Reader’s Digest: Andre Agassi, du är världsberömd tennisspelare. I din självbiografi Open som kom ut i ­slutet av förra året (ej översatt till svenska) berättar du väldigt öppenhjärtigt …

Andre Agassi: När jag var tennisproffs levde jag mitt liv i offentlig­heten och mycket av det som sas om mig var helt enkelt inte sant, bra som dåliga saker. På tennisplanen kände jag mig hemma­stadd, men inte i mitt liv.
Jag visste ald­rig vem jag egent­ligen var. Hur skulle då and­ra kunna veta det? Mitt liv bestod av motsägelser som jag aldrig kunde förklara för mig själv.

 
RD: Förstår du dig på Andre Agassi nuförtiden?

AA: Jag förstår honom lite mer för var dag som går och, som alla andra, måste jag dagligen jobba på att uppnå en inre frid. Nuförtiden lever jag mitt liv tillsammans med människor som jag litar på.

 
RD: Din far fungerade som din personliga härförare. Tennisturneringarna var slagfälten och du dukade nästan under där. Varför har du inte gjort upp med din far i boken?

AA: Min far är ofattbart lojal. Jag önskar att han hade älskat mig mindre. Han var alltid generös. Han sökte helt enkelt den kortaste vägen till den amerikanska drömmen.

RD: … och den gick via din framgång.

AA: Min far hade en plan och han var själv ofattbart disciplinerad. Jag förstår inte hur han klarade av det: två jobb, fyra barn, att stå timmar i sträck med oss på tennisbanan, denna vansinniga disciplin. Han hade många ­positiva sidor.

 
RD: Men de negativa styrde över dig i två årtionden.

AA: Jag frågade honom en gång: ”Pappa, hur känner du inför allt det som folk har sagt om dig, om hur du hanterar det här, med dig och med oss?” Han svarade: ”Jag struntar fullständigt i vad andra säger om mig. Om jag fick göra om allt igen skulle jag göra precis likadant. Men med ett undantag: Du skulle inte spela tennis utan jag skulle lära dig spela golf eller baseball. Det kan man hålla på med längre och alltså hade du kunnat tjäna mer pengar.”

 
RD: Trevligt.

AA: Man måste förstå honom. Pappa växte upp som armenisk kristen i muslimska Iran. Han hade allt emot sig. Hans mor behandlade honom illa och till och med tvingade honom att ha på sig flickkläder till skolan. Han lärde sig tidigt att inte lita på någon. När han sedan kom till USA talade han ingen engelska men han tog sig på något sätt igenom skolan. Denne man hade inga valmöjligheter under hela sitt liv. Han ville att vi barn skulle få alla chanser som han aldrig fick. Ironin i det hela ligger i att han själv inte gav oss något val. Han var så fattig att för honom spelade det ingen roll om man var framgångsrik om man inte kunde tjäna pengar på det. Att ha ­möjligheter betydde bara en sak för ­honom: pengar.

 
RD: Du har två barn med den tyska tennisspelerskan Steffi Graf. Hur är din far som farfar?

AA: Han är okej. Men han är fortfarande väldigt frispråkig. Han gör ingen  som helst hemlighet av sina åsikter.

 
RD: Kan du ge ett ­exempel?

AA: Min son spelade tennis med honom och slog en boll rakt på honom. Min far tittade på honom och sa: ”Om du gör så där en gång till sparkar jag dig i baken så att du inte kan gå på toa på två veckor.”

 
RD: Och din son sprang hem och grät?

AA: Nej då, inte en tår. Han ville bara veta om man kan överleva i två veckor utan att gå på toaletten. Tro mig, vi har alla ett gott förhållande till min far. Mot mig är han som han alltid har varit. Han ger mig goda råd hela tiden. ­Förut handlade det om tennis, nu handlar det om barnuppfostran och om vad jag enligt hans åsikt borde göra bättre.

RD: Vet du vad jag inte förstår? Under 20 år som professionell tennisspelare har du vunnit allt; alla viktiga turneringar, en olympisk guldmedalj och du rankades som etta i världen. Men nu säger du i boken att du hatade att spela tennis.

AA: För att kunna förstå mig måste man försöka förstå pressen jag levde under ­redan som barn. Hela stämningen hemma präglades av mina ­insatser; om jag hade gjort bra eller dåligt ifrån mig på träningen, om jag vann eller förlorade. Antingen åt vi alla tillsammans eller också fixade var och en något att äta på egen hand. Senare blev insatserna ännu högre, det handlade om mycket pengar och inkomsterna ökade, men vårt sätt att fungera som familj ändrades inte. Att förlora innebar att alla and­ra mådde dåligt ­eftersom min far under inga omständigheter accepterade ett nederlag. ­Redan vid fyra års ålder hade jag lärt mig att det blev bråk mellan min far och mina äldre syskon när de förlorade. När jag tittade på när de spelade var jag hela tiden rädd att de skulle förlora. De vann inte till­räckligt ofta och jag var det sista ­hop­pet. Jag hade talang och jag vann men jag hatade allt som hade med ­tennis att göra.

 
RD: När du var 13 år flyttade du till Florida, till Nick Bollettieris tennisakademi, långt bort från din far. Gjorde avståndet att det blev lättare för dig?

AA: Jag ville inte åka. Jag var livrädd. Det var som ett straff­läger, rena skräcken. Och det värsta var att det låg så långt hemifrån. De and­ra barnen kunde åka hem på helgerna, men det kunde inte jag. Jag började göra uppror och plötsligt gjorde jag uppror inför hela världen.

 
RD: 16 år gammal blev du plötsligt underbarn och tennisproffs. För oss åskådare syntes upproret bara i klädseln: du hade ­jeans och färgglada kläder. Du ville synas. Men en tonåring som hatar tennis struntar väl snarare i allt.

AA: Man måste se det så här: Jag är som en konstnär som inte vill utöva sin konst under smärta. Jag hade inte accepterat tennis som livsstil då. Men plötsligt erbjöd tennisen mig möjligheter att göra livet mer uthärdligt. Resor med min bror, pengar, middagar på fina restauranger. I grund och botten förändrades ingenting av det, men det gjorde smärtan lite mer uthärdlig.

 
RD: I boken berättar du att du beslöt dig för att bara spela för dig själv, för Andre Agassi. När var det?

AA: Det var 1997, när jag var 27 år. Jag var så dålig då, nummer 141 på världsrankinglistan, att jag var tvungen att acceptera ett wild card för att få vara med i en turnering i Stuttgart. Min tränare Brad Gilbert stod inte ut med mina förluster och ville heller inte vara delaktig i dem längre. Han kallade upp mig och laget till hotellrummet och sa: ”Vi går inte ut härifrån förrän du har bestämt dig. Antingen slutar du eller så börjar vi om från början.” Jag tänkte: Vänta nu, jag har aldrig tyckt om tennis och nu mindre än någonsin. Jag tyckte inte om mig själv, jag tyckte inte om vad jag hade åstadkommit.

 
RD: Om jag får sammanfatta helt kort: Du hade varit proffs sedan 1986 och 1997 hade du alltså hållit på i elva år. Du hade redan uppnått så mycket, både rent idrottsligt och även ekonomiskt, och skulle inte ha behövt arbeta mer.

AA: Exakt. Jag sa till mig själv: ”Du kan sluta nu. Du har allt du behöver. Pengar, en fru och äntligen får du din frihet. Bättre kan det inte bli.”

 
RD: Precis.

AA: Och då fick jag, vad ska man kalla det, en uppenbarelse. Jag tänkte: Hur skulle det kännas om det bara var jag som bestämde hur jag skulle vara som tennisspelare? Nyckelfrågan var om det överhuvudtaget fanns någon enda anledning till att jag skulle fortsätta spela. Först hade jag inget svar på den frågan, men sedan grundade jag min skola …

 
RD: … Andre Agassi-stiftelsen, som ger utbildning och socialt stöd till barn från svåra sociala förhållanden.

AA: I den skolan kunde jag se hur livet förändrades och dess­utom till det bättre. Från det ögonblicket spelade jag för min skola. Jag sa till mig själv: ”Tennis är ­åter­­­igen hårt arbete och ­ansträngande för huvudet, men nu spelar du för något som består, något som är viktigare än dina egna behov.”

 
RD: Så under andra delen av din tenniskarriär ändrade sig egentligen ingenting. Du blev bara ännu mer framgångsrik.

AA: Precis så är det. Jag är en levande mot­sägelse.

 
RD: Du spelade ­åter­igen inte för dig själv, utan för ­and­­ra, för något annat.

AA: Ja, det stämmer, den den här gången spelade jag för ett lag som jag kunde identifiera mig med och för en sak som jag brann för.

 
RD: Hur motsägelsefull kan du kosta på dig att vara som far?

AA: Det kan jag inte svara på. Det får du fråga ­and­ra om – min fru, mina barn. Men barn hjälper till, de lär oss hur man ska närma sig ­and­ra människor eller saker helt utan rädsla.

 
RD: Hur uppfostrar ni era barn?

AA: Jag är inte någon lärare, men jag försöker lära mina egna barn och barnen i skolan medkänsla. Vi vill visa dem vad kärlek till sina medmänniskor ­innebär. Bildning, även karaktärsbildning, innebär att man ökar sina möjligheter ofantligt.

 
RD: Är du mer tillåtande än din egen far var?

AA: Jag är krävande, det kan jag lova.

 
RD: På vilket sätt?

AA: Jag har klara tankar om hur våra barn ska uppföra sig, hur de ska leva sina liv. Jag hoppas att de tar ansvar för sig själva och för andra.

 
RD: I vilka situationer är du sträng?

AA: När min son inte lyssnar, när han gör någon illa eller uppför sig olämpligt blir jag arg, ibland till och med väldigt arg. Jag säger: ”Passa dig, det där får konsekvenser.” När han efteråt kommer till mig, när han lärt sig sin läxa eller accepterat sitt straff, möts vi återigen på helt normalt sätt. Han behöver förstå varför jag måste tillrättavisa honom. Men han behöver inte vara rädd för fortsatt emotionell bestraffning. Jag kräver mycket men jag förlåter också mycket.

 
RD: Era barn har sin ekonomi tryggad för hela livet tack vare den förmögenhet som du och din fru spelat ihop. Hur kan ni lära dem att man måste jobba hårt för att nå sina mål?

AA: De ser oss inte som lyxföräldrar som har allt. De ser hur mycket kraft och engagemang jag lägger på skolan. Min son pratar med sina vänner om det och säger: ”Min pappa har en skola för barn som inte har så mycket.”

 
RD: Din fru har alltid varit målmedveten och organiserad.

AA: O, ja. När vänner eller någon ur familjen kommer till oss sitter inte Steffi stilla en ­sekund. Hon är överallt, hämtar allt, bryr sig om alla. Klockan 21:45 unnar hon sig en kvarts avkoppling och sedan går hon och lägger sig.

 
RD: Steffi Graf var fruktad för sin perfektionism som tennisspelare. Men du har också alltid ­jagat de perfekta slagen. Kan perfektion vara ett krav även i vardagen?

AA: Det är ett krav, ett mycket stort sådant, som vi båda ställer. När jag bestämmer mig för att göra något måste det bli perfekt, det spelar ingen roll om det är i köket, för ­familjen ­eller i affärer.

 
RD: Skulle du säga: Jag lever nu, precis 40 år fyllda, som en 40-åring ska leva?

AA: Jag känner mig som en 60-åring.

 
RD: Kroppsligt?

AA: Även mitt hjärta och mitt huvud känner sig äldre än 40 år. Jag har verkligen levt ett liv.

Biografi

Amerikanen Andre Kirk Agassi, född 1970, är en av världens genom tiderna bästa tennisspelare. Han är en av sex spelare som har vunnit alla de fyra stora turneringarna (Melbourne, Paris, Wimbledon och New York) minst en gång. Mellan 1986 och 2006 vann han totalt 60 turneringar och under 101 veckor var han rankad som etta i världen. Han tjänade över 30 miljoner dollar i prispengar och fyra gånger så mycket på reklam. Som 16-åring spelade han sin första professionella match. Andre Agassi klädde sig som en rebell, uppförde sig som en rebell och drog även på annat sätt uppmärksamheten till sig, till exempel genom sitt korta äktenskap med Hollywoodskådespelerskan Brooke Shields. År 2001 gifte han sig med den tyska tennisspelerskan Stefanie ”Steffi” Graf. ­Paret bor med sina två barn i Las Vegas där Andre Agassi växte upp.

Ur Süddeutsche Zeitung (20-21 februari 2010) © Süddeutsche Zeitung. Artikeln var införd i Reader's Digest 7/2010.