En omtänksam affär

Det hela började under 70-talet då Thomas föräldrar arbetade en tid som lärare på en svensk skola i Pakistan. De upprördes över den enorma skillnaden mellan de rika barnen som gick i deras skola och de många miljoner fattiga barn som inte gavs möjlighet att studera alls. Paret bildade Pacs, Pan Asia Cooperation Society, en demokratisk, opolitisk och icke-religiös organisation som arbetar med att bekämpa fattigdomens orättvisor i Lahore-regionen i Pakistan och Uttar Pradesh i Indien.

Ett par år senare öppnade de den första Pacs-butiken i Göteborg med alltifrån kläder och gardiner till äkta mattor och möbler. I dag har Thomas axlat föräldrarnas livsverk och butikerna har blivit tre. Varorna kommer från ett kvinnokooperativ som i sin tur är resultatet av en yrkesutbildning i organisationens regi. Minst hälften av butikernas intäkter går oavkortat till mat, utbildning och hälsovård åt de fattigaste. För varje hundralapp butikerna drar in bidrar Sida med 900 kronor, vilket alltså skapar en resurs på 1 000 kronor. Det räcker till utbildning för 200 barn, i en hel månad. Överskottet från Pacs tre butiker ger flera miljoner kronor till verksamheten i Pakistan och Indien, varje år.

Reader’s Digest:Varför har ni satsat på just skolor?
Thomas Åsberg: Utbildning bekämpar fattigdom! Skolorna har alltid varit basen i Pacs verksamhet. I dagsläget finns cirka 18 000 barn och vuxna i våra 300 skolor. Vi har också bildat en lärarhögskola. Eleverna får material, uniformer och i möjligaste mån även lunch för att locka de fattiga familjerna att sätta barnen i skolan. Men erfarenheterna visar att det inte räcker med att starta skolor; hälsovård och familjeplanering är lika viktigt för en hållbar utveckling. Genom sex mobila team når våra sjuksköterskor över 40 000 personer och tusentals barn vaccineras mot flera allvarliga sjukdomar. Ser man på landets teokratiska fundament som blasfemilagarna (hädelselagarna) så har de inget stöd i Koranen och enligt expertisen missbrukas de. Förhoppningsvis löser god utbildning detta på sikt.

RD:Vid terrorattentaten i USA 2001 arbetade du och Tina som biståndsarbetare och bodde tillsammans med barnen i Lahore. Hur var det?
TÅ: Allt ändrades dramatiskt efter den 11 september. Plötsligt stod det militärer i varje gathörn, vägar spärrades av och bilar stoppades och genomsöktes efter bomber. Vid ett par tillfällen kändes kriget väldigt nära och både Indien och Pakistan laddade upp mot gränserna. Man såg hur militären bokstavligen kom springande med geväret över axeln. Då skickade jag Tina och barnen till Indien och Sverige i några veckor. Själv har jag faktiskt alltid känt mig trygg och hemma i Pakistan. Tina och barnen flyttade slutligen hem till Sverige som planerat efter två år.

RD:Och själv förlängde du vistelsen med ytterligare ett år. Hur tänkte du?
TÅ: Barnen grät och kunde inte riktigt förstå varför jag stannade kvar och Tina var på barnens sida. Det var en pärs och det kändes tufft att vinka av dem när bilen rullade iväg. Så här i efterhand låter det inte riktigt klokt och jag kan nästan inte förstå det själv, men då kändes det helt rätt. Jag kände att jag ju hade ett ansvar för verksamheten och alla människor som var delaktiga däri också.

RD:Numera åker du bara till Pakistan på besök några gånger om året. Landet är ju, minst sagt, mycket oroligt även i dag. Är du inte rädd?
TÅ: Det small så det skakade i Lahore när jag var där senast. Självmordsbombare, minst elva döda och 70 personer skadade. Oskyldiga människor som bara vill leva sina liv i fred. Märkligt hur man bara noterar det, hör ambulanssirenerna, kollar nyheterna och sen ”Okej nu måste vi jobba vidare.” Hur kan man egentligen vänja sig vid sådana hemska saker? Men nej, konstigt nog har jag aldrig varit rädd. Det går inte att skydda sig mot terrorismen. Självklart är man mer utsatt i ett land som Pakistan men det kan hända precis var som helst i världen. Som mitt i julruschen i Stockholm.

RD:Under senare år har Pacs inriktat sig på att hjälpa tegelbruksfamiljer. Varför?
TÅ: Tegelbruksarbetarna kämpar verkligen hårt för att få ihop till brödfödan. De bor och arbetar intill fabrikens giftbolmande skorstenar i primitiva statarlängor. Under gassande sol i tio–tolv timmar varje dag hukar män, kvinnor och barn, många bara några år gamla, och bakar tegelstenar med sina bara händer. En familj om i snitt sju personer tillverkar cirka tusen stenar om dagen. För det får de sammanlagt 310 rupier, motsvarande ungefär 37 kronor. Alltså mindre än Världsbankens definition av extrem fattigdom om 1,25 dollar per person och dag.

Och när monsunperioden kommer får arbetarna inget betalt alls. När det regnar går det ju inte att baka tegelstenar och familjerna tvingas låna av arbetsgivaren. På så sätt blir de skuldsatta och kommer aldrig ikapp. De lever under fruktansvärda slavliknande förhållanden. Barnarbetet strider mot både nationella lagar och internationella konventioner, men så ser verkligheten ut. Jag har lite svårt för de här goda exemplen som medierna gärna tar upp; om Khalid som blivit läkare efter att ha gått i Boarding School. Jättekul, men Khalid är det ju inte synd om för han har ju klarat sig bra! Men alla de som inte kom med tåget då? Jag ser hela tiden de som inte kom med. Jag är glad över det vi bidrar med, men det är så lite. Jag vill mer!