Mycket har förändrats i Aylesbury, en sömnig förort några mil norr om London. För sex år sedan fanns det bara två kokainmissbrukare under 18 år på det lokala behandlingshemmet Addaction. I dag träffar personalen sällan några ungdomar som inte använder kokain.

”Om man vill får man tag på det inom loppet av några minuter”, säger den pensionerade kriminalinspektören Laurie Yearley, som leder arbetet med unga missbrukare i Aylesbury. ”En stor skillnad är vid vilken ålder de börjar använda droger. Förr var det under universitetsåren, men nu kommer ungarna i kontakt med knarket innan de är mogna nog att ens hantera det.”

En del lokala langare anlitar 14- och 15-åriga killar som cykelbud och betalar dem med kokain. Tonåringarnas kunder tillhör samma åldersgrupp eller är rentav yngre.

Andra langare ser till att få tonårsflickor på kroken. Sue*, som i dag är 16 år och fri från kokainet, var 14 när hon erbjöds drogen första gången. ”Jag tänkte att det var ’inne’. Jag hade sett folk sniffa ’kola’ på filmer. Det såg coolt ut.”

Att köpa kokain var lika lätt som att beställa en pizza. ”Det var bara att ringa första numret på mobilen”, säger hon. När hon inte hade pengar bytte hon till sig kokain mot sex. Senare jobbade hon med att sälja. Inför helgerna gav en langare henne 20 eller 30 påsar kokain och en billig mobiltelefon med numren till 126 kunder. Om hon sålde för 600 pund fick hon tre gram och 100 pund. ”Det var inte klokt”, säger hon. ”Det kom tolvåringar och köpte av mig. De sparade sina fickpengar.”

Ungdomarna i Aylesbury är inte mer förtrogna med kokain än ungdomar i andra städer i Storbritannien. I juli förra året bekräftade British Crime Survey att missbruket av i synnerhet kokain har ökat bland unga i åldrarna 16–24 år. En av åtta uppgav att de hade testat drogen.

Problemet är inte begränsat till Storbritannien. Enligt Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN), ett EU-organ med huvudkontor i Lissabon som samlar in information om droger och kartlägger trender, är kokain det stimulerande medel som flest européer i åldrarna 15–34 år har som förstaval. Det är den populäraste illegala drogen efter cannabis.

För 20 år sedan var kokain en ”kändisdrog” som mest förekom bland rockstjärnor och supermodeller, eftersom den var för dyr och svårtillgänglig för de flesta ungdomar. Men i slutet av 1990-talet gjorde de amerikanska myndigheternas nolltolerans och en minskad efterfrågan i USA – i kombination med gängkrig i Mexiko, en viktig smuggelväg – att de latinamerikanska narkotikakartellerna sökte sig till nya marknader. ”Europa framstod som ett lockande alternativ”, säger Thomas Pietschmann, en analytiker vid UNODC, FN:s organ för bekämpning av narkotika och brottslighet.

Det fräna vita pulvret, som är lika vanebildande och farligt som heroin, blev lättillgängligt och billigt: En lina kokain kostade ofta mindre än ett glas öl. I stora delar av Europa fördubblades kokainanvändningen, medan det bland ungdomar i vissa länder mer än tredubblades. Enligt ECNN har 7,5 miljoner unga vuxna i Europa använt kokain. Enkäter i skolor visar att i de värst drabbade länderna – Storbritannien, Danmark, Spanien och Irland – hade var femte 15-åring blivit erbjuden kokain, medan en på 20 använde drogen. Vissa hade börjat redan före tonåren.

Till och med i Nederländerna, där man genom att satsa stora summor på behandling och förebyggande åtgärder har lyckats stoppa ökningen av missbruket bland vuxna, ökar ungdomarnas kokainanvändning. Faktum är att kokainet har ”normaliserats”. Förra året rapporterade utredare vid det holländska forskningsinstitutet IVO att ”bland socialt integrerade tonåringar och unga vuxna är det inte längre någon exceptionell drog”.

UNODC har vid upprepade tillfällen varnat för att Europa står inför en ”kokainpandemi”, ett faktum som många regeringar inte vill acceptera. ”Just nu står Europa nästan helt oskyddat inför kokainhotet”, menar UNODC:s chef Antonio Maria Costa.

Många unga använder kokain för att kunna vara ute längre på nätterna på barer och klubbar och dricka mer alkohol, säger professor Mark Bellis, som är chef för Centre for Public Health vid Liverpool John Moores University. Han deltog i en studie som ECNN genomförde i nio städer år 2006, som visade att nästan var tredje ung klubbesökare har använt kokain minst en gång. ”Det smyger sig på en”, säger Mark Bellis. ”Det börjar som en festdrog, men blir sedan ett problem.” Dessutom utgör drogen en allvarlig hälsorisk.

Förutom att kokainet ger psykiska skador, i första hand psykoser och paranoida tillstånd, kan det utsätta hjärtat för stora påfrestningar och orsaka konvulsioner, kramper, stroke och hjärtstillestånd. På brittiska akutmottagningar uppskattar man att 40 procent av de unga män som söker för bröstsmärtor kommer på grund av kokainanvändning.

Allt kokain som säljs i missbrukarledet är utblandat. Enligt Serious Organized Crimes Agency (SOCA) i London är renhetsgraden i kokainet på gatan mindre än 20 procent, ofta bara fem procent. Resten är en häxbrygd av billiga vita pulver som ger volym, smakar bittert och ger samma känsla som kokain – och som ger langarna större vinster. När kokain blandas med alkohol bildas dessutom kokaetylen, ett ämne som förgiftar levern och skadar hjärtkärlsystemet. Det utlöser också aggressiva beteenden samt ökar risken för bruk av våld.

”Det gör att man känner sig oövervinnelig. Småungar tror att de kan rå på en handfull krogvakter”, säger Mark Bellis. ”De tänker inte på sin framtid.”

Inte oroar de sig särskilt mycket för polisen heller. I Storbritannien i dag får en person över 18 år som grips med en mindre mängd kokain en varning; en person under 18 år som gör sig skyldig till en förstagångsförseelse får bara en tillsägelse. De flesta ungdomar utgår dock från att de inte kommer att bli gripna, och med all rätt. ”Polisen är inte intresserad av missbrukarledet. De vill göra 25-kilosbeslag”, berättar Laurie Yearley på Addaction. ”Men det har ingen avskräckande effekt på ungdomarna.”

Jenny, en brittisk 16-åring som har använt kokain sedan hon var tolv, visar på de unga missbrukarnas obekymrade attityd. ”Om polisen tar mig ger de mig förmodligen bara en dask på handen. Sedan släpper de mig”, säger hon med ett skratt.

I Spanien, där man har lika stora bekymmer med kokain som i Storbritannien, har problemet funnits längre. Ända sedan mitten av 1990-talet har de nära historiska och språkliga banden till Latinamerikas kokainproducerande länder inneburit att Spanien har fungerat som knarkhandlarnas dörr till Europa.

”Spanien innehar världsrekordet när det gäller kokainbeslag”, säger epidemiologen Carmen Moya Garcia, som är chef för Spaniens narkotikabekämpningsprogram. Och då kan man undra hur mycket som inte tas i beslag. Ingen betvivlar att det rör sig om stora kvantiteter.

Ett bevis på det är att kokainet på de spanska gatorna har en renhet på mellan 25 och 50 procent, renare än någon annanstans i Europa. Ändå säljs det till ungefär samma pris, i genomsnitt 60 euro per gram. Många unga spanjorer som fick vara med om uppsvinget under de senaste årens enastående högkonjunktur kunde inte stå emot lockelsen från den så kallade fiestadrogen.

”Det spred sig från eliten till vanligt folk och till ungdomarna”, säger Sergi Canal, en expert på behandling och förebyggande av missbruk som är verksam inom den ideella organisationen Proyecto Hombre. Det var inte många som tog notis om kokainanvändningens stadiga ökning eller tog problemet på allvar. Alla hade blicken riktad åt ett annat håll: Man fokuserade helt på heroinmissbruket, som började på 1980-talet och som väckte stor oro i landet. ”Först omkring år 2003 insåg man i Spanien att man hade ett kokainproblem”, säger Carmen Moya Garcia.

Vid det laget var skadan redan skedd. Snart var det fler som vårdades för missbruk av kokain än av heroin. Förra året använde åtta procent av den spanska befolkningen kokain, dubbelt så många som tio år tidigare enligt Carmen Moya Garcia. Samtidigt rapporterar experter på missbruksvård att patienterna blir allt yngre. På den spanska ögruppen Balearerna, där situationen inte är värre än på andra håll, har den genomsnittliga debutåldern för kokainmissbruk sjunkit till 15,5 år, enligt Sergi Canal. Innan narkotikahandlarna siktade in sig på Spanien var det inga ungdomar alls på öarna som behövde behandling för kokainmissbruk.

I Barcelona erbjuder den ideella organisationen Associació Benestar i Desenvolupament (ABD) tester i syfte att minska riskerna med kokainet. På mindre än fem minuter kan man till exempel tala om för missbrukare huruvida deras vita pulver verkligen är kokain och vad som har använts för att dryga ut det. På rejvfester och musikfestivaler testar ABD:s mobila laboratorium mellan 100 och 2 000 drogprover på en kväll. Tanken är att komma nära missbrukarna och erbjuda dem information. I praktiken blir det snarare en gratis kvalitetskontroll.

Det råder inget tvivel om att Europas narkotikapolitik inte förmår begränsa det växande problemet. I UNODC-rapporten som publicerades i juni förra året konstateras att kokainanvändningen i Europa har stabiliserats, men man anser att det beror mer på minskad tillgång än på effektiva myndighetsåtgärder.

Antonio Maria Costa vid UNODC vill se hårdare tag mot den organiserade brottsligheten, i synnerhet större satsningar på att förhindra ”tvätt” av vinsterna av narkotikahanteringen. Dessutom tycker han att inflytelserika kändisar som skyltar med sin kokainanvändning borde visa större ansvar. ”Européerna har insett att de inte ska köpa blodsdiamanter, men ingen gör filmer om blodskokainet”, säger han.

Sverige är det enda europeiska land som experterna tycker gör rätt. Efter flörten med liberaliseringstankar på 1960-talet slog kraven på att ett drogfritt samhälle igenom. Jämfört med andra europeiska länder har Sverige satsat stora summor på både prevention och behandling. Oavsett vilken regering vi har haft har politiken varit mer eller mindre densamma: Varken produktion, försäljning eller missbruk av narkotika tolereras.

’’Svenskarnas traditionellt mycket negativa hållning till narkotika och Sveriges strikta narkotikapolitik har bidragit till att vanligt folk håller sig borta’’, säger säger Börje Olsson, professor med inriktning mot alkohol- och narkotikapolitik vid Stockholms Universitet. ’’Vi har osedvanligt låga siffror på hur många som har provat narkotika någon gång. Men om du istället räknar hur många tunga missbrukare vi har ligger vi högre än till exempel Nederländerna. Vi är bra på att hålla ner de generella nivåerna, men inte det tunga missbruket.’’

Börje Olsson anser att svenskarnas motstånd mot kokainet till stor del är kulturellt betingat. Det har helt enkelt varit fult att snorta kokain, trots att det ända sedan 1920-talet har varit skådespelarnas och kändisarnas drog.

”Missbruket av kokain har alltid varit lågt i Sverige’’, säger Börje Olsson. ’’Även om det blir lite billigare finns det en kulturell barriär. Det är egentligen lite märkligt eftersom vi annars har ett traditionellt missbruk av centralstimulerande preparat.’’

Det kan ta väldigt lång tid att bli fri från kokainmissbruk. Men det går.

29-årige Ruud Hansen från fiskesamhället Volendam norr om Amsterdam testade kokain första gången när han var 14 år. All hans osäkerhet försvann.

”Det här är verkligen något för mig!” kände han. År 2004, efter att ha missbrukat kokain i tio år, tillbringade Ruud Hansen en stor del av dygnet i sin lägenhet, där han rökte och snortade kokain bakom fördragna gardiner. Han åt sällan och led av paranoia: Han var övertygad om att folk som han kände spanade på och avlyssnade honom. Tre månaders i stort sett oavbrutet kokainbruk utlöste en hjärtinfarkt och Ruud Hansen försökte vid tre tillfällen ta sitt liv genom att överdosera drogen.

Han lade in sig på Castle Craig, ett behandlingshem utanför Edinburgh i Skottland. Nu har han varit fri från kokainet i två år och arbetar som projektledare på ett stort it-företag. På sin lediga tid besöker han skolor för att hjälpa ungdomar att förstå missbrukets brutala verklighet.

Hans mamma, Gary Kok, var inte nöjd med de nederländska behandlingshemmen, som mest av allt verkade ägna sig åt säker användning av droger. Därför startade hon Moedige Moeders, 20 kvinnor från orten som gick samman för att stötta varandra och hjälpa sina barn.

I dag finns det 15 sådana grupper runtom i Nederländerna. De arbetar med att lära ut hur man kommunicerar med barn som använder droger. Man erbjuder också föräldrar rådgivning om förebyggande åtgärder, ett telefonnummer för information, krisingripanden dygnet runt, utrustning för testning av droger samt utslussningshem för ungdomar som genomgår behandling. Bara i Volendam har 250 personer sökt deras hjälp.

”Moedige Moeders har gjort folk medvetna”, säger Ruud Hansen. ”Ämnet är inte tabu längre. Den största segern är att erkänna problemet. Tidigare existerade det inte.”

* Vissa namn i texten har ändrats för att skydda personernas identitet.