Medan jag alldeles tyst flyter på vattenytan i Kealakekua Bay utanför ön Hawaii kan jag höra fiskar tugga på korall. Det låter som sandpapper mot sten med små rapande ljud då och då. Kealakekua (”stig till Gud” på ålderdomlig hawaiiska) är en av de vackraste platserna på jorden – och hit har jag rest för att börja min undervattensstudie av en ekologisk katastrof i vardande: utplånandet av alla världens koraller.

När jag snorklar djupare ner i det klara varma vattnet ser jag hur en blå papegojfisk med kraftiga tänder tuggar på en bit gul hjärnkorall. Några rödstjärtade kirurgfiskar, svarta med rödfärgade fläckar, knaprar på alger. Närmare stranden virvlar ett stim med sextio gula kirurgfiskar. En vit-spetsig korallhaj sover i en grund grotta och inväntar natten.

Tillsammans med sjöborrar, bottnens nåldynor, är dessa fiskar korallrevens trädgårdsmästare. De skrapar alger som små gräsklippare och slukar de mjuka nässeldjuren, som kallas polyper. Dessa polyper utgör de färgstarka kolonierna i de tropiska vattnen på vår planet, från Hawaii till Florida, Röda havet till Stora Barriärrevet i Australien, världens största och mest artrika ekosystem. Polyper lever ett enkelt liv. De tar upp kal-cium och koldioxid från vattnet för att bygga sina kalkstenshem och sätter upp små tentakler på natten för att fånga plankton till föda. Färgerna kommer från de symbiotiska alger som finns i deras vävnader. Dessa encelliga organismer utnyttjar solljuset för att producera socker genom fotosyntes och förser på så sätt korallerna med den energi de behöver för att kunna leva.

Korallreven är hemvist för miljontals djur – minst en fjärdedel av världens fiskarter. Dessa undervattensvärldar är så frodiga att de brukar kallas för havets regnskogar. Men på samma sätt som regnskogarna på land är hotade står inte allt bra till under havsytan. Hälften av världens rev har försvunnit och resten riskerar att vara helt utplånade vid mitten av detta århundrade. Hjorthornskoraller och älghornskoraller står nu på listan över utrotningshotade arter, de första korallerna någonsin.

Om reven försvinner går vi miste om en källa till obeskrivlig skönhet och biologisk mångfald. Vi förlorar också en undervattensbuffert som bromsar vågorna vid orkaner; en barnkammare för fiskar som ger föda åt miljarder människor världen över och som ger två hundra miljoner jobb i fiskeindustrin; en hemvist för växter och djur som används för att behandla cancer, hiv och andra sjukdomar; samt tusentals miljarder kronor i turistintäkter varje år. Hotet mot korallreven berör oss alla.

I närheten av nationalparken City of Refuge på ön Hawaii ser havet lika klart ut som det gjorde åtta kilometer längre bort vid Kealakekua. Men tolv meter ner täcks korallreven av en filt av brun gegga stor som en fotbollsplan. Här löper algerna amok.

Jag trampar vatten över tre forskningsdykare som tar bilder i tidsintervaller och knipsar prover av alger för att studera dem senare. När de ser sörjan misstänker de vad som hänt: ett skyfall har passerat genom lokala avloppsreningsanläggningar och konstgödslad åkermark på väg mot havet. Därmed tillfördes kväve till revet som fick algerna att blomma på samma sätt som gödning får din gräsmatta att frodas.

”Det har varit ett väldigt fint rev under årtionden”, berättar Bill Walsh, chef för den statliga avdelningen för Aquatic Resources på Hawaii, för mig efteråt. ”Sedan befinner det sig plötsligt över en natt i katastrofläge.”

Nedanför sluttningen till en stor semesterby i närheten är det samma sak. Avrinning innehållande tonvis av smuts och slam har runnit ut i revet. Det är nu en korallkyrkogård.

Jag tar en snabb flygtur över Alenuihaha-kanalen till Maui där jag en timme senare snorklar utanför det berömda Maui Ocean Centre i Ma’alaea Harbour. Under vattenytan ser det ut som rutten sallad. Jag ser stora fält av vad som liknar grönsallad, genomborrad av tusentals tovor av tvinnat mörkt hår, en okontrollerad dubbel invasion av makroalger.

Ibland på senare år har algerna fått Kihei-stränderna att stinka. Turister har lämnat området och badare och dykare tvekar att gå i det grumliga vattnet. På Maui försökte man en gång lösa problemet med underjordiska brunnar. Avlopp från villor och hotell samlades ihop och leddes ner i rörbunnar. Det är en ren, smart metod på fastlandet men i Hawaiiöarnas porösa, vulkaniska jord sipprar avfallet bara tillbaka upp mot vattenytan med kraftig algväxt som följd.

Efter besöket på Maui flyger jag till Kalifornien för att träffa Nancy Knowlton och hennes man Jeremy Jackson – två forskare med ett delat uppdrag att rädda världshaven. De kallas doktor Domedag och doktor Dyster och drar sig inte för att komma med hemska förutsägelser om korallerna.

”Så länge vi fortsätter att släppa ut växthusgaser i atmosfären, utfiskar och förgiftar våra vattendrag är vi på väg mot en miljömässig katastrof för korallerna”, berättar Nancy Knowlton för mig på sitt kontor i Scripps Institution of Oceanography i La Jolla.

”Koraller över hela världen liknar en härjad storstad”, säger hon. ”Vissa hus byggs upp, men fler rivs av grävmaskinernas demoleringsverktyg. Så trots att staden fortfarande står kvar är den ändå döende.”

När vi diskuterar de många orsakerna till att reven förstörs gör Nancy Knowlton en jämförelse med människor som drabbas av hjärtinfarkt: ”Det är inte en enskild faktor som dödar dem. De är kanske överviktiga, de röker, de tränar inte, de äter mat med högt kolesterol. Det är samma sak med korallreven. Vi har förvandlat dem till en 200-kilos rökande soffpotatis.”

Makarna träffades på forskningsstationen Discovery Bay i Jamaica och under tre årtionden har de bevittnat slutet för öns korallrev, från en levande tummelplats för koraller full av polyper och papegojfiskar till en varm soppa av små fiskar och dött grus. År 2003 grundade Nancy Knowlton Center for Marine Biodiversity and Conservation vid Scripps Institution of Oceanography där hon och Jeremy Jackson leder undersökningar för att inspirera en ny generation forskare att betrakta rev och hav som sammanlänkade system. Ur det perspektivet är papegojfiskar livsviktiga för reven eftersom de äter algerna som dödar korallerna. Detsamma gäller Kealakekuas vitspetsiga korallhajar som rensar ut fisk som riskerar att äta för mycket korall.

Deras uppdrag är nu att få människor att förstå att situationen för reven inte är hopplös, trots att den är alarmerande. ”Vi har tio år på oss innan den riktiga katastrofen är här”, säger Nancy Knowlton. ”Vi kan köpa tid genom att behandla korallens ekosystem rätt på lokal nivå.”

Scripps assisterande professor Jennifer Smith, som var den första att upptäcka den hemska filten av gegga runt Hawaii, köper tid genom att hitta på metoder att bekämpa algerna. I ett ambitiöst projekt utanför den karibiska ön Curaçao ska dykare ringa in tjugo meters sektioner av hårigt sjögräsangripna rev under runda burnät. De lokala trädgårdsmästarna – papegojfiskar och kirurgfiskar – ska sedan tillsammans med ett fåtal sjöborrar släppas ner där för att städa på sjöbotten. ”Vi ska köpa papegojfiskarna från lokala fiskare som annars skulle döda dem och sälja dem för två dollar kilot på marknaden”, säger Jennifer Smith.

”Att samarbeta med lokala fiskare är oerhört viktigt”, tillägger Ayana Johnson, en doktorand från Scripps. Hon forskar på metoder att stoppa utfisket som förstör så mycket korall – och samtidigt tillåta yrkesfiskarna att tjäna sitt levebröd. Hon har utvecklat en pilformad fälla som gör att unga snappers, groupers och kirurgfiskar slinker igenom. En normal fälla dödar i genomsnitt tolv fiskar, Ayana Johnsons fälla låter sex av dem gå igenom. ”Om ett hundra fällor används på ön hundra dagar om året, betyder det att 60 000 fiskar får leva för att äta sjögräs och alger på korallreven och få chans att föröka sig. Det är mycket fisk och det är mycket bättre än att säga åt yrkesfiskarna att sluta fiska och ta jobb på hotell”, säger Ayana Johnson.

I Key Largo i Florida, pågår ett annat hoppingivande försök att rädda korallerna: att så om dem. Forskare och studenter har rest hit för korallernas årliga lekperiod som äger rum ett par dygn efter sensommarens fullmåne.

Händelsen är lika svindlande och häftig för besökande forskare som den kanske är för korallerna själva. Ägg och sperma poppar upp ur polypernas kalciumrika skelett tills det omgivande havet blir alldeles mjölkvitt som om det vore en snöstorm under ytan. Dykare (ibland åtföljda av tusentals hungriga fiskar) samlar ihop klumpar med befruktade ägg, tar upp dem ur vattnet och lägger dem i uppsamlingsbehållare.

”Det är jättekul, en magisk händelse, att få uppleva synkroniseringen hos alla dessa varelser som på något sätt vet när det är rätt tid att släppa sina könsceller. Det är ett verkligt naturskådespel”, säger Tali Vardi, som studerar korallrevsekologi. Forskarna sorterar de befruktade äggen efter arter, ett arbete som kan pågå hela natten. En del av dessa korallarver tas till ett forskningslabb, andra behandlas som frön och planteras ut på klippor där de kan börja bygga nya hem.

160 mil nordväst om den plats där jag först dök ner i de hawaiianska vattnen ligger Papahanaumokuakea Marine National Monument. Detta skyddade område, stort som Kalifornien, är sedan 2006 en fristad för sällsynta arter som hawaiimunksälar och gröna havssköldpaddor liksom för koraller.

Marina naturreservat är viktiga eftersom de skyddar koraller och fiskar från föroreningar och utfiske. Fisk tillåts växa, fertila fiskar fångas inte till mat och känsliga rev blir inte förstörda. Storleken är viktig i marina parker eftersom korallarver kan driva bort ganska långt innan de omplanterar sig själva. Alltför små parker gör att för många fiskar fångas alldeles utanför marinparkernas gränser.

Inrättandet av marina skyddsområden, hundratals världen över, kan vara det bästa som har hänt korallerna sedan Jacques Cousteau uppfann vattenlungan, fastspänd på en undervattenskamera, och invigde miljontals landkrabbor i korallrevens tysta skönhet.

Australien klassade tidigt en tredjedel av Stora Barriärrevet som naturreservat. Det har räddat miljontals fiskar från långrevar och drivgarn. Efter Australien förbjöd öriket Kiribati all exploatering kring Phoenixöarna i centrala Stilla havet och skapade världens då största fristad endast överträffat av Papahanaumokuakea – på 365 000 kvadratkilometer. Dessa enorma reservat köper tid åt vår planets korallrev, precis som Nancy Knowlton och Jeremy Jackson förespråkar. Och fler och fler av oss upptäcker hur vackra och ömtåliga reven är. Vi kan arbeta för att ändra vårt beteende både på land och till havs så att dessa vackra och viktiga varelser kan överleva under havet.

Vad dödar korallerna?

VARMARE VÄRLDSHAV. När vattentemperaturen stiger med bara en grad eller två stöter korallerna ut de färgrika algerna ur sina vävnader, blir vita (en process som kallas blekning) och ofta dör de. Blekt korall kan återhämta sig om förhållandena på revet förbättras, men det tar minst tio år.

FÖRORENINGAR. Om alltför mycket näringsämnen från konstgödsel eller avlopp släpps ut i haven växer algerna som finns i överflöd i korallreven alltför snabbt vilket medför att korallerna varken kan inta föda under natten eller uppta solljus under dagen och slutligen kvävs.

UTFISKE. Om revens färgrika trädgårdsmästare försvinner för att användas till föda eller säljas till akvarier tar algerna över.

VÄXTHUSEFFEKTEN. De stora mängder koldioxid vi människor har släppt ut i atmosfären alltsedan industriella revolutionen har börjat försura haven. Det gör att kalken i korallernas och andra havsdjurs skelett bryts ned.

Du kan också göra mer

Så här kan du hjälpa till att rädda reven:

NÄR DU SNORKLAR ELLER DYKER: Rör inte korallerna. De är levande varelser och du kan klämma sönder polyperna.

NÄR DU SIMMAR: Smörj in dig med en biologiskt nedbrytbar solkräm och vänta sedan en kvart innan du hoppar i. Cirka 20 000 ton solkräm släpps ut i haven av badande varje år. Kemikalierna sprider virus i havsvattnet och blockerar solen som korallerna behöver för att växa.

NÄR DU SEGLAR: Ankra inte vid korallrev. Och när du ankrar, använd ankarlinor, inte kätting.

NÄR DU VÄLJER MAT: Undvik fisk som havsabborre och haj som fångas med metoder som skadar övrigt marint liv. (Skriv ut en pocketguide från Världsnaturfondens sajt wwf.se; klicka på ”Fisk till middag”.)

NÄR DU VÄLJER SMYCKEN: Köp ingenting som är tillverkat av korall.

NÄR DU SPELAR GOLF: Tala om för banchefen att bekämpningsmedel och konstgödsel som är bra för fairways är dåliga för korallerna. Det som sprids på land stannar inte på land.