Kriminalitet är det sista man tänker på när man träffar Maj-Britt Westerlund. För vilket brott skulle denna 77-åriga frälsningssoldat kunna ha medverkat till?

Svaret finns hos åklagarkammaren i Helsingborg.

I ett dokument med ärendenummer 2009-1303/18,810 7284, undertecknat av kammaråklagare Tom Svensson, beskrivs de kriminella aktiviteterna. Visserligen står det ”okänd identitet” efter rubriken ”Misstänkt”, men det är uppenbart att Maj-Britt Westerlund är en av de huvudansvariga. Hon har heller inte gjort något för att dölja verksamheten eller på något sätt försökt förneka sin egen inblandning.

En viktig del av den välorganiserade brottsligheten har förberetts i Maj-Britt Westerlunds kök i hemmet på Kapellvägen i Landskrona, för att senare fullbordas 1,5 kilometer därifrån i stadens centrum. Även hennes man, Hugo Westerlund, har varit djupt indragen i den olagliga hanteringen, vilket möjligen skulle kunna uppfattas som ytterligare en försvårande omständighet.

Någon polisiär spaning har dock inte föregått det rättsliga ingripandet. I stället är det en polisanmälan från en av stadens tyngsta myndigheter som är orsaken till att lagbrottet – som under många veckor blir Landskronas stora samtalsämne – hamnar på åklagarens bord. Det är nämligen myndighetens egna inspektörer  som lyckats uppdaga olagligheterna och som dessutom kan visa att dessa har pågått i flera år enligt exakt samma mönster.

För ovanlighetens skull får de misstänkta dock omedelbart allmänhetens kraftfulla stöd. Lokaltidningen fylls av insändare som förringar de avslöjade gärningarna och tar Maj-Britt och hennes kumpaner i försvar. Även flera av stadens styrande ställer upp på hennes och medbrottslingarnas sida.

Så vad har hon då gjort för att under några julidagar 2009 skaka om sin skånska hemort med dess 40 000 invånare? Bakat tio stycken kanel- och kardemummakransar i det egna köket och därefter sålt dem till fikasugna ortsbor och turister i samband med Landskronas årliga karneval. Utan att ha miljökontorets tillstånd för verksamheten.

Karnevalen inleddes torsdagen den 9 juli, och redan på förmiddagen slog miljökontorets inspektörer till. De båda tjänstemännen upptäckte då ett för dem oväntat fall av otillåten kaféverksamhet hos Frälsningsarmén på Eriksgatan 4. Det gällde inte bara Maj-Britts vetekransar utan även ett flertal andra frälsningssoldaters hemgjorda bakverk.

Efter att ha konstaterat att fikahanteringen saknade tillstånd meddelade inspektörerna att serveringen omedelbart måste upphöra. De förvånade gäster som redan mumsade på bullar, smörgåsar och rabarberpaj tilläts tugga färdigt, men ingen ytterligare försäljning fick ske.

”En muntlig underrättelse om förbud mot att släppa ut livsmedel på marknaden gavs och miljöförvaltningen informerade om att ett skriftligt beslut skulle upprättas och tilldelas dem snarast”, skrev inspektörerna senare i en detaljerad rapport.

De närvarande frälsningssoldaterna reagerade starkt på ingripandet. ”Frälsningsarmén blir upprörda och tycker inte att det är klokt”, som det står i den så kallade händelseanteckning som tjänstemännen gjorde omedelbart efter aktionen.

”’Hur i all sin dar kan ni komma nu?’ frågade jag inspektörerna”, berättar Maj-Britt när vi ses fyra månader senare en gråmulen novemberförmiddag i de för tillfället ödsliga lokalerna. Hon förklarade för tjänstemännen att Frälsningsarmén har haft samma karnevalsservering i tolv år, och att de för några år sedan ringde till Stadshuset och fick klartecken för att fortsätta med sin fikaverksamhet, som ju dessutom i alla år har skett inför öppnast tänkbara ridå.

Inspektörerna lät sig dock inte bevekas. Tillstånd saknades och detta var ett solklart brott mot livsmedelslagens paragraf 10 och gällande EU-bestämmelser. Särskilt allvarligt var det att man även serverade ägg- och ansjovismackor, även om dessa förvarades i kylskåp.

Så vad ska vi göra med alla bullarna och kakorna? undrade Maj-Britt. Ni får väl frysa in dem, blev svaret. Men vad hon och de övriga bakande frälsningssoldaterna därefter skulle ta sig till med de många infrysta längderna, sockerkakorna, brysselkexen och vaniljkransarna var förstås inte miljöförvaltningens bekymmer. Tjänstemännen avlägsnade sig och återkom som utlovat med ett skriftligt förbud. Av detta framgår att serveringen skulle ha varit registrerad ”för att myndigheten ska ha kännedom om alla livsmedelsverksamheter som finns i kommunen”. Även det kyrkkaffe som Landskronakåren anordnat i 120 år var numera förbjudet.

Att äta eller inte äta

Maj-Britt och hennes soldatkolleger ville inte ge upp så lätt, utan kontaktade såväl lokalpressen som kommunalrådet Torkild Strandberg. Tidningen svarade med feta rubriker och Strandberg försökte hitta en konstruktiv lösning. Kunde man inte tänka sig att kaféverksamheten blev snabbregistrerad, så att de bakade bullarna och kakorna kunde säljas medan karnevalen fortfarande pågick?

Men det kunde man inte. Deadline för registreringarna hade gått ut redan den 19 juni, förklarade miljökontoret. Och denna tidsgräns, som alla borde känna till, måste givetvis upprätthållas eftersom alla företag och föreningar ska behandlas lika. Därför kunde det inte bli frågan om någon dispens, så som Maj-Britt Westerlund begärde. Det gick inte heller att göra undantag för servering av kaffe och bullar, som Frälsningsarmén föreslog när man insåg att det var smörgåsarna som ansågs stå för den största hälsorisken.

Kommunalrådet suckade, men kunde inte göra mer eftersom det är miljöförvaltningen som är den beslutande myndigheten. Det hade dessutom blivit uppenbart för inspektörerna att frälsningssoldaterna bakat i sina egna privata kök och att dessa därför måste inspekteras, vilket nog inte var gjort i en handvändning. Staden kokade och det var länge sedan den lilla tynande frälsningsarmékåren, med sin långa historia, upplevt ett sådant folkligt gensvar.

”Jag har aldrig hört så många svordomar på vår trappa”, säger Maj-Britt med ett leende. ”Och aldrig har vi fått så mycket pengar i kollekt som då.”

Alla nöjde sig dock inte med sådana spontana protester. Kommunfullmäktiges ordförande Lennart Söderberg gick till mer direkt aktion. Han förklarade sig villig att med pengar ur egen ficka köpa de förbjudna bakverken för 8 000 kronor, vilket var den summa som Frälsningsarmén hade värderat det infrysta partiet till.

Stadens semestrande miljöchef Högni Hansson, som vid det här laget var trött på såväl medborgarna och pressen som på en del lokalpolitiker, hade i Helsingborgs Dagblad ingen lust att kommentera det irriterande stödköpet. ”Vill han köpa bullarna och sedan söka tillstånd för att sälja dem så får han göra det”, var det enda han ville säga.

Det där med tillstånd var förstås en viktig passning till fullmäktigeordföranden, som höll på att bli ägare till mer hembakt än han och hans familj någonsin själva skulle kunna äta.

Lennart Söderbergs plan var dock att skänka bullpartiet till någon form av välgörenhet. Och mindre än en vecka efter miljökontorets beslag lämnade han över bakverken till ett äldreboende och till Malvan, som är stadens verksamhet för hemlösa och som själva tidigare fått påhälsning av miljökontoret för sin olagliga servering.

Malvans ordförande Berith Persson blev förstås lycklig över gåvan, men var samtidigt orolig för att hon kanske själv begick något slags lagbrott genom att ta emot det förbjudna kaffebrödet. Inte heller Söderberg var säker på rättsläget, även om han förmodligen gladeligen hade blivit föremål för en polisutredning. Denna gång hävdade miljökontoret dock att bullhanteringen borde kunna anses som lagenlig.

”I och med att han kommer som privatperson ska det nog gå bra,” sade Victoria Andersson, som då var tillförordnad miljöchef, till lokaltidningen.

Bullarna och kakorna kunde nu avnjutas av Landskronas hemlösa och av pensionärerna på Föreningsgatans äldreboende. Och Frälsningsarmén hade fått sina pengar till välgörenhet och framtida aktiviteter. Men rättsligt och politiskt fanns det fortfarande en del kvar att reda ut.

Kammaråklagare Tom Svensson avfärdade ovanligt snabbt miljökontorets uppmärksammade polisanmälan. ”Förundersökning inleds inte”, beslutade han den 25 augusti.

Det var för honom visserligen uppenbart att ett brott hade begåtts. Detta kunde heller inte betraktas som så obetydligt att det av det skälet inte skulle leda till utredning och påföljd för de skyldiga. Men han bedömde frälsningssoldaternas okontrollerade servering av hembakt som ”snarare ett resultat av okunnighet eller obetänksamhet än som uttryck för nonchalans gentemot gällande bestämmelser”. Och för sådana ”oaktsamhetsbrott” kan åklagaren besluta sig för så kallad åtalsunderlåtelse, vilket innebar att fallet med det olagliga kaféet nu rent juridiskt kunde läggas till handlingarna.

Tjänstemännen på miljökontoret hade i detta läge svårt att dölja sin besvikelse. En av de inblandade inspektörerna beklagade sig över att åklagaren fattat sitt beslut ”med raketfart”, eftersom det bara tog honom en enda dag från det att anmälan kom in, i stället för som normalt flera månader.