dator i sovrummet. Innan de skjutsade Deng Senshan till lägret hade han sparat familjebilder på sin hårddisk. Zhou Juan ser inte längre datorn som en symbol för beroende eller rädsla, utan som ett förråd av minnen som alltid kommer att finnas åtkomligt, vad som än händer. Deng Senshan sa det till henne, berättar hon och torkar en tår ur ögat. ”Han sa att datorn var en säker plats.”

RED:S ANMÄRKNING: I april dömde en domstol i Nanning i den autonoma regionen Guangxi Zhuang fyra lägerledare till mellan två och tio års fängelse för delaktighet i Deng Senshans död.

Ur Reader's Digest november 2010