Bilresan till semestermålet är testet som visar hur familjen mår.

Om mamma, pappa, fyra barn (varav två åksjuka) samt två hundar kan klämma in sig i en bil tillsammans med tre resväskor, sex stora dockor, två kricketset, fyra metspön, ett My Little Pony-stall och 50 böcker som inte kommer att bli lästa, krypköra fem timmar i semestertrafik och ändå kliva ur i andra änden utan att någon har brutit ihop – då har familjen inga problem.

Det man minns bäst från semestrarna är katastroferna.

De flesta av oss har bara några veckor ledigt varje år, så det är helt naturligt att vi vill att de ska bli helt perfekta. Men vilka två-, tre- eller fyraveckorsperioder är helt problemfria? Det är tur att det vi minns och pratar om flera år efteråt är de ofrånkomliga missödena.

Jag har till exempel bara ytterst vaga minnen av de 27 dagar då vi kopplade av på stranden och tittade lojt på skärmseglarna i bakgrunden. Men ingen av oss glömmer den sommaren då bogserlinan brast för någon stackare och den desperate skärmseglaren flög ut över havet, hysteriskt vinkande.

Sjukdomar var också ständigt på agendan. I de åtta lägenheterna i vårt semesterhus levde och lekte åtta familjer och deras sjukdomar med varandra. Vartannat år gick en kräksjukebacill sin runda i huset, ofta med en typisk turistdiarré i släptåg. Och en gång såg jag mammor som stod och letade löss i ungarnas hår på fem av de åtta balkongerna.

Om du har minsta möjlighet att köpa en stuga vid vattnet – gör det!

Köp den nu. Även om det innebär att ni får tillbringa semestrarna i ett nedlusat ruckel där rinnande vatten bara finns i form av fukt på väggarna och där du måste forcera en massa risiga busksnår med inget annat än ormar, fästingar och (enligt ihärdiga rykten) varulvar för att kunna komma tillbaka till civilisationen. När ungarna fyller körkort har området förvandlats till förstklassig tomtmark där en plätt med en sjusiffrig prislapp är rena fyndet. Köp den nu och dina barn kommer att dyrka dig för evigt.

Sällskapsspel är bäst på semestern.

I vår semesterlägenhet fanns en byrå full av spel som vi aldrig skulle spela hemma. Men med sandiga fötter kom Monopol, Trivial Pursuit och Alfapet till sin rätt. När vi blev vuxna (alltså började dricka alkohol) övergick vi i stället entusiastiskt till Rappakalja där man ska hitta på trovärdiga definitioner av svåra ord.

Jag minns tydligt (nåja, halvtydligt eftersom klockan var två på natten) hur min bror övertygade oss allesamman om att ”beskärma” var ”att sätta fast bården på skärmen på en hatt”.

Ordets verkliga betydelse (”att skydda eller bevara”) har alltid känts som något av en besvikelse.

Man träffar inte bättre människor när man är på semester, men man träffar dem när de är som bäst.

När man står där klädd i enbart keps och badbyxor och tittar på dyningarna så finns inget utrymme för någon anspråksfullhet. Och det är det som är det fantastiska. Ingen vet vem du är så du behöver inte förställa dig.

Det är klart att det är dyrt, du är ju på semester.

Precis som på alla andra semesterorter fanns det på 1970-talet en liten sliten butik i Shoal Bay i New South Wales i Australien. Vi kallade den för Svartabörs-Berthas eftersom hon drog nytta av att det inte fanns någon annan affär på flera kilometers håll och utnyttjade det till max genom att tredubbla priserna. Hon är fortfarande kvar, men butiken är numera ett stiligt tegelpalazzo i två våningar. Man kan inte annat än skratta när hon kommer med en kopp kaffe och utan att blinka säger: ”Det blir 40 kronor, tack.”

Far- och morföräldrar finns där för att underminera din auktoritet.

Jag var bara fem år, men jag minns fortfarande den enda gången jag hörde pappa diskutera med sin svärfar Donny. Vår älskade morfar hade gett oss lite extra läsk (eller något annat lika förfärligt brott). Jag hörde hur pappa suckade irriterat. ”Ibland måste du faktiskt säga nej till dem, Donny”, sa han.

Nu är jag själv förälder till två små pojkar och jag är livrädd att låta mina föräldrar följa med på semestern eftersom de är lättare att övertala än Donny någonsin var. Hemma råder förhållandevis konsekvens i fråga om straff och belöningar (ett komplext mutsystem, alltså). Men när mina ungar frågar efter glass fastän vi bara hunnit halvvägs genom middagen, svarar min pappa: ”Jättebra idé!” Dessutom är det godis i smyg, sena videokvällar och dubbla efterrättsportioner. Det är total anarki.

En gång trodde jag att jag satt med trumfen på hand när jag påminde pappa om vad han sa till morfar för länge, länge sedan. Han skrattade och frågade om jag hade hört vad morfar svarade. Nej, det hade jag förstås inte. ”Donny lärde mig en massa”, sa pappa. ”’Det är ditt jobb’, svarade han. ’Du är deras pappa. Jag är morfar. Mitt jobb är att skämma bort dem så mycket jag bara kan.’” Det går inte att kämpa emot livets eviga kretslopp. Ro hit med mina barnbarn!

Ta med packningen, lämna bagaget.

När du är med din familj, se då till att vara med din familj. Försök inte inbilla dig att du kan ta med mobilen eller datorn och att du bara tänker ”kolla den en gång om dagen”. Jag har försökt – det funkar verkligen inte. Och låtsas inte lyssna när ungarna pladdrar om krabbor medan du i hemlighet räknar ihop vad allting kostar.

Om du vill skapa underbara, kärleksfulla familjeminnen räcker det inte att kroppen är inställd på ”linne-och-strandtofflor”, hjärnan måste vara det också. Dina barn bryr sig inte om ifall de får äta korv varenda dag i en vecka. Det enda de vill ha är långa dagar då de får vara tillsammans med dig, och en dag kommer deras egna ungar att vilja uppleva detsamma med dem.

Ha det så skönt på semestern. Efter den globala finanskrisen har vi alla gjort oss förtjänta av det.

Ur Reader's Digest 6/2010.