Sveriges förste rymdfarare Christer Fuglesang, 53 år, fick vänta i 14 år innan han fick chansen att resa till rymden. Sedan dess har han gjort flera rymdresor, gått på rymdpromenader och nu har han också flyttat bopålarna närmare Sverige. I somras lämnade han sin stationering på Nasa i Houston för ett nytt jobb i Nederländerna. Den nya arbetsplatsen är på det europeiska rymdteknikcentret Estec där Christer Fuglesang har som uppgift att definiera och prioritera europeiska forskningsprojekt inom ramen för bemannad rymdfart.

Det blir en hel del intressanta studier, avslöjar Christer Fuglesang när Reader’s Digest träffar honom för en intervju. I ett projekt, som startade i juni, simulerar man en rymdfärd till Mars, vilket innebär att besättningen är inlåst tillsammans i 520 dagar.

Han själv är aktuell med en barnbok om rymden: Rymdresan – Markus och Marianas äventyr med farbror Albert.

Reader's Digest: Du är docent i partikelfysik, kosmonaut, astronaut och nu också författare. Vilken meritlista!
Christer Fuglesang: Haha. På svenska kan man kalla mig rymdfarare, och ja, nu är jag också barnboksförfattare. Tidigare har jag gett ut två böcker: Människan i rymden och 13 dygn i rymden efter 14 år på jorden.

RD: Varför blev det just en barnbok?
CF: Den kommer från de sagor jag berättade för mina barn när de var små. Jag berättade om Markus och Mariana och farbror Albert som de gjorde rymdresor med. Jag tyckte själv att det var roligt att berätta, och nu var det också kul att skriva ner sagorna och få möjlighet att förklara fysik och rymd på ett sagobaserat sätt.

RD: Du skriver om relativt svåra saker – om svarta hål och relativitetsteorin.
CF: Min uppfattning är att barn lättare kan förstå saker som vuxna tycker är svåra. Som vuxen kan det vara svårt att förstå tidsperspektiv – det låter för konstigt helt enkelt. Barn å andra sidan har inte lika förutfattade meningar och har därför nästan lättare att acceptera komplicerade teorier, exempelvis att om man åker fort går tiden långsammare. Det är en teori som Albert Einstein visade 1905, som många då trodde var fel. Men att förstå något är detsamma som att acceptera.

RD: Kan du utveckla det där?
CF: Ja, om ett äpple faller till marken, förstår vi att det är tyngdkraften som ligger bakom. Det är inget konstigt, vi har sett det hända så många gånger och därför accepterar vi att tyngdkraften finns. Vi kanske inte riktigt förstår hur, men det väcker en nyfikenhet att få veta mer.

RD: Du motiverar ungdomar att vidareutbilda sig. Hur kommer det sig?
CF: Själv har jag alltid tyckt om att räkna, och det är roligt att stimulera andra att tycka det också. Sedan behöver vi också öka intresset för naturvetenskapen bland våra ungdomar. Jag var ledamot i Teknikdelegationen – en verklig ära – och var med i en kampanj som riktade sig till niondeklassare. Om man inte vet vad man vill bli så är ett naturvetenskapligt program ett bra val. Arbetet vi gjorde inom Teknikdelegationen gav också resultat och det har blivit en klar ökning bland gymnasieansökningarna till det naturvetenskapliga programmet.

RD: När väcktes ditt eget intresse för fysik och matematik?
CF: Det kom tidigt och har nog alltid funnits i mig. För mig var det självklart att läsa naturvetenskap på gymnasiet, däremot var det inte självklart att jag skulle börja på KTH. Jag hade nästan bestämt mig för att läsa juridik och kombinera det med matematik, men blev avrådd. Det året gick fysiken bra och jag bestämde mig för teknis. Då visste jag inte vad jag gav mig in på …

RD: Det låter rätt slumpartat.
CF: Mycket i mitt liv har berott på slumpen. En anledning är sannolikt att jag alltid har gillat utmaningar och har jag kunna välja det svåraste så har jag oftast gjort det. Till exempel så verkade partikelfysik svårt. Samtidigt har jag alltid försökt göra det som verkar roligast.

RD: Så du har alltså alltid siktat mot stjärnorna, om du ursäktar vitsigheten?
CF: Ja, jag sätter hela tiden upp mål och genomför dem också för det mesta. Men målen ska inte vara för svåra, då tappar man lusten. För mig är det ett sätt att strukturera mitt liv, och när jag har uppnått mitt mål byggs också självförtroendet upp. Det ger en känsla av tillfredsställelse.

RD: Blir man lyckligare på det viset?
CF:  Ja, jag blir det.

RD: Var det en utmaning att skriva boken?
CF: En medelsvår utmaning. Med min första bok var det tuffare, jag hade en hård deadline och det var jobbigt att pusha fram den. Men jag räknade ut hur många sidor om dagen jag var tvungen att skriva och sedan var det bara att sätta sig. Den här boken skrev jag när jag kände för det och när jag var klar skickade jag manuset till Bonniers som gav ut mina andra böcker, men de trodde inte på den.

RD: Hur hanterar du en sådan motgång?
CF: Tja, det är inte första gången någon blir refuserad. Förlaget Fri Tanke var däremot intresserade och kritiken jag hade fått från Bonniers var korrekt, och jag jobbade om manuset lite. Till min hjälp hade jag också författaren PC Jersild som hade en del synpunkter. Han tyckte exempelvis att jag skulle lägga in berättelsen om rymdpromenaden …

RD: … som är inspirerad av en av dina egna rymdpromenader?
CF: Just det. När jag tappade mitt verktyg. Det var förargligt, men det är inte första gången det händer någon och inte heller den sista. Som tur är var det ingen viktigare grej som svävade iväg.

RD: Varför har just du fått göra rymdpromenader?
CF: Man vill inte gärna skicka ut piloterna eller andra ur besättningen, därför finns det andra som är mer lämpade, exempelvis på grund av expertis och kunnande. Många fler än jag har fått chansen, men det hänger också samman med hur man är byggd rent fysiskt. Rymddräkterna finns inte i alla storlekar, och den måste passa bra.

RD: Har du uppfyllt alla dina drömmar nu?
CF: Nej, jag kommer aldrig till månen! Det är verkligen en dröm. Annars gillar jag att resa, och att segla Norden runt vore fantastiskt. Man måste alltid ha drömmar, både realistiska och orealistiska …

I barnboken Rymdresan har Christer Fuglesang vävt in sina egna erfarenheter, som till exempel en rymdpromenad.