Historien börjar i London på det glada 60-talet. På avdelningen för exotiska djur på det legendariska varuhuset Harrods sitter en lejonunge i en liten bur. Två moderiktigt jeansklädda och långhåriga australier, John Rendall och Anthony ”Ace” Bourke, får syn på det lilla afrikanska kattdjuret och bestämmer sig för att köpa det.

Anthony Bourke och John Rendall döper lejonungen till Christian och föder upp honom som husdjur i sin lägenhet i Chelsea. Till slut blir Christian för stor för att kunna bo i centrala London, så de tar med honom till Afrika. Bara det är en fantastisk historia. Men det som hände sedan är det som gjorde lejonet Christian till en av 2000-talets stora popkulturella sensationer. Ett år efter det att de skilts från sitt älskade husdjur reste John Rendall och Anthony Bourke till norra Kenya, där Christian framgångsrikt anpassats till ett liv i det fria. Mötet med lejonet filmades och fyra årtionden senare lades filmen ut på Youtube, där den har fått över 44 miljoner träffar och blivit en klassiker. Den tre minuter långa filmsnutten visar hur Christian sitter högt upp på en klippa medan de två männen förväntansfullt väntar cirka 70 meter bort. Djuret iakttar männen innan han går några steg närmare för att se bättre. Plötsligt syns en omisskännlig glimt av igenkännande i Christians ögon. Rytande av upphetsning sätter det unga lejonet fart mot de väntande männen. Djuret kastar sig i sina vänners famn och slår sina väldiga tassar runt axlarna på dem. Han slickar dem i ansiktet och snusar dem på halsen.

Scenen är så känslosam att man skulle kunna tro att den är tagen ur en tillrättalagd Hollywoodfilm. Men det är inte fiktion, utan ett magiskt ögonblick i den sanna berättelsen om ett lejon som heter Christian. Vad som fascinerar många tittare är det faktum att det vilda djuret inte attackerar männen. För andra har filmen en känslomässig betydelse som John Rendall och Anthony Bourke ännu efter 40 år försöker förstå.
”Beror det på bilden av det starka bandet mellan djur och människa? Handlar det om att växa upp och skiljas åt? Är det historien om förlust, ensamhet och återföreningens glädje? Eller är det den ovillkorliga kärlek som Christian visar prov på?”
Dessa är frågor som författarna ställer i inledningen av boken Vårt lejon Christian, som kommer ut på svenska i år och som är en reviderad upplaga av originalet från 1971. Här får man höra hela historien bakom det populära filmklippet.

Anthony Bourke, i dag 62, och John Rendall, 64, är fortfarande nära vänner.
”När vi satt och tittade igenom de gamla bilderna och pratade om Christian förälskade vi oss i honom igen”, säger John Rendall, som numera är en hängiven miljövårdare.
Han arbetar i både London och Sydney som pr-konsult för olika rese- och naturprojekt. Anthony Bourke bor i Sydney och är en av Australiens främsta museiintendenter med specialinriktning på aboriginernas och kolonialtidens konst. Även han är engagerad för bevarandet av världens vilda djur och natur.
Det råder inga tvivel om att tiden med Christian har gjort ett outplånligt intryck på de båda männen. Lejonungen föddes inte i det fria, utan i den numera nedlagda djurparken i Ilfracombe på Englands sydkust. Nio veckor senare såldes han till Harrods och fraktades till London med tåg. På den tiden fanns det inga lagar som begränsade handeln med exotiska djur.
”Man handlade med djur helt utan restriktioner”, säger John Rendall. ”När man tittar tillbaka borde vi aldrig ha fått köpa honom. Vi stöttade omedvetet handeln med vilda djur, vilket vi är helt emot. Men det här var på 60-talet.”
Det ändrades 1973, då lagen om bevarandet av utrotningshotade arter infördes.

Det lilla lejonet fascinerade de båda vännerna, som bägge var uppvuxna på landet och tyckte om djur. Anthony Bourke växte upp med hundar i Newcastle i utkanten av den australiska bushen. John Rendall växte upp på en gård i Bathurst, 22 mil väster om Sydney, med hundar som kelpies och blue heelers.
”Ace och jag hade båda två ett intensivt förhållande till den lilla lejonungen. Vi satt i timmar helt förtrollade vid hans bur”, minns John Rendall. ”Vi var chockade över att detta oemotståndliga djur var till salu och satt inspärrat i en liten bur. Vi kände oss tvungna att göra något. Vi kom fram till att vi kunde ge lejonungen ett bättre liv.”
Idén var svår att genomföra och innebar ett stort åtagande för de drygt 20-åriga männen, som bodde och arbetade tillsammans med ägarna till en antikhandel på trendiga Kings Road. Tre månader tidigare hade de lämnat Australien tillsammans med elva vänner från universitetet. Var och en för sig reste de genom Europa för att sedan sammanstråla i London. Efter några veckors moget övervägande och en ingående utfrågning av Harrods betalade de båda vännerna 250 guineas (motsvarande cirka 50 000 kronor i dag) för lejonungen och tog den med sig hem.
”Vi visste att det bara skulle vara i ett halvår, max nio månader, men under den perioden tvingades vi lägga allt annat åt sidan”, berättar John Rendall.

Den stora källarvåningen i affären, som passande nog hette Sophistocat, förvandlades till Christians sov- och lekrum. Leksaker och specialmat inhandlades och en präst lovade att Christian skulle få springa fritt i en inhägnad park i området för att få sin dagliga motion.
”Det var en spännande och kreativ tid att bo i London. Det fanns redan en grupp australier, till exempel artisten Brett Whitley och författaren Germaine Greer, som gjorde avtryck inom kulturen. Det var en period när vi alla på vårt eget vis försökte göra något annorlunda”, säger Anthony Bourke.
Kings Road var ett mecka för formgivare, musiker, artister och kreativa människor, så ett lejon föll inte utanför ramen. På helgerna förvandlades gatan till en parad av glittrande, vackra människor, och ”exotiska djur var en del av den glamorösa blandningen”, skriver de i sin bok. John Rendall och Anthony Bourke hade ingen aning om vad som väntade eller hur tam lejonungen skulle bli. Harrods förmedlade kontakten med ett par som hade köpt en puma året innan, men inget kunde förbereda dem på vad som komma skulle.
”På många sätt var vi helt enkelt tvungna att improvisera”, berättar Anthony Bourke och brister ut i skratt. ”Det fanns ingen som kunde ge oss råd. Men Christian var verkligen exceptionell. Han var väldigt intelligent, hade ett underbart, lugnt kynne och ett härligt sinne för humor. Dessutom var han otroligt karismatisk. Folk förälskade sig i honom, vilket gjorde vårt uppgift betydligt lättare.”

Christian föll snart in i en rutin där han sov i sitt välutrustade bo och fick mat fyra gånger om dagen i enlighet med en noga planerad diet. Dagens första och sista mål var en blandning av barnmat och vitaminer, däremellan fick han två huvudmål med kött. Ibland kalasade Christian på stekar som han fick av en lokal fransk kock som blivit förtjust i honom. Sophistocat var som en ”djungel av möbler” och Christian älskade att leka katt och råtta med sina ägare.
”Han kunde leka i en evighet”, minns Anthony Bourke. ”Han kom upp på kvällarna och hittade på egna lekar. Han ställde sig bakom möblerna i butiken och insisterade på att vi skulle gömma oss. Sedan följde han oss runt hela affären.”
Han älskade också papperskorgar, skriver de i boken: ”Först hade han dem på huvudet, vilket gjorde att han inte såg någonting, och sedan slet han sönder dem.”
Till skillnad från många andra kattdjur är lejon sociala varelser som bor i flock med sina släktingar. De är intima och visar tillgivenhet.
”Vi var Christians flock”, säger John Rendall. ”Han lät oss bli medlemmar av sin krets och accepterade och älskade oss som om vi vore hans familj.”

Christian blev snabbt ett populärt inslag i området. En strid ström av beundrare kom och hälsade på för att leka, kramas eller bara titta på lejonungen som låg på et t antikt bord i skyltfönstret.
”Han älskade att sitta i fönstret sent på eftermiddagen och följa folklivet utanför. Han var områdets stjärna och invånare var oerhört stolta över honom”, skriver de.
”Vår vän skådespelerskan Unity Bevis-Jones blev särskilt förtjust i Christian. Hon kom förbi varje eftermiddag för att leka med honom”, berättar John Rendall.
Bilder av Christian där han körs omkring i bil och äter på trendiga restauranger visar vilken stjärnstatus han hade. Han fick rentav inbjudningar till filmpremiärer och jobb som fotomodell i tidskriften Vanity Fair.
”Han intervjuades av den legendariske radioprofilen Jack de Manio”, säger Anthony Bourke med ett skratt.
Lejonets ägare var dock beskyddande och tog sällan med sig Christian utanför Sophistocat eller kyrkogården.
”Han gillade att åka på utflykt, men vi var inte iväg så ofta. Vi var tvungna att se till Christians och alla andras säkerhet. Vi var försiktiga”, berättar Anthony Bourke.
John Rendall nickar instämmande.
”Vi var alltid tvungna att ligga steget före och försöka tänka ut vad som skulle kunna hända i alla situationer. Finns det några fönster? Några öppna dörrar? Barn eller hundar?”

Lyckligtvis inträffade aldrig någon olycka, men John Rendall och Anthony Bourke hade stort besvär med att få Christian att acceptera att det var de som bestämde.
”Han växte snabbt upp och blev snart alldeles för stor för oss. Men det lät vi honom aldrig förstå”, berättar Anthony Bourke. ”Vi ignorerade alla direkta styrkedemonstrationer. Om vi hade försatt honom i en situation där han blivit olycklig och känt sig tvingad att attackera oss hade hans styrka och storlek gjort det omöjligt för oss att kontrollera honom. Tack och lov uppstod aldrig någon sådan situation.”
Redan från första början visste Anthony Bourke och John Rendall att miljön som de hade skapat för Christian på Sophistocat bara var en tillfällig lösning. När han gick upp från 15 till 85 kilo tilltog också deras oro för hans framtid. Av en slump kom skådespelarna Bill Travers och Virginia McKenna, från 1966 års succéfilm Född fri – Lejonet Elsa, in i affären för att titta på möbler.
”De blev betagna av Christian och ville hjälpa till, så de kontaktade sin gode vän George Adamson, en av världens främsta lejonexperter. Han gick med på att anta utmaningen att återföra Christian till ett liv i naturen i Afrika.”
Tillsammans med djurstjärnan i Född fri, det tama lejonet Boy, skulle Christian utgöra kärnan i en ny flock som skapats av människor. Bill Travers och Virginia McKenna producerade dokumentärfilmer om djurskydd. De föreslog att man för att täcka utgifterna skulle spela in filmen The lion at world’s end, där man skulle följa Christians träning och resa till Afrika.
”Det var den bästa lösningen. Vi var så glada och lättade”, berättar Anthony Bourke. ”George förvarnade oss om att ett lejon från Kings Road kan får problem med anpassningen i det vilda, men vi tackade glatt ja till erbjudandet.”

Efter långa förhandlingar med den kenyanska regeringen flög de båda australierna 1970 till Nairobi med Christian, nu ett år gammal. Paret lät George Adamson ansvara för lejonet och såg på när Christian instinktivt tog bort taggar ur sina ömma tassar efter sin första promenad på afrikansk mark. Dessutom försökte han tappert fånga sitt första byte. Av alla lejon som George Adamson tagit hand om var det märkligt nog Christian som hade lättast att anpassa sig.
”Bortsett från att han behövde tuffa till sig behövde han ingen träning”, skrev den framlidne George Adamson i Vårt lejon Christian.
”Ingen visste mer om lejon än George”, säger Anthony Bourke. ”Han hade en enastående känsla för och kärlek till dem. Så även om det var svårt att ta farväl var det här något vi alla ville göra. Vi fattar fortfarande inte att det ordnade sig så bra.”
Under det första året höll de båda männen sig uppdaterade om Christians framsteg på distans, och 1971 återvände de alltså till reservatet.

George Adamson hade sagt att Christian förmodligen skulle komma ihåg dem, något som ofta felciteras i tidningsartiklar, och även i den inledande kommentaren till filmen som ligger ute på Youtube. Men till och med George Adamson blev förvånad över hur stor ömhet Christian visade när han hälsade på dem.
”Alla som har sett filmen frågar: ’Var ni inte oroliga? Var ni inte rädda? Trodde ni inte att han skulle anfalla er?’” säger John Rendall.
”Sanningen är att vi inte var det minsta rädda och att vi inte heller för en sekund betvivlade att han skulle bli glad att se oss och att det skulle bli ett fantastiskt möte. Vi kände igen hans kroppsspråk, tecknen på hans kärlek, och visste att han var upprymd. Han var större, men det var fortfarande samma lejon som vi hade känt i nästan ett år. Konstigare än så var det inte.”
”När man ser filmen ser man att han verkar tänka: Är det de? Vi kunde inte vänta längre, utan ropade på honom. Och då kommer det där obetalbara ögonblicket när man ser att han vet och kommer ner.”

John Rendall kan knappt hålla tillbaka tårarna när han minns upphetsningen den där dagen. Christian såg så frisk ut. Han var ledare för en ny flock och visade sin vanliga tillgivenhet.
”Det sammanfattade vår vänskap, vår kärlek till honom och hans kärlek till oss. Det var resultatet av all tid och kärlek som vi hade gett honom.”
År 1972 återförenades John Rendall och Anthony Bourke en sista gång med lejonet, som nu var helt anpassat till naturen. Då vägde Christian cirka 230 kilo. Han var ett av de största lejon George Adamson någonsin sett. I ett brev från den tiden skrev Anthony Bourke till sina föräldrar:
”Vi träffade Christian varje morgon och kväll och gick promenader och pratade. Han är mycket lugnare och mer självsäker än förra året, och fantastisk att vara tillsammans med. Precis lika lekfull. Jättestor. Bara en gång hoppade han upp på mig som förr, på bakbenen. Han var väldigt försiktig. Han slickade mig i ansiktet när han tornade upp sig framför mig. Han nästan krossade John när han försökte sitta i hans knä!”

Nio dagar tillbringade de med Christian och blev presenterade för lejoninnan i hans flock innan han försvann ut i vildmarken. Det var sista gången de två männen såg honom. I dag kan man läsa om Christian på Wikipedia och han har en sida på Facebook. Han lever vidare tack vare arbetet inom George Adamson Wildlife Preservation Trust. De båda vännerna önskar att alla som berörs av Christians historia kunde samarbeta för att ta itu med några av världens viktigaste frågor angående sociala förhållanden och miljöarbete.
”Afrikas stora tragedi just nu är att så många välutbildade lämnar kontinenten. Och många av dem som stannar kvar dör i kolera. Om man är döende är man inte intresserad av att bevara naturen. Och om man svälter behövs djuren som mat. Vad har vi för rätt att säga åt folk vad de får och inte får göra för att överleva?”
Det återuppväckta intresset för Christians historia visar hur beroende vi människor är av våra husdjur i dessa stressiga tider, menar Anthony Bourke. ”Vi får en så nära relation till dem. Jag tror att det är något av det viktigaste vi kan lära oss av det här.”

Vem var George Adamson?
George Adamson var en av de första som engagerade sig i bevarandet av vilda djur. Han är känd som ”Afrikas lejonman” och gjorde sig ett namn med boken och filmen Född fri. Boken skrevs av George Adamson och hans fru Joy och handlar om parets erfarenheter av att föda upp den föräldralösa lejonhonan Elsa och återföra henne till naturen. George Adamson arbetade som jaktvårdare i Kenya i över 20 år innan han 1961 gick i pension för att helt ägna sig åt lejonen. År 1970 flyttade han till naturreservatet Kora National Reserve, där han och kollegan Tony Fitzjohn återförde hundratals stora katter till naturen. År 1989 mördades George Adamson av somaliska banditer i Kora. Han blev 83 år gammal. 

• Vårt lejon Christian av Anthony Bourke och John Rendall publicerades i Sverige av bokförlaget Forum under 2010.