Piloten Joe Carbuk brukade alltid få sina passagerare att känna sig trygga. Den 67-årige flygvapenöversten hade flugit i Vietnamkriget, ansvarat för en flygflottilj i Storbritannien och varit högt uppsatt Nato-chef i Italien. Efter pensionen 1989 återvände han till sina hemtrakter i USA och fortsatte att flyga chartrade plan i 20 år. Den silverhårige, rakryggade mannen tog aldrig några som helst risker uppe i luften.

Klockan halv två på påskdagen 2009 spakade Joe ett sexsitsigt flygplan, ett Beechcraft King Air 200. Han gick igenom checklistan vid stigning efter att ha startat från Naples i Florida. Bredvid honom i andrepilotsstolen satt planets ägare, Doug White. Dougs fru Terri och deras två tonårsdöttrar hade gjort det bekvämt med filtar i passagerarutrymmet och hoppades kunna läsa och sova lite under den tre timmar långa flygresan hem. Joe hade en lugnande effekt på Doug som hade haft en jobbig vecka. Lördagen innan hade hans tre år yngre bror dött av en hjärtinfarkt. Doug och hans familj, som bodde i den lilla jordbruksstaden Archibald i Louisi-ana, hade flugit till Naples för begravningen. Nu var de på väg hem.
”Det blir lite skakigt när vi stiger upp genom det här molnskiktet”, förvarnade Joe.
Han gjorde ett rutinanrop till flygledningen i Miami och använde sig av planets id-nummer, N559DW: ”Miami Center, King Air Femma-Femma-Nia-David-Wilhelm …” Plötsligt tystnade Joes röst och hakan föll ner mot bröstet.

Doug knackade Joe på axeln och ropade hans namn. Joe höjde huvudet och gav ifrån sig ett utdraget stön. Hans ögon vände sig inåt och han satt alldeles stilla. Doug ropade till sin fru: ”Kom, Terri! Vi har ett problem.”
När hon såg Joe hopsjunken i sitt säte tog hon tag i hans arm och försökte skaka liv i honom.
”Låt honom vara”, sa Doug efter några sekunder, när han insåg den fruktansvärda sanningen. ”Han är död.”
I kabinen satt Maggie, 18 år, och hennes 16-åriga syster Bailey och darrade. De var högt uppe i luften och steg 600 meter i minuten. Ingen ombord visste hur man gjorde för att få ner planet säkert på marken. Doug hade visserligen pilotlicens, men ingen rutin alls. År 1990 hade han kommit upp i tillräckligt många flygtimmar för att bli godkänd efter en uppflygning i ett Cessna 172, ett litet enmotorigt plan för nybörjare. Med sin låga topphastighet är det en av de allra enklaste flygplanstyperna. Solo hade han bara flugit vid ett enda tillfälle innan han gav upp hobbyn. Det är sådan Doug är: rastlös och starkt motiverad. Han har en tendens att anta utmaningar och sedan gå vidare efter att ha klarat av dem. Arton år senare köpte han det här begagnade planet som en investering och leasade det för chartrade flygningar. Som nybliven flygplansägare blev han sugen på att flyga igen och flög ytterligare några timmar i små Cessnaplan.

I jämförelse var King Air-planet ytterst avancerat: ett dubbelmotorigt turbopropplan som var tre gånger snabbare och fem gånger tyngre. Instrumentbrädan var tätt packad med dussintals för Doug okända mätare och brytare. Det enda han visste att han behärskade var radion eftersom han på flygningen innan hade frågat piloten hur den fungerade. För tillfället flög planet på autopilot. Doug hade aldrig använt den tidigare. Den var inställd på 3 000 meter, men eftersom Joe inte hade hunnit mata in all information fortsatte planet att stiga även efter den höjden. Doug visste tillräckligt för att känna till att om planet steg för högt så skulle det överstegra i den tunna luften och råka i spinn. Men mer akut var risken att Joe skulle falla över styrspakarna.
”Få ut honom härifrån!” ropade Doug åt Terri.
Hon kallade på Maggie, men det var för trångt i cockpiten för att de skulle kunna lyfta honom tillsammans. Terri försökte själv, men tvingades snart ge upp. I stället spände hon säkerhetsbältet för att hålla Joe på plats i stolen.
”Gå bak i planet och be till högre makter”, sa Doug till henne.
Terri kysste honom på kinden och sa: ”Du klarar det här.”
Sedan gick hon tillbaka till kabinen och lade armarna om flickorna. Efter att ha tröstat Maggie, som mådde illa och kräktes i en påse, gjorde Terri som hennes man hade bett henne. Fyra år tidigare hade hon överlevt en kamp mot cancer. Om det är dags för mig att dö, så är det, tänkte hon. Men min svärmor har redan begravt en son den här veckan. Snälla, ge henne inte ännu en att sörja. Doug gjorde ett radioanrop.
”Miami, jag måste rapportera ett nödläge”, sa han. ”Min pilot är död. Jag behöver hjälp här uppe.”

Den som tog emot anropet på Miamis flygledningscentral var flygledaren Nate Henkels. Han satt framför en radarskärm och bevakade ett stråk av Floridas luftrum.
”Är du behörig pilot?” frågade Nate.
”Enstaka timmar i ett enmotorigt plan. Jag behöver tala med en King Air-pilot.”
Nate häpnade. Det hade visserligen hänt förr att passagerare hade landat flygplan när piloten inte kunnat, men få av dessa plan hade varit lika stora och avancerade som detta. Efter att ha meddelat sina överordnade om Dougs nödläge sa Nate åt honom att hålla 3 650 meters höjd. Men eftersom Nate hade så liten erfarenhet av att flyga kunde han inte berätta för Doug hur han skulle göra för att följa hans anvisningar. I sex minuter, medan Nate jonglerade det dussintal flygplan som befann sig i hans sektor, fortsatte planet att stiga.
”Jag måste få stopp på stigningen”, sa Doug. ”Bryt inte förbindelsen.”
”Jag är här”, svarade Nate och försökte kontrollera sin egen rädsla. ”Oroa dig inte. Jag försöker hitta en lösning.”
Just då kom Lisa Grimm. Hon pluggade in sitt headset i radarpanelen. Lisa hade flugit plan av typen Lear-jet och dessutom arbetat som flyginstruktör innan hon blev flygledare. Hon hade visserligen bara flugit ett King Air en gång men hur autopiloten kopplas ur kunde hon berätta för Doug. Planet nådde 5 300 meters höjd innan han lyckades stänga av den.
”Vi ska påbörja en långsam och försiktig nedstigning”, sa Lisa med lugnande röst. ”Dra sakta ner på gasen och vrid rodret en aning.”

Att vrida rodret visade sig bli besvärligt. Även under normala förhållanden krävs mer kraft än Doug var van vid för att ändra ett King Air-plans kurs manuellt. Och nu när planets övriga kontroller fortfarande var inställda på stigning var Doug tvungen att anstränga sig till det yttersta för att över huvud taget rubba rodret. Han mindes trimhjulet som justerar luftflödet för att lätta på trycket på styrspakarna och sträckte sig efter det på kontrollpanelens vänstra sida. Han sköt undan Joes ben, vred på den tefatsstora skivan och lyckades sedan få ner nosen. På flygledningscentralen fortsatte Lisa att hjälpa Doug.
”Jag vill få ner dig till 3 350 meters höjd”, sa hon.
Han försökte få till en långsam nedstigning, men farten och vinkeln varierade kraftigt. Medan Lisa instruerade Doug arbetade Nate och hans kollega Jessica Anaya frenetiskt med att få undan övriga plan ur det nödställda planets färdväg. När Dougs plan väl var nere på rätt marschhöjd började Lisa planera inför landningen. Hon visste att den skulle bli problematisk och att försöka sig på en landning i Miami var det inte tal om. Enligt amerikanska luftfartsmyndighetens regelverk ska ett nödställt flygplan guidas till närmaste flygplats. En arbetsledare hade redan kontaktat flygledningen på Southwest Florida International Airport i Fort Myers.
”Du kommer strax att få tala med Fort Myers flygledning”, sa Lisa. ”De ska hjälpa dig att komma ner säkert.”
Hon sa åt Doug att svänga vänster, ut över Mexikanska golfen, och inleda en cirkelrörelse som skulle få in honom på rätt kurs. När horisonten försvann i ett blått töcken var instrumentpanelen det enda han kunde förlita sig på för att hålla sig orienterad. Att hålla en stabil höjd samtidigt som han tittade på displayen var svårt, så Doug aktiverade autopiloten igen. Han hade inte räknat med att planet därmed skulle fortsätta svänga höger, så han stängde hastigt av den igen.
”Det här klarar du bra”, sa Lisa.
Sedan berättade hon hur han skulle göra för att ställa om radion till Fort Myers frekvens. Doug ville verkligen inte bryta kontakten med Lisa, vars lugna röst hade blivit hans livlina. Hon lovade att finnas till hands om han ville tala med henne igen.

Brian Norton skulle just gå från jobbet på Fort Myers flygledningscentral när hans chef jagade ifatt honom.
”Vi har en nödsituation”, sa han.
Brian var en av två flygledare med piloterfarenhet som var i tjänst den eftermiddagen. Den andre var Dan Favio som hade arbetat på Fort Myers i två månader. Ingen av dem hade flugit ett King Air 200, men Dan kände en som hade: hans gamle kompis, yrkespiloten Kari Sorenson. Kari råkade ha personlig erfarenhet av flygplanstragedier. Som tonåring förlorade han sin far, även han yrkespilot, i en flygplanskrasch. Hans styvfar, en uppvisningspilot för privata jetflygplan, dog när TWA:s flight 800 exploderade utanför New York 1996. Kari, som blev pilot delvis för att hedra sin far, arbetade för att förebygga flygplansolyckor.
”Jag vill göra världen lite säkrare”, säger han.
Medan Brian förberedde sig, ringde Dan till Kari. Han berättade att han inte hade flugit något King Air sedan 1995, men att han hade kvar handboken och cockpitlayouten. Med hjälp av dem och serienumret på Dougs plan kollade han via sin dator vilken modell Doug flög.

Brian anropade Doug på radion: ”Vi får hjälp av en pilot som är bekant med planet. Använder du autopiloten eller flyger du själv?”
”Jag flyger”, svarade Doug, som blev lättad över att få höra att han skulle få mer uppbackning.
I kabinen bakom honom satt Terri och flickorna hopkurade och höll varandra i händerna.
”Okej”, sa Brian. ”Vi börjar leda dig mot flygplatsen.”
Han bad Doug att sätta kurs 90 grader åt vänster. Doug trodde inte att han skulle kunna göra en sådan gir med tanke på hur snabb nedstigningen var. Han frågade vilka inställningar han behövde göra för att planet skulle få rätt fart. Karis förslag innebar en justering av den så kallade heading-bugen. Doug visste inte hur man använder den och det var ont om tid. Planets kurshastighet varierade kraftigt, så det fanns en reell risk för en överstegring.
Till slut kom Kari på en lösning: ”Säg åt honom att flyga planet som om det vore enmotorigt. Ett flygplan är ett flygplan.”

Nu började Doug förlita sig mer på sina instinkter som pilot. Under tiden begränsade de tre männen på marken sina instruktioner till flygplanets mest grundläggande kontroller. Snart flög Doug betydligt jämnare. När de var nere på 600 meter skymtade Doug en grå strimma långt framför sig.
”Jag tror att jag ser landningsbanan klockan tolv”, sa han.
Planet befann i linje för den slutliga inflygningen. Kari hälsade att Doug skulle sänka planets hastighet och sedan fälla landningsstället och klaffar.
”När jag landar – om jag landar – ska jag bara strypa gasen då?” frågade Doug.
”Det stämmer”, sa Brian. ”Stryp gasen och bromsa maximalt.”
Höjdmätaren visade 550 meter, sedan 300 meter och sedan 150 meter. Ambulanser och brandbilar stod uppradade vid landningsbanan.
”Det ser bra ut härifrån”, sa Brian till Doug. ”Landningsbanan är din.”
I Miami ropade en arbetsledare till Lisa: ”Han är nere!”
”Vad betyder det?” svarade hon. ”Att planet har landat säkert eller att det har fattat eld?”

I Fort Myers rusade Dan ut för att se hur det hade gått. Planet stod på landningsbanan och glänste i Floridasolen efter en perfekt landning. Efter det att Doug hade fått instruktioner av en flygledare på marken om hur man stänger av motorerna stapplade han och hans familj ut ur planet. Under tiden bar sjukvårdare ut Joe ur cockpiten och försökte återuppliva honom, dock utan att lyckas. Obduktionen visade senare att han hade dött av en hjärtinfarkt. Så snart Doug var hemma i Louisiana skickade han presenter till Lisa, Brian, Dan och Kari. De ger i sin tur honom äran för att ha fått ner planet på marken ordentligt.
”Vi känner alla en viss tillfredställelse över att det gick så bra”, säger Kari. ”Men det var Doug som genomförde bedriften. Vi gav honom bara redskapen att utföra uppgiften med.”
Under en månad efter händelsen vaknade Doug vid tretiden varje natt av mardrömmar: Återigen satt han bakom spakarna i ett plan som han inte kunde flyga. Han började snart ta flyglektioner igen med viljan att vara väl förberedd i händelse av ännu ett nödläge. Oavsett hur han själv hanterade situationen tror han att en högre makt var inblandad i att rädda hans familj.
”Gud lät oss leva av någon anledning”, säger han.
Terri tillägger: ”Jag hoppas bara att vi är smarta nog att förstå vad anledningen är när det visar sig.”