Från däcket på en av Nordic Ferrys fartyg, som kämpar sig fram genom den vindpiskade Nordsjön, ser den danska ön Samsø övergiven ut. Enligt sägnen utkämpades stora strider här för länge sedan och asaguden Oden kom hit för att lära sig trolldom. Där jag spanar genom dimman är det lätt att tro på det.

När vi lägger till i den lilla hamnen skyndar sig övriga passagerare ner till bildäck, och på några minuter är de borta. Ensam på den vindpinade kajen undrar jag hur jag får tag på en taxi som kan ta mig till Søren Hermansen, mannen som har utfört ett modernt mirakel på Samsø.Jag hittar honom – en kraftfull karl, vältränad och gladlynt, just hemkommen från en dyksemester – vid Samsø Energiakademi, en modernistisk high tech-version av ett långhus från vikingatiden. Det öppnades 2007, är ekologiskt hållbart, drivs av förnybar energi och utgör ett skyltfönster för Søren Hermansens storslagna bedrift: att förvandla Samsø till Danmarks ”Energi-ö”.

Søren Hermansen undervisade i miljökunskap vid Samsøs gymnasium när han såg en tidningsannons där man sökte någon som kunde driva en miljö- och energiorganisation för öns räkning. Utmaningen bestod i att engagera lokalbefolkningen i ett ambitiöst experiment, nämligen att inom tio år bli självförsörjande vad gäller förnybar energi.

Fantastiskt! tänkte Søren Hermansen, precis i min smak. Søren Hermansen, som är född och uppvuxen på Samsø, var en engagerad lantbrukare och miljövän och kände sig övertygad om allt det goda som den gemensamma ansträngningen skulle föra med sig. ”Det handlar om delad risk och ömsesidigt stöd; det är grunden både för detta och för andra samhällen på landsbygden”, säger han. Skolan där han undervisade hade han hjälpt till att göra självförsörjande på energi och mat. Några år tidigare hade han på sin mark tillsammans med några grannar byggt ett vindkraftverk som de ägde tillsammans.

Søren Hermansen – enligt egen utsago ”varken en gröna vågen-hippie eller konservativ affärsman” – var rätt man för att engagera och motivera de jordnära öborna. Han bodde i söder och arbetade i norr och talade båda de lokala dialekterna.

”Om myndigheterna säger ’Gör det här! Gör det där!’ så värjer sig folk”, säger Inge-Dorothe Larsen, en tidigare lärarkollega. ”Men människor litar på Søren. Han är trovärdig.”

Søren Hermansen fick jobbet. Inspirerad av utmaningen men en aning orolig påminner han sig: ”Jag förväntade mig att det skulle fungera, men jag var rädd att jag skulle ha fel.”

Samsø hade slagit ut fyra andra konkurrenter innan den danska regeringen ställde sig bakom deras eko-plan. Planen målade upp såväl enorma elektriska vindraftsgeneratorer på land och till havs, kommunala värmeverk eldade med halm från gårdarna på ön, spisar eldade med träspån och bergvärmepumpar som skulle ersätta kostsamma och smutsiga oljepannor, samt en storskalig introduktion av solceller och elbilar.

Genom att stimulera experimentet hoppades regeringen hitta en arbetsmodell för att bli mindre beroende av oljeimport och samtidigt minska utsläppen av växthusgaser. Danska staten betalade Søren Hermansens lön. Utöver detta skulle det inte ges några särskilda bidrag. Samsø fick klara sig på egen hand.

Det var Samsøborna trots allt vana vid. Den 114 kvadratkilometer stora ön ligger mitt i Danmark och består till största delen av jordbruksmark. Sommartid lockar ön mängder av gäster, men under resten av året är de 4 000 bofasta invånarna ensamma i Kattegatt, en timmes färjeresa från Jylland och två timmar från Själland.

Søren Hermansen hade ärvt en djärv plan, nu gällde det att tänka ut hur han skulle kunna överföra sin egen entusiasm till de övriga öborna. Många var skeptiska. Men när han bjöd in till en rad stormöten under 1998 kom 50 till 100 nyfikna varje gång.

Byborna lyssnade artigt till Søren Hermansens engagerade vädjan om samarbete för att förvandla ön till en ekologisk oas. ”Visst skulle det vara stort att åstadkomma saker tillsammans?” manade han. Men få människor blev övertygade. Vid ett möte föreslog en lokal betongfabrikör att man skulle bygga en kärnreaktor – för att det då skulle behövas mera betong! ”Han skämtade”, säger Søren Hermansen. ”Men samtidigt var det som att fråga ’Vad får jag ut av det?’”

Det var det Søren Hermansen tänkte förklara för dem. Genom att ha kommunala uppvärmningssystem eldade med lokal biomassa, spisar eldade med pellets gjorda av sågspån, solpaneler eller bergvärme skulle deras energikostnader sjunka rejält.

Investerare i vindkraftverk kunde sälja el till ett garanterat pris. När väl investeringskostnaden var täckt – i normalfallet på under tio år – skulle havsvindarna generera en stadig avkastning. Dessutom skulle energiprojektet skapa arbetstillfällen för lokala smeder, rörmokare, snickare och andra hantverkare, samt extra inkomster för lantbrukarna och Samsø kommun. Och precis så blev det. Under projekttiden 2000–2005 skapade projektet 31 heltidstjänster.

Mjölkbonden Jørgen Tranberg, som driver en gård på 100 hektar vid Nørreskiftevej på den södra delen av ön, var tidig att hänga på. Eftersom han redan var delägare i ett litet vindkraftverk och fick husvärme och varmvatten från kylningen av mjölken, såg han en säker affärsmöjlighet. Medan han sitter i köket och tittar på sina djur som filmas via övervakningskameror, påminner han sig att det i augusti 2000 räckte med tio minuter för att övertyga hans bank att låna honom sex miljoner danska kronor för att köpa och uppföra en av de första av elva enorma landbaserade vindmöllor enligt Samsøs energiplan.

Bollen var i rullning. Femtio lantbrukare uppvaktade Søren Hermansen för att få bygga vindmöllor på sina marker och åtta av dem fick tillstånd. ”Det förvånade mig att så många lantbrukare bad om dem”, säger han. Under tiden finansierade fler än trehundra småinvesterare två landbaserade turbiner i ett kooperativt ägande.

En del motståndare var rädda att gigantiska vindkraftverk skulle störa turismen. ”Först var det något som ingen ville ha på sin egen bakgård, men sedan svängde stämningsläget totalt.” Søren Hermansen ler stort. ”Om man äger en andel så ser de fina ut, och ljudet från vindmöllorna låter som prasslande sedlar på banken.”

En kväll kör Jørgen Tranberg oss tvärs över fälten för att vi ska få beundra hans vindmölla. Den är bländande vit, smäcker och elegant, 50 meter hög och brummar svagt när de tre roterande bladen klyver luften. Den skulle kunna vara ett stycke minimalistisk konst. ”Jag har sålt el för över tio miljoner danska kronor och betalat hela banklånet.” Nu genererar vindmöllan ren vinst, efter avdrag för underhållskostnader, och han förväntar sig att den ska fungera i ytterligare tjugo år.

De tio havsbaserade kraftverken, högre och mer än dubbelt så produktiva, radar upp sig längs södra anloppet till Samsø likt en väldrillad hedersvakt, rakryggad mot vinden. De är uppförda år 2003, fem av privata ägare och kooperativ, medan de övriga fem tillhör kommunen. ”Genom kommunen äger varenda individ på Samsø en andel i dessa vindmöllor”, berättar borgmästare Jørn C Nissen. ”Om människor känner att de är delaktiga blir de en del av lösningen.”

Att locka samhällen att skriva kontrakt på kommunala fjärrvärmeverk krävde mer arbete. I Nordby och Mårup, grannbyar i norr, gick Søren Hermansen och frivilliga från dörr till dörr för att förmå människor att ansluta sig till projektet. ”Vi knackade dörr i en månad.” Så länge de flesta inte gått med, hade det inte varit ekonomiskt försvarbart att bygga ett fjärrvärmeverk och lägga rör för ändamålet. Som en sporre kostade det 100 danska kronor att ansluta sig före mitten av 1999. De som anslöt sig senare fick betala den verkliga kostnaden, 40 000 danska kronor.

Det hjälpte! Hela 80 procent av lokalbefolkningen skrev på. Sedan början av 2002 har en fliseldad panna levererat värme och varmvatten, och en 2 500 kvadratmeter stor solpanel i närheten täcker det ökade behovet under turistsäsongen. Stegvis har samhällen, grannskap och skolor slutit upp kring kommunala fjärrvärmeverk som eldas med biomassa. Bland dem finns en anläggning mellan Brundby och Ballen vilken drivs av halm. Längs väggen i en lagerbyggnad är halmbalar på 600 kilo staplade, var och en motsvarande 200 liter olja. En gång om dagen kommer en man med en gaffeltruck och laddar halmbalarna på ett transportband som sedan matar in dem i en rivare. Den rivna halmen hamnar i en panna som värmer vatten till 80 grader. Vattnet leds till hemmen genom isolerade rör. Röken filtreras för att få bort föroreningar och lantbrukarna tar hand om askan för att gödsla sina åkrar med. Oftast är anläggningen obemannad. Bortsett från en katt-familj som patrullerar stället på jakt efter råttor och möss sköter sig värmesystemet nästan självt.

Brian Kjaers hem låg för avsides för att kopplas till den kommunala fjärrvärmen. Precis som allt fler Samsøbor har den unge elektrikern utvecklat en egen lösning. För tre år sedan köpte han ett begagnat vindkraftverk, renoverade det, reste det och kopplade det till en stor vattenreservoar. När vinden blåser förser det hemmet med värme och varmvatten och kommer att ha betalat sig inom två år. För de tillfällen när vinden inte blåser har Brian Kjaer bytt ut sin kostsamma oljebrännare mot en fliseldad ugn. Sommartid får han varmvatten med hjälp av solpaneler. Hans energikostnader har mer än halverats.

”Projektet Energiön har visat oss möjligheterna med förnybar energi”, säger Brian Kjaer. ”Nu tänker alla ’grönt’.” År 2009 tog Brian Kjaer ett steg till. Han köpte en tvåsitsig elbil. Den laddas effektivt gratis med el från hans vindmölla och passar perfekt på den lilla ön.

”Läxan är följande: Om människor får en möjlighet att bli involverade så tar de den”, säger Søren Hermansen.

Det som har varit problematiskt på Samsø är att få transporterna mer miljövänliga. I dag, precis som tidigare, drivs nästan alla lastbilar, traktorer, bilar, bussar och färjor med diesel eller bensin. Men Søren Hermansen har en plan för att ändra på det. Han har bjudit in tillverkare att använda Samsø som en försöksverkstad för nästa generation av eldrivna fordon och vill starta ett projekt för ”utbytesbatterier” vid bensinstationer för att undvika förseningar beroende på uppladdningstid. ”Vi har elen för att ladda upp dem igen – utan att lämna något koldioxidavtryck”, påpekar han.

Samsø och Søren Hermansen behövde inte ett decennium för att bli självförsörjande på förnybar energi. De nådde målet redan 2005. I dag uppväger elexporten till fastlandet mer än väl deras återstående oljeförbrukning. Faktum är att ön producerar 40 procent mer energi än den förbrukar. För de flesta har energikostnaderna på Samsø sjunkit med 30 procent.

Till var och en som vill lära något av Samsø säger Søren Hermansen: ”Kopiera oss inte. Använd lokala resurser: solenergi i södra Europa, vind i norr och biomassa överallt. Givetvis med lokalt engagemang, energidemokrati och lokalt ägande.”

Søren Hermansen slår sig inte till ro. Hans nästa utmaning är att minska förbrukningen av energi. Vinsten från samhällets vindkraftinvesteringar är öronmärkta för framtida projekt inom förnybar energi. Offentliga byggnader och skolor uppgraderas redan med bättre isolering, värmereflekterande fönster och intelligenta belysningssystem. Det finns också ”smarta hus”, med datorstyrd uppvärmning, ventilation och vatten. ”Tekniken finns, varför inte använda den?” säger han.

Søren Hermansen är en mycket energisk person. Men det är också precis vad man kan förvänta sig på Energiön.

Ur Reader's Digest 6/2010.