Det moderna slaveriet

Ariana, 16 år, träffade Burim första gången i en stad i Albanien där hon bodde tillsammans med sin mor. Burim var åtta år äldre. Hon blev smickrad över hans enträgna uppvaktning. När han berättade att han hade ett bra jobb på gång i en kemisk fabrik nära Florens följde hon med honom dit.

Efter två dagar i hans bostad i Italien upptäckte hon en garderob full av sexiga kläder och en kasse kondomer. Hon hade aldrig sett kondomer tidigare. Han sa att sakerna tillhörde en annan flicka. När Ariana ville ställa dem på vinden sa han: ”Låt dem ligga kvar här. Du kommer att behöva dem.”

Hennes liv blev en mardröm präglad av sex tillsammans med främmande män på kvällarna och misshandel och våldtäkter av Burim på dagarna. Ariana försökte rymma, men han hittade henne alltid. Så småningom tog han med henne till en bordell i Earls Court i London.

Över 200 år efter slaveriets avskaffande finns det 12,3 miljoner vuxna och barn som tvingas att arbeta och prostituera sig världen över. Ariana är bara ett av alla offer för den olagliga människohandel som enligt uppgift inbringar 330 miljarder kronor per år världen över. Det är den tredje största globala kriminella affärsverksamheten efter droger och vapenhandel.

I Europa har människohandeln fått epidemiska proportioner och underlättats av kommunismens fall, utvidgandet av EU och införandet av Schengenavtalet som släppte på gränskontrollerna i 25 länder.

”I motsats till människosmuggling, där enskilda individer betalar en person för att föra in dem i ett land, syftar människohandel till att exploatera människor som tvingas arbeta och bo under vidriga förhållanden med begränsad eller ingen rörelsefrihet alls. Ibland fråntas de sina pass eller också blir de skuldsatta för livet och erhåller liten eller ingen lön alls’’, säger Suzanne Hoff, internationell samordnare på La Strada International, ett europeiskt nätverk mot människohandel. ’’Dessa former av utnyttjande förekommer inom sexindustrin, hushållsnära tjänster och på den kommersiella äktenskapsmarknaden, men även på mer reglerade arbetsplatser som byggen och inom jordbruket.”

Uppskattningsvis 250 000 människor fastnar varje år i klorna på människohandlare i Europa. Tio procent tros vara barn. Verksamheten omsätter 2,4 miljarder euro per år.

La Strada verkar i länder varifrån ligor som sysslar med människohandel hämtar sina offer, till exempel Vitryssland, Bosnien-Hercegovina, Bulgarien, Tjeckien, Makedonien, Moldavien, Polen och Ukraina. Nätverket hjälper också dem som tvångsarbetar i väst.

Enligt inofficiella rapporter säljs cirka 50 000 ryska medborgare varje år till utlandet för att utnyttjas som sexarbetare i Västeuropa, Mellanöstern och Nordamerika. Från Polen kommer 15 000 och från Ungern 30 000. På landsbygden i Albanien har föräldrar vägrat att skicka sina barn till skolan av rädsla för att människohandlare ska kidnappa dem.

I Tyskland, som både är en slutdestination och ett transitland på den globala traffickingkartan, fångas rumänska flickor som tror att de kommit för att arbeta på restauranger. I stället hamnar de i en ny typ av bordeller där torskar erbjuds sex för en enhetstaxa – för 100 euro per dag får man utnyttja hur många flickor man vill så länge man vill. Vid en räd på en klubb i Tyskland i juli 2009 hittade polisen 179 män och 89 kvinnor.

Människohandel skulle inte vara så utbrett och försåtligt om det inte fanns en mängd samvetslösa arbetsgivare på slutmålet: klubbägarna, lantbrukarna, fabriks- och affärsägarna, byggföretagen, eventbolagen och restaurangägarna som betalar offren långt under minimilön och struntar i deras hälsa och säkerhet.

”De är alla människohandlare”, säger Herman Bolhaar, chefsåklagare i Amsterdam. ”Det här är ett komplicerat problem, som innefattar både organiserad brottslighet och socioekonomisk press, vilket driver offren i händerna på förövarna. Polis, åklagare, regeringar och enskilda organisationer måste arbeta proaktivt, fokuserat och samordnat.” Herman Bolhaar är chef för en grupp poliser, åklagare, borgmästare och politiker som samordnar kampen mot människohandel. Men i länder som Nederländerna, där prostitution är lagligt, är det svårt att skilja dem som arbetar frivilligt från dem som är tvingade till det.

”Därför är fallet Sneep en verklig milstolpe”, säger Herman Bolhaar.

Det började år 2006 när en polsk kvinna kontaktade polisen i Amsterdam och berättade att hon och andra kvinnor från länder som Polen, Bulgarien och Rumänien tvingades arbeta som prostituerade i Red light district – ett slutmål för cirka 4 000 offer per år.

”Hon hade blivit fråntagen sitt pass och hon måste betala sin hallick över 1 000 euro per dag, sju dagar i veckan”, tillägger Herman Bolhaar.

Flickor som inte tjänade ihop tillräckligt mycket pengar blev ofta våldtagna, slagna med basebollträn och sedan kastade i isvatten för att dämpa blåmärkena. Strax därpå skickades de iväg för att jobba igen. Andra brännmärktes med tatueringar så att alla visste att de var de turkiska bröderna Saban och Hasan Barans egendom.

En samordnad spaningsoperation spreds ut över Haag, Utrecht, Alk-maar och Vinkeveen. Det ledde till att bröderna och sex medhjälpare greps. Nio av deras offer, vissa av dem med vittnesskydd, vittnade mot dem år 2008. Hasan, 43 år, och Saban, 38 år, drev ett trafficking- och drogimperium som inkluderade både Belgien och Tyskland. De hade satt in miljontals euro på banken under fyra års tid. Saban dömdes till sju och ett halvt års fängelse, plus ytterligare åtta år för mordförsök. Hasan fick två och ett halvt år, men har överklagat domen.

”Det fanns cirka 120 offer”, säger Herman Bolhaar. ”Vi hade att göra med fall som var så brutala att vi kände en skyldighet gentemot eventuella framtida offer att ringa i så många varningsklockor som möjligt.”

Trots att det förekom 4 166 framgångsrika åtal inom människohandel världen över år 2009 var det bara 335 av fallen som handlade om tvångsarbete. Ändå är det byggnadsindustrin, jordbruket, hamnar, farliga industrier och hushållsnära tjänster som är slutmålet för över 50 procent av traffickingoffren – och inte bordeller. Enligt internationell rätt betraktas tvångsarbete som ett allvarligt brott. Detta till trots minskade antalet fällande domar för människohandel i Europa från 80 under 2007 till endast 16 fall år 2008. Året därpå ökade dock antalet till 149.

Resebyråer beskriver provinsen Foggia i Apulien i södra Italien som ”ett paradis för sommarturism”. För dem som bor i fattiga delar av Polen utgjorde annonser om välbetalda jobb för sex euro i timmen plus mat och uppehälle i Foggias bördiga jordbruksområde ett kraftigt dragplåster. Men efter en tröttsam resa beskriver 51-årige Stanislav Fudalin hur han möttes av en ukrainsk ligaledare som arbetade för lokala lantbrukare. Ligaledaren sa till honom: ”Jag bestämmer reglerna här. Ni är mina slavar. Om ni försöker fly spårar jag upp er. Då får ni åka hem till Polen igen i en sopsäck.”

Med konfiskerade pass tvingades polackerna arbeta sexton timmar per dag med att plocka tomater. Redan belastade med ”lån” mot hög ränta för transporten tjänade de bara en euro per dag. Dessutom var de tvungna att betala för mat och logi – som bestod av baracker utan el, värme eller vatten. Där låstes de in nattetid och övervakades av beväpnade vakter. De som blev sjuka tvingades betala ligaledaren 20 euro per dag de inte kunde arbeta. Det enda de slapp betala för var misshandeln. De var för evigt skuldsatta.

Så småningom rymde några, och efter att deras hemska berättelser spridits startades Operation Terra Promessa (Det förlovade landet), en gemensam aktion av italienska och polska myndigheter, mot människohandel och organiserad brottslighet. Arbetet stöddes också av Interpol och Europol, som stod för telefonavlyssning och annan underrättelseverksamhet.

I en serie räder den 18 juli 2006 befriades 113 arbetare och 19 människohandlare greps. Av dessa avtjänar nu 17 personer fängelsestraff på mellan fyra och tio år.