Vår sex meter långa dykbåt gungar stilla i det kristallklara, turkosblå vattnet utanför Great Exuma, en av Bahamaöarna, och jag gör några sista justeringar på dykmasken och snorkeln. Jag ska strax följa med marinbiologen Mark Hixon på en undervattensexpedition för att leta upp och fånga en drakfisk, även kallad lejonfisk eftersom fenorna för tanken till en lejonman. Akvarieälskare med tropiska fiskar som specialitet känner den under dess vetenskapliga namn, Pterois volitans.

Innan vi hoppar överbord påminner Mark Hixon mig om att hålla mig på avstånd om vi skulle se någon. ”De här små sötnosarna kan ge dig en rejäl snyting”, säger han. ”Ett enda stick av gifttaggarna på ryggfenorna och det blir sjukhuset nästa. Och närmsta sjukhus ligger en flygresa härifrån.”

Han ler. ”Du ångrar dig inte, va?” säger han.

Jag har kommit till Bahamas för att följa med Mark Hixon medan han undersöker vad han menar kan bli ”den mest förödande havsinvasionen någonsin”. Han och andra forskare försöker komma på något sätt att stoppa den explosiva tillväxten av drakfisk, en icke inhemsk art som håller på att äta sig genom Karibiska havet och andra atlantiska vatten.

”’Explosiv’ är ett bra ord. Och man kan tillägga ’invasiv’”, säger Mark Hixon medan vi dricker en öl på Perry Institute for Marine Science på Lee Stocking Island vid Great Exuma. För tio år sedan var det sällan man såg någon drakfisk i Atlantens vatten. De här 30 centimeter långa rödbrunrandiga skönheterna, som gömmer en arsenal av nålvassa och giftiga fenstrålar bland de fjäderlika, halvgenomskinliga fenorna, hör hemma i Stilla havet och Indiska oceanen, 1 600 mil från Karibien. ”Men plötsligt dök de upp i Atlanten”, säger Mark Hixon. ”Det var som att se en isbjörn på Hawaii.”

De hade inte simmat dit, förklarar han, och det finns inget som tyder på att de hade råkat följa med i något fartygs ballastvatten.

”Hur kom de hit då?” frågar jag. Mark Hixon ler, tar en klunk öl och berättar en häpnadsväckande historia (ingen kan bevisa att det verkligen var så här det gick till) med början i slutet av augusti 1992 när södra Florida drabbades av orkanen Andrew. Det var en kategori 5-orkan, seklets tredje kraftigaste, som drog in över land med vindstyrkor på över 70 meter i sekunden och sopade bort tusentals hus, och ett antal akvarier.

”Det fanns obekräftade uppgifter att orkanen krossade ett privat akvarium med sex eller sju drakfiskar”, säger Mark Hixon. ”De sveptes ut i Biscayne Bay och började göra vad invaderande arter ofta är bäst på: äta och föröka sig.”

Men en del vetenskapsmän menar att drakfiskarna förmodligen släppts ut av akvarieägare som insett att deras glupska sällskapsdjur snabbt skulle kunna sätta i sig varenda liten fisk i akvariet. DNA-analyser tyder på att drakfiskarna i Atlanten härrör från västra Indonesien där man fångar drakfisk som sedan säljs som akvariefiskar. Oavsett hur de tog sig till Atlanten har deras antal i alla fall flerdubblats många gånger om. Eftersom fisken inte tycks ha några lokala fiender förökar den sig med en oerhörd hastighet. Enligt vissa forskare finns det fler än 400 drakfiskar per hektar i Bahamas.

Drakfiskar har observerats från Panama i söder till Massachusetts i norr. ”Det har aldrig tidigare hänt att någon fiskart koloniserat ett så stort havsområde så snabbt”, säger Paula Whitfield som forskar i ekologi vid National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA). Forskarna har upptäckt att fiskarnas befruktade ägg ”liftar” med Golfströmmen.

Man har visserligen inte fått in några säkra vetenskapliga data än, men fiskare i Karibien hävdar att drakfisken redan har påverkat deras fångster av kommersiell fisk som grouper och snapper. Mark Hixon och hans grupp såg hur en drakfisk slukade över 20 småfiskar på en halvtimme.

”Det värsta av allt är att de äter sig fram genom reven som en gräshoppssvärm”, säger Mark Hixon som är expert på korallrev. Eftersom drakfisken äter betande fiskar, som förhindrar att de känsliga reven kvävs av sjö-gräs, är många oroliga för dessa hotade ekosystems framtid.

Ombord på Mark Hixons båt väntar jag ivrigt och en aning nervöst på att få se fisken – som ibland kallas ”Frankenfisk” – i aktion. Så hoppar jag ner i det fem–sex meter djupa vattnet utanför Great Exuma och snorklar ovanför Mark Hixon medan han dyker med två nät som han hoppas kunna fånga en drakfisk med. Några minuter senare ligger jag stilla ovanför ett konstgjort rev som han och andra forskare har byggt av cementblock. Det är som ett litet hyreshus nere på den sandiga havsbottnen med massor av färggranna ”hyresgäster”, från mångfärgade papegojfiskar till neonblå frökenfiskar och små läppfiskar, som simmar ut och in i alla vinklar och vrår i det koralltäckta revet. Men ingen drakfisk.

Sedan lyser Mark Hixon med sin lampa in i en skreva. Han ger mig ett tecken och jag snorklar närmare. En 45 centimeter lång drakfisk, med de majestätiska fenorna utspärrade som en påfågelstjärt, tittar tillbaka på oss. Jag vet att fisken inte anses vara aggressiv, men när jag dyker ner kan jag inte låta bli att tänka på historierna om olyckliga fiskare och dykare som har blivit illa stuckna.

Dyktursarrangören Bruce Purdy i Florida berättade att när han blev stucken av en drakfisk blev hans hand mörkröd och svällde upp som en ballong. ”Det gjorde så fruktansvärt ont att jag ville hugga av handen”, sa han. En fiskare på Great Exuma sa att han ”grät som ett barn” när han blev stucken. ”Drakfiskstick kan orsaka illamående, andningssvårigheter, förlamning, kramper och medvetslöshet. I exceptionella fall kan även dödsfall inträffa”, läste jag på en webbsajt. Föga lugnande.

När jag äntligen befinner mig ansikte mot ansikte med Pterois volitans är fisken enastående vacker. Kroppen skimrar med röda, vita och gyllene ränder, och de fina, tunna fenorna böljar och fladdrar hypnotiskt i den lätta strömmen. Jag är bara en armslängd bort, närmare vågar jag mig inte, men fisken visar ingen rädsla utan stirrar mig kusligt rakt i ögonen. Jag har nästan lust att sträcka fram handen och röra vid den. Nästan – om det inte vore för de 18 väl dolda rygg- och analfenstrålarna som alla är försedda med ett par starka giftkörtlar.

Plötsligt simmar fisken bort och avslöjar sin sanna natur. Fascinerad ser jag hur drakfisken breder ut fenorna för att ”hypnotisera” en liten läppfisk. Sakta tränger den upp den intet ont anande fisken mot revet. Sedan skjuter den blixtsnabbt fram, suger in läppfisken i munnen och sväljer den hel. Läppfisken hade aldrig någon chans. Nu förstår jag vad Mark Hixon och andra menar när de kallar drakfisken för ”den perfekta ätmaskinen” och liknar dess jaktförmåga vid att ”skjuta fisk i en tunna”.

När Mark Hixon fångat fisken återvänder vi till båten och han berättar att drakfiskar har setts äta upp fiskar som är två tredjedelar av deras egen längd. Ett experiment som hans kollega Mark Albons ledde visade vidare att drakfiskar åt cirka 80 procent av de unga inhemska fiskarna på flera forskningsrev.

När vi jagar fram över de stilla vattnen i Exumasundet på väg tillbaka till Perry Institutes marinlaboratorium frågar jag Mark Hixon om han är optimistisk eller pessimistisk inför möjligheten att få bukt med drakfisk- invasionen. ”Du såg hur drakfiskarna dammsög reven på inhemska fiskar”, svarar han. ”Tyvärr är jag pessimistisk. Men vi har inte förlorat än.”

Runtom i hela regionen arbetar mängder av vetenskapsmän, statstjänstemän och andra frenetiskt med att försöka lösa gåtan. Alla befinner sig i en kapplöpning mot tiden. Just nu leder drakfiskarna.

På Perry Institute träffar jag marinparasitologen Paul Sikkel som ägnar en stor del av sommaren åt att dissekera drakfisk på jakt efter ”någon svaghet i deras pansar”. Ju fler parasiter, desto mer sårbar kan en fisk antas vara. Men när han studerar gälvävnaden från en nyfångad drakfisk i mikroskopet utbrister han: ”Det är helt otroligt. Det här är den renaste fisk jag någonsin sett. Jag ser inga parasiter!” Drakfiskarna har vunnit en rond mot vetenskapsmännen.

Många forskare har hoppats på att hitta någon lokal fiende till drakfisken. Mark Hixon reste nyligen till Stilla havet för att se vad det är som håller drakfiskarna där ”i schack”. ”För tillfället har vi inte en aning”, säger han.

Mark Hixon och andra har försökt locka alla möjliga sorters fiskar, från hajar till havsabborrar, att äta de giftiga inkräktarna, men de har inte visat något större intresse. Bruce Purdy lät till och med en drakfisk dingla framför en grön muräna, som är känd som en omättlig storätare, men utan framgång. ”Muränan attackerade drakfisken, fick ett stick och gav upp”, säger han. Ännu en rond där drakfiskarna vinner över vetenskapsmännen.

Ett antal myndigheter och organisationer som ägnar sig åt att skydda haven samarbetar nu för att utgöra ett ”varningssystem” för drakfiskinvasionen. En av medlemsorganisationerna är Reef Environmental Education Foundation (REEF) i Key Largo i Florida. I januari 2009 berättade en dykare för stiftelsens vd Lisa Mitchell att hon sett en drakfisk vid ett vrak i det 10 000 kvadratkilometer stora marina skyddsområdet Florida Keys National Marine Sanctuary.

”Vi blev chockade”, säger Lisa Mitchell. ”Det var den första bekräftade iakttagelsen av en drakfisk i våra vatten.” Tidigt nästa morgon hoppade en grupp från REEF ombord på en dykbåt och körde snabbt till vraket. Gruppen hittade drakfisken precis där dykaren sagt att den skulle vara och fångade den i ett nät. ”Vi vet att vi inte kan ta bort varenda drakfisk som finns där, men vi gör vad vi kan för att hindra dem från att få fotfäste i vår trädgård”, säger Lisa Mitchell.

Det är för sent att stoppa drakfiskinvasionen genom att fånga och döda dem, men en del länder har startat utgallringsprogram för att åtminstone bromsa upp den. Man bedriver även utbildningsverksamhet för att lära lokala fiskare hur de utan risk kan fånga och göra sig av med drakfisk.

Många experter menar att det bästa och enklaste sättet att reglera beståndet av drakfisk vore att helt enkelt äta den. Faktum är att en del restauranger i Bahamas huvudstad Nassau har börjat ha drakfisk som en liten udda specialitet på menyn. Men jag upptäcker snart att bahamanerna tvekar att äta vad många av dem kallar ”giftfisken”.

När jag frågar den berömda kocken Susan Gordon på Great Exuma om hon vill göra mig sällskap på en drakfiskmiddag, gapskrattar hon. ”Aldrig i livet!” säger hon. ”Jag rör inte vid den fisken.”

Men när jag förklarar att drakfisken är ofarlig när man tagit bort de giftiga fenstrålarna och att tillagningen neutraliserar eventuella rester av giftet, går hon slutligen motvilligt med på att tillaga en. Paul Sikkel bär in en tjock, nästan halvmeterlång drakfisk. Han försäkrar att han har tagit bort de nålliknande strålarna. Susan Gordon lovar att äta den tillsammans med mig ”om du tar första tuggan”.

Påhejad av en skara ortsbor och marinbiologer filéar, panerar och steker Susan Gordon fisken och smaksätter med limejuice och vitlök. När jag tar en bit vitt fiskkött på gaffeln och för den till munnen är det precis dödstyst. Jag minns Mark Hixons ord: ”Närmaste sjukhus ligger en flygresa härifrån.”

Fiskköttet flagar sig lätt i skivor och har en nästan söt smak, ungefär som grouper. ”Jättegod”, säger jag och tar en tugga till. Susan Gordon tvekar men tar en stor bit på gaffeln. Hennes utlåtande: ”Mmmmm.”

Vår publik nickar gillande. Jag tror att vi har övertygat dem om att ordentligt tillagad drakfisk är fullkomligt ofarlig och god att äta. Men för säkerhets skull påminner jag dem om att ”i Asien lär drakfisk vara högt uppskattad som ett mycket effektivt sexstimulerande medel”.

Jag kan fortfarande höra skratten och se deras breda leenden. Skribenten har vunnit en rond mot drakfisken.

Nyligen gjordes en oroväckande upptäckt. Marinbiologen James Morris och hans kolleger vid NOAA publicerade en studie som visade att en drakfiskhona kan producera över två miljoner ägg om året. Nu är det ännu mer bråttom att komma på ett sätt att stoppa invasionen.