En taxi stannar utanför postkontoret i en sliten stad i närheten av Rumäniens svartahavskust. Dörren öppnas och ut stiger en tonårstjej i jeans, gympaskor och t-shirt. Hennes svarta hår är kort och ojämnt.

I den gamla silverfärgade Audin bakom startar Iana Matei motorn.

I fyra timmar har Iana, 50, oroligt undrat varför den 15-åriga flickan som hon bara känner som Mihaela inte har dykt upp (namnen på flickorna i artikeln är ändrade). I två år har hallickarna tvingat Mihaela att arbeta som sexslav. De hotar att släpa henne efter bilen tills hon dör om hon försöker fly.

Men nu är hon här. Iana är orolig och känner hur hjärtat bultar. Kommer flickan att ta chansen att rymma?

Först rusar Mihaela in på postkontoret, men vänder plötsligt, kastar sig in i Audin och lägger sig platt på magen i baksätet. Iana trycker gasen i botten så att det skriker om däcken. Bilen tar gathörnen på två hjul och försvinner ut ur stan.

I backspegeln ser Iana taxin ta upp jakten. En kvinna i framsätet hytter med näven. Taxin sackar efter, men Iana släpper inte gasen. Hon vet inte om föraren har begärt förstärkning och bett sina kumpaner genskjuta henne.

Mihaelas mobiltelefon ringer. ”Ge mobilen till blondinkärringen”, säger en skrovlig röst. Iana tar luren och hör en man vråla: ”Kom tillbaka, annars kastar vi er till råttorna.”

Iana slänger mobilen på golvet. När de är ute ur stan kör hon till ett kafé vid motorvägen. ”Vi skakade av oss dem”, säger hon till den uppskrämda flickan. ”Nu är du i säkerhet. Vi ska ta hand om dig.”

Från en hemlig adress i den dystra industristaden Pite¸sti nordväst om Bukarest för Iana Matei krig mot handeln med unga kvinnor och flickor i Östeuropa.

Iana har alltid nära till en kram eller klapp, men när det gäller att rädda barn från Europas värsta form av slaveri förvandlas hon till en eldsprutande drake.

När fyra män försökte bryta sig in i hennes härbärge för traffickingoffer klockan ett en natt blockerade hon deras bil med sin egen, sparkade igen dörrarna när de försökte stiga ur och levererade en sådan salva med skymford att de drog sig tillbaka. ”De såg ingen liten blond tjej”, säger hon. ”Bara min stora trut tryckt mot rutan.”

Inget väcker Ianas brinnande vrede mer än polisens attityd. De menar att flickorna är prostituerade och kan sluta när de vill. ”Det är alltid lättare att kasta skulden på offren. Flickorna utsätts för vidriga brott. De vill inte vara prostituerade, de är fångar. Och de är bara barn.”

Enligt Unicef sitter ungefär två miljoner barn världen över fast i sexindustrin. Den franska människorättsorganisationen Terre des Hommes uppskattar att 6 000 barn i åldern tolv till 16 skickas som prostituerade från Östeuropa varje år. De flesta kommer från den sydöstra delen.

”Vi vet att hundratals flickor från det gamla östblocket, som Rumänien, tvingas till prostitution efter att ha lurats till de rikare länderna i Västeuropa med falska löften om arbete”, säger Iana. ”De hålls inlåsta, misshandlas och tvingas till sex. De är slavar. Det finns inget annat ord för det.”

I elva års tid har Iana hjälpt inte mindre än 420 offer till ett normalt liv. Och de flesta, nu med utbildning, arbete och ofta egna barn, har fortfarande kontakt med henne.

Tjejerna kommer till henne på olika sätt. En del överlämnas av den rumänska polisen. Många skickas till henne av organisationer som åter-för flickor till deras hemländer, som Frälsningsarmén i Storbritannien. Iana möter på flygplatsen och hjälper dem att komma på fötter. ”En del måste jag kidnappa”, erkänner Iana.

Berättelsen om Mihaela i Bukarest är typisk. När hon var 13 år rymde hon efter ett gräl med föräldrarna. En medelålders kvinna fann henne gråtande på gatan och tog med henne hem, hjälpte henne och erbjöd henne att stanna. Men efter några månader sa hon: ”Nu måste du betala för dig och jag vet hur.”

Den skräckslagna flickan eskorterades till Turkiet av kvinnans dotter och tvingades sälja sex. Några månader senare greps hon av polisen och skickades hem. Men kvinnan gav sig inte, utan lät sin son ta med Mihaela till Spanien.

Där blev en kund förskräckt när han upptäckte att hon bara var 15 år och inte 21 som det stod i hennes falska pass. Han gav henne en bussbiljett till Rumänien och skickade varje månad pengar som hon kunde hämta ut på ett postkontor.

Men hon rövades bort på nytt när hon skulle köpa bröd. Hon hölls inlåst i en lagerlokal där hon tog emot kunder och fick bara gå ut för att hämta pengarna på postkontoret. När hon till slut lyckades ringa kunden i Spanien, gav han sin advokat i uppdrag att förmedla Mihaelas mobilnummer till Iana. Sedan planerades kidnappningen. ”Spring allt du kan och kasta dig in i min bil”, sa Iana till henne i telefon. ”Jag tar hand om resten.”

Sedan erbjöd Iana Mihaela ett rum i härbärget ”Reaching Out”, ett tvåvåningshus med sex sovrum i förorten. I ett år bodde hon tillsammans med upp till 17 andra flickor under överinseende av Ianas socialarbetare. Flickorna fick lära sig att städa, laga mat och hushålla med pengar, en del gick i skolan och andra arbetade.

Med sin hund och sex valpar springande runt benen ger Iana tre av flickorna en kram: Natasha, som våldtogs av sin far under fem år och sedan såldes till en hallick i Bukarest, sprang till en polisstation för att få hjälp. Bianca, som fördes till Italien, där hon misshandlades, våldtogs med en plastflaska och sedan undsattes av en kund. Och Ana-Maria, en ensamstående mamma, som lockades till Danmark med löfte om ett bra arbete, men som tvingades sälja sex i Köpenhamn innan hon flydde till en polisstation.

”Man tror man har hört allt om hallickarna, men så får man veta något som bryter ner en fullständigt”, säger Iana. Som den flickan som med en kompis hade tagit sig till Serbien för att jobba på restaurang. När de fick veta att de måste arbeta som prostituerade brast de ut i skratt och sa att det måste vara ett misstag. Då tog bossen fram en pistol och sköt ihjäl en av dem. Med pistolen rykande i handen vände han sig till den andra och sa: ”Var det något du ville säga?”

Iana växte upp i Transsylvanien. Hon utbildade sig till konservator och restaurerade gamla kyrkor i Rumänien. Hon gifte sig och fick en son.

År 1989 deltog hon i en demonstration mot det odemokratiska maktöverlämnandet efter avrättningen av diktatorn Nicolae Ceau¸sescu. När hon fick veta att polisen letade efter henne flydde hon till Jugoslavien. Hon låg i en uppslitande skilsmässa och visste att en enda dag i fängelse skulle försämra hennes chanser att få vårdnaden om hennes då tvåårige son Stefan.

FN:s flyktingkontor anställde henne som tolk och under tiden ordnade hon så att hennes son smugglades in i landet och förenas med henne. Efter det flyttade de till Perth i Australien.

Hon studerade psykologi på heltid och arbetade som bokföringskontorist på heltid. På något sätt hann hon också med att laga mat åt gatubarnen och tillsammans med några vänner startade hon en organisation, Reaching Out.

Efter en månads semester i Rumänien med Stefan 1998 kunde Iana inte sluta tänka på de eländiga barn som bodde i Bukarests kloaksystem. ”Vi måste hjälpa dem”, sa hon till sin då tioårige son. ”Vi måste flytta hem.”

Tillbaka i Bukarest och Pite¸sti arbetade Iana i härbärgen för gatubarn och fick veta att de flesta hade rymt från barnhem. Anledningen var uppenbar. Hela vintern var barnhemsbarnen inlåsta ”för att inte bli förkylda”. De hade inga föräldrar som kunde ge dem kärlek, ingen självkänsla och inget att göra.

Iana samlade några frivilligarbetare som blev vänner med barnen och gav dem kärlek. ”Vi kramade ungarna och berättade ideligen för dem hur fina och intelligenta de var”, säger hon.

Ryktet om Ianas insatser spreds. I januari 1999 kom ett telefonsamtal från polisen som förändrade hennes liv. ”Vi har gripit tre stinkande horor och vill inte ha dem i bilen. Kan ni komma hit med lite rena kläder?” sa polisen.

De så kallade ”hororna” visade sig vara tre skräckslagna flickor, 14, 15 och 16 år. ”Hur har det blivit så här?” frågade Iana. ”Vi har blivit sålda och köpta”, svarade en av dem.

Iana trodde inte sina öron och frågade hur det var möjligt. Den yngsta flickan berättade sin historia. Hennes far hade hotat med att våldta henne. Hon hade sprungit till en kompis som arbetade i en bar och kände till en familj som behövde en hushållerska. Snart kördes hon till en vägkrog med långtradarparkering och såldes till krögaren för 100 dollar. Hon låstes in bakom en dörr som bara öppnades när långtradarchaufförerna skulle ha sex. Hon lyckades fly till en polisstation men där uppmanades hon att åka tillbaka för att inte hamna i trubbel. Några dagar senare greps hon och hennes två följeslagare när polisen slog till mot stället.

Iana såg rött och skällde ut poliserna: ”Barbarer! Ni fattar ingenting! De är inga prostituerade, de är barn som sitter fast i en mardröm!”

Genom välgörenhetsorganisationen USAID fick Iana veta att det inte fanns en enda organisation som hjälpte unga traffickingoffer. ”Då startar vi en”, förklarade hon. Med hjälp av en donation på 300 dollar hyrde hon en lägenhet på tre månader och de tre flickorna – som i dag lever en normal tillvaro och har egna barn – blev de första hyresgästerna.

Roten till problemet med trafficking är upplösningen av familjerna, menar Iana Matei. Tusentals rumäner plockar jordgubbar i länder som Spanien och lämnar kvar sina barn hos far- och morföräldrar eller goda vänner. Ungdomarna känner trycket att sluta skolan och börja tjäna egna pengar. Och då uppstår problemet.

År 2001 utrustade sig Iana med en dold kamera och besökte en vägkrog för långtradarchaufförer i Makedonien. Med fara för sin egen säkerhet filmade hon i hemlighet unga flickor som dansade för kunder. Hon skickade den redigerade filmen och en broschyr till olika skolor och erbjöd sig att kontrollera erbjudna arbeten utomlands innan flickorna åkte hemifrån. Få nappade. ”Folk är desperata efter arbete och tror inte att det ska hända dem något”, säger hon.

Make Way Partners, en USA-baserad kristen organisation som bekämpar människohandel, bidrar med de 80 000 euro det kostar att driva Reaching Out per år. Även om Iana är kristen och går i kyrkan betonar hon att det inte är för Guds skull som hon engagerar sig. ”Jag gör detta för att jag är människa”, säger hon. ”Gud satte oss till världen för att vi ska bry oss om varandra och det är det som driver mig.”

Medan Iana bekämpar trafficking vid frontlinjen samarbetar hon också med internationella organisationer i kulisserna. Hon har gjort den amerikanska regeringen uppmärksam på situationen i Rumänien, hon har arbetat för organisationer som FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå Unodoc och hon har suttit i en expertpanel som gett Nato förslag till hur människohandeln kan bekämpas.

För sitt enastående arbete att rädda offer för människohandeln och att utbilda tjänstemän utnämndes Iana 2006 till ”årets hjälte” av USA:s utrikesdepartement. Året därpå tilldelades hon det brittiska överhusets Abolitionist Award.

På en naturskön plats i bergen bygger Iana ett hotell med 33 bäddar som förhoppningsvis ska finansiera hennes arbete. Hotellet kommer också att ge traktens bönder en marknad att sälja sina produkter på så att de inte behöver arbeta utomlands. Men som så ofta i Rumänien försöker korrupta politiker sätta käppar i hjulet.

Under tiden växer raden av offer. År 2006 räddade hon en 16-åring som väntade tvillingar. Barnen, två flickor, föddes två månader för tidigt och modern rymde. Iana adopterade barnen eftersom hon visste att de behövde kärlek för att överleva. Efter en svår kamp mår nu tvillingarna bra. ”De är helt bedårande”, säger hon.

För denna handlingskraftiga kvinna upphör aldrig arbetet med att värna de unga offren för sexhandeln. ”Planen är att arbeta tills jag blir 100 och sen ska jag njuta av livet”, säger hon till flickorna. ”Jag ska köra en Harley Davidson i miniläderkjol och bråka med era äkta män, så akta er.”

”Och du är tillräckligt galen för att faktiskt göra det”, säger en av flickorna och skrattar.

För att läsa mer om Iana Mateis arbete, gå till www.makewaypartners.org

De gör världen bättre

Reader’s Digest utser Iana Matei till Årets europé, ett pris som vi för femtonde gången delar ut till framträdande personligheter. Alla pristagare har gjort en osjälvisk insats för att tjäna andra.

2009: Joachim Franz Tysk fabriksarbetare som cyklar jorden runt för att öka medvetenheten om hiv/aids.

2008: Maria Nowak Fransk pionjär inom mikro-finans, som gör det möjligt för fattiga människor att leva i värdighet.

2007: Ruedi Lüthy Schweizisk läkare som är det enda hoppet för många aidssjuka i Zimbabwe.

2006: Ayaan Hirsi Ali Före detta nederländsk parlamentsledamot som riskerar sitt liv för muslimska kvinnors rättigheter.

2005: Dr Leonid Rosjal Rysk barnläkare som alltid är först på plats vare sig det är jordbävning, krig eller belägring.

2004: Peter Eigen Den tyske förre Världsbankschefen som kämpar mot global korruption.

2003: Simon Panek Tjeck som med sin stiftelse ger hjälp åt katastrofoffer världen över.

2002: Eva Joly Domaren som avslöjade en omfattande härva av penningtvätt, korruption och skatteflykt i Frankrike.

2001: Linus Torvalds Med Linux skapade denne finländare ett datorsystem som revolutionerade datorvärlden.

2000: Paul van Buitenen Holländare som avslöjade korruption och maktmissbruk inom EU-kommissionen.

1999: Inge Genefke Dansk läkare som gått nya vägar vid behandling och rehabilitering av tortyroffer.

1998: Pete Goss Brittisk seglare som riskerade sitt eget liv för att rädda en konkurrent under en regatta.

1997: Frederic Hauge Norrman som arbetar mot radioaktiv nedsmutsning av Norra Ishavet.

1996: Imre Kozma Ungersk katolsk präst som hjälper fattiga, äldre och hemlösa.

Ur Reader's Digest 2/2010.