Förförd av en nätpedofil

Snälla mamma? Alla andra är med!”
Marianne* hade hört det här i månader. Det fanns ingenting hennes yngsta dotter, Katarina*, önskade sig mer i hela världen än att få gå med i habbo.com, världens största virtuella hotell och samlingsplats för tonåringar. Det skulle förändra hennes liv, sa hon, och hon skulle träffa folk från hela landet.
”Men du är bara elva år.” Det var Mariannes stående svar.
”Jag ska vara försiktig. Jag lovar!”
Till slut hade Katarina tröttat ut sin mamma. Hon fick gå med i Habbo så länge hon höll sig till vissa regler: inte lämna ut telefonnummer eller mejladresser och absolut inte familjens hemadress i deras lilla stad i sydvästra Nederländerna.
Vad skulle kunna gå fel?
Det första tecknet på problem kom en lördag i februari 2010, när Katarina gick på en födelsedagsfest utan mobiltelefonen hon fått av sin mamma veckan innan. Marianne visade den för en vän just som sms:et anlände. ”Kom om en kvart”, stod det. ”Älskar dig.”
Marianne var förbryllad. ”Kom vart då?” undrade hon. ”Är inte Katarina på den där festen?”
Hon sökte sig bekymrat tillbaka genom sms-historien. Det fanns 70 meddelanden, alla från någon som hette Eric. Många var vågade, till och med sexuella. Herregud! Hon knappade in Erics telefonnummer på mobilen, men någon ”Eric” fanns inte i andra änden. I stället kom hon till en röstbrevlåda som tillhörde ”Andreas”, som varken lät som en pojke eller en tonåring utan som en vuxen man. Hon ringde sin man på arbetet.
”Jag tror att Katarina har en pedofil efter sig”, sa hon.
”Jag kommer hem”, svarade hennes man. ”Kolla hennes laptop.”
I den fanns en förälders värsta mardröm: ett otal meddelanden från ”And­reas”, varav ett som nämnde hur de ”älskat” veckan innan och vad han skulle göra med henne nästa gång. Det var hennes dotter han talade om, hennes lillflicka som inte ens hade behå än! ”Andas”, uppmanade hon sig själv. Hon ville kräkas samtidigt som hennes hjärna gick på högvarv. Vad hade hon gjort för fel? Var det för att hon och Hans bägge arbetade heltid? Katarina visste att hon aldrig fick prata med främlingar. Det hade de lärt både henne och hennes tre äldre syskon.

När Katarina kom hem förnekade hon allt. Eric var bara någon hon hade träffat på Habbo, sa hon, och Andreas var bara en äldre kompis till honom.
”Och vad är det här för mejl?” ville Marianne veta. ”Vad är det för sms? Vi tänker gå till polisen.”
Långsamt kröp historien fram. Först hade Katarina trott att ”Eric” var tolv, sedan 14, sedan 18 år. Han hade hyrt ett virtuellt hotellrum åt henne på webbplatsen med sitt kreditkort; de hade ”flyttat ihop”. Hon kallade honom sin ”pojkvän” och han kallade henne sin ”prinsessa”. När han föreslog att de skulle lämna sitt virtuella kärleksnäste och stiga ut i verkligheten, verkade det bara naturligt. Det spelade ingen roll att han var 28 år gammal. Han hämtade henne efter skolan i sin bmw och bjöd ut henne på hummer innan de tog in på ett alldeles riktigt hotell, med riktig säng och riktig dusch. Han fick henne att känna sig vuxen och vacker – och ingen i hennes familj hade misstänkt ett dugg, eftersom hon var hemma i tid till middag.
”Jag älskar honom”, sa hon.
Marianne tog med sig Katarinas dator till polisen men blev tillsagd att återkomma på måndagen. Hon trodde inte sina öron. Hennes lillflicka hade råkat illa ut och polisen hade mage att säga att de inte hade tillräckligt med personal för att ta emot anmälan! Och hade inte en lag införts bara månaden innan som kriminaliserade nätgrooming – det omsorgsfulla arbetet att förbereda och snärja minderåriga i avsikt att utnyttja dem sexuellt?
”Vad ska vi göra?” sa hon sin man.
”Vi går till en annan polisstation”, sa han. ”Vi väntar inte.”

Sorgligt nog är Katarinas historia inte unik. Över hela Europa finns det berättelser om barn som har invaggats i en bedräglig känsla av säkerhet när de gav sig ut på nätet. Barn som har kontaktats via ett socialt nätverk, en chatt eller ett nätspel; barn som har lockats av en komplimang skickad genom cyberrymden och som aldrig kunnat tro att något ont skulle hända när de gick ut för att träffa sin nya vän på riktigt.
Som den ensamma tolvåriga pojken i Ungern som trodde att han hade träffat en flicka i ett chattrum och gick till en park för att träffa henne, bara för att våldtas av en man som påstod sig vara hennes farbror. Eller den 14-åriga finska flickan som utnyttjades sexuellt av en 63-årig man som hade uppträtt som 18-åring på nätet. Och den ryske man, känd som ”Onkel Alexej”, som fiskade på nätet efter ungdomar, som han sedan bjöd hem och utnyttjade, somliga vid mer än ett tillfälle. När han greps hittade polisen mejl­adresser till 280 barn i hans dator.
Detta är ett brott som har flyttat från parker och skolor till en mycket större arena: internet, som dygnet runt har ungefär 14,6 miljoner aktiva användare under 17 års ålder. Samtidigt som deras fingrar flyger över tangentbord och smarta telefoner, kämpar föräldrar, poliser och statsmakter för att hänga med. Problemet är att det inte finns någon statistik att utgå ifrån och ta hjälp av när man ska avgöra hur man bäst åtgärdar problemet. Julia Davidson, professor i kriminologi vid Kingston University i London och en av ledarna för den första undersökningen av nätgrooming som genomförs i Europakommissionens regi, menar att detta delvis beror på att alltför få förövare faktiskt har dömts för gärningen.
”I Storbritannien är till exempel just nu bara ungefär 70 män frihetsberövade för grooming, av dessa har 50 gått med på att låta sig intervjuas för undersökningen”, säger hon. ”Polisinfiltratörer som utger sig för att vara barn i chattrum kan berätta att de får hundratals inviter från vuxna män i veckan, men uppriktigt sagt vet vi inte hur omfattande problemet är.”
För Yvonne van Hertum spelar siffror ingen roll. Som barnrättsaktivist i Rotterdam får hon varje vecka samtal från föräldrar, däribland Katarinas, som behöver råd sedan de upptäckt att deras barn har varit utsatta för nätraggare. ”I Europa råder rena semestern för pedofilerna på internet”, säger hon.

Men hur avpatrullerar man en värld där, enligt en eu-undersökning som gjordes 2010, 49 procent av de tillfrågade 9–16-åringarna använder internet i sitt sovrum, där det är svårt för föräldrarna att hålla uppsikt? Där 59 procent har sin egen sociala nätverksprofil, av vilka över en fjärdedel kan ses av vem som helst? Och där nästan en tredjedel av dem erkänner att de har kommunicerat med någon de aldrig har sett och nio procent faktiskt övergår till att träffa den personen i verkligheten?
Med detta sagt, har polisen gjort framsteg beträffande vissa nätbrott mot barn, nämligen produktion och spridning av pornografiska bilder. Interpols databas, som är direktåtkomlig för utredare i 25 länder världen över, har re­sulterat i att över 2 100 barn har kunnat räddas runt om i världen.
Men problemet med nätgrooming får Europas länder för närvarande ta itu med vart och ett för sig. Bara en handfull länder, däribland Storbritannien, Norge och Sverige, har ens lagar som specifikt pekar ut i första hand groomare.
De flesta nationella polismyndigheter har ett par specialister som ägnar sig åt att övervaka webben och dess chattrum, men ett brott i vardande kan vara svårt att fånga upp. Utredarna måste avgöra om ett yttrande som först kan verka oskyldigt, innehåller hot. Detta är anledningen till att de flesta länder är hänvisade till att åtala nätgroomare först efter det att övergreppet har skett. Det är också därför brottsrubriceringen löper över hela registret, med allt från mindre förseelse som bedrägligt förfarande gentemot minderårig till grov våldtäkt. Och domarna varierar också, från böter till tio månader för ovannämnde 63-åring i Finland, och fem år för ”Onkel Alexej” som har åtskilliga barnövergrepp på sitt samvete. Han internerades 2008 och kan snart komma att släppas fri på grund av gott uppförande.
Alldeles för ofta hindras utredningar av byråkrati och brist på personal. Ta fallet med en 13-årig pojke, Corentin Laborie, i sydvästra Frankrike: 2008 övertalades han av en nätraggare, som låtsades vara en tonårsflicka, att strippa och masturbera inför sin nätkamera. När hans mor, Gaëlle, upptäckte vad som hade hänt, gick hon raka vägen till polisen. Men utredarna upptäckte snart att mannen bodde i ett annat distrikt och överförde akten till gendarmeriet, eller franska rikspolisen. Där har den legat i tre år. Något gripande har inte gjorts och Gaëlle blev rasande när åklagaren sa att han hade för mycket på sitt bord för att kunna koncentrera sig på hennes sons fall.
Ett försök av Europaparlamentet 2009 att skissa en övergripande lag för hela eu misslyckades, delvis på grund av att lagförslaget tog upp ”tillåten ålder”, en ömtålig punkt för vissa medlemsländer eftersom denna är mycket varierande, från 13 år i Spanien till 17 i Irland.
Nu gör parlamentet ett nytt försök. Det föreslagna direktivet, byggt på en överenskommelse som förra året ratificerades av Europarådet, täcker alla typer av övergrepp mot barn, allt från sexturism till ”solicitation”, ett vidare begrepp för grooming eftersom det omfattar aktiviteter även utanför webben. Det definierar ”tillåten ålder” som den som understiger den gräns där det är förbjudet att ägna sig åt sexuella aktiviteter med ett barn enligt nationell lag och anger ett maxstraff på fem år för vuxna förövare. Det fastslår också att vuxna som via informations- eller kommunikationsteknologi försöker träffa minderåriga i syfte att utnyttja dem sexuellt kan dömas till maximalt ett års fängelse. Och det tvingar medlemsstaterna att blockera tillträdet till sajter som innehåller barnpornografi.

Barnrättskämpen Roberta Angelilli från Italien, vice talman i Europaparlamentet, erkänner att det fortfarande finns saker att göra, i synnerhet vad gäller att blockera internetsidor. Men hon betonar att meningsskiljaktigheter inte får vara en ursäkt eftersom sexuella övergrepp märker ett barn för livet och många gånger inträffar oberoende av geografiska gränser. ”Att tackla grooming är ett av direktivets viktigaste syften”, säger hon.

Theo Noten har sett allt. Som europeisk styrelsemedlem i Ecpat, en internationell ideell organisation som arbetar för att skydda barn, har han sett barn som Katarina, glada barn som fulla av tillit gärna vill möta nya vänner på nätet, och som snärjs av rena tillfälligheter. Och han har sett de utsatta barnen, som kommer från hem där de har utnyttjats sexuellt och kanske är för blyga för att berätta för någon auktoritet vad de har varit med om.
”Det finns ingen enkel lösning, inte bara en lag som kan få det att försvinna”, säger Theo Noten. ”Vi måste närma oss problemet från flera håll. Vi måste se på preventiva åtgärder.”
Ett första steg är att ta reda på hur groomare fungerar. Genom att arbeta manipulativt och pedantiskt kan de bli precis det som offret behöver – en bästa vän och förtrogen, ett förstående bollplank, eller som i ett brittiskt fall, en omtänksam förälder. Det fallet rörde sig om en 36-årig gift man med egna barn, som lockade till sig en 13-årig flicka sedan han snabbt insett att hon letade efter en fadersfigur. Efter uppvaktning på internet träffades de sex gånger under ett halvår, medan han överöste henne med presenter, tog henne till ett lokalt motell för sex och fick henne att tro att detta var kärlek.
”Hon hade haft en svår uppväxt”, säger Julia Davidson, en brittisk kriminolog som är en av de tongivande utredarna i den tidigare nämnda europeiska undersökningen av nätgrooming. ”Han visste helt klart vad han gjorde. Groomare försöker sätta sig in i hur deras offer är funtade, för att de själva ska bli sexuellt tillfredsställda.”
Mannen sitter nu i fängelse.

 

Julia Davidson säger att forskningen hittills visar att groomare vanligen har en intelligenskvot i övre änden av skalan, på 110 eller mer, obetydlig formell utbildning och goda it-kunskaper. Många kan tröska sig genom 200–300 namn åt gången på sociala nätverksforum i sin strävan efter tillfredsställelse. Eftersom de avvisas av de flesta av sina utvalda, hittar de sina offer huvudsakligen bland flickor i lägre tonåren, många från svåra familjeförhållanden.
”Frågan är: hur ska vi göra den lilla sårbara gruppen barn medveten om riskerna?” säger Julia Davidson.
Utan tvekan är en del av svaret bättre uppsökande verksamhet, med noggrant utformade utbildningsprogram och kampanjer bekostade med offentliga medel. Men det finns gränser för vad detta kan åstadkomma. Vilket betyder att sajterna själva – det är först och främst där dessa sårbara barn är i farozonen – måste kliva fram och bli aktiva och ta ansvar. Just nu tenderar de att nöja sig med att reagera när någon klagar, och, enligt vissa experter, bara halvhjärtat övervaka trafiken i chattrummen.
”De lider av huvudet-i-sanden-syndromet”, hävdar Rebecca Newton, expert på nätsäkerhet för barn, som arbetat med säkerheten på Habbo. ”Jag har sett alla möjliga sorters sociopatiskt beteende på nätet från barn och vuxna, men sajternas ägare vill inte tro att det händer hos just dem.”
Rebecca Newton betonar att det helt enkelt inte finns tillräckligt mycket utbildad personal för att trygga säkerheten på sajter med miljontals användare. ”Det är som att ha Grannsamverkan mot inbrott till att bevaka ett helt land eller två”, säger hon.
Det finns definitivt också gränser för vad det mänskliga ögat kan uppfatta. Man kan leta efter mönster och vissa ord hur mycket som helst, fortsätter Rebecca Newton, men nätraggare är smarta. ”De vet hur man undviker den sortens varningssignaler”, säger hon. ”Det innebär att företagen också borde använda sig av mjukvara som granskar chattloggarna effektivare. För är inte hela idén att göra ­nätet så säkert som möjligt?”
Men hur stora ansträngningar myndigheter och internetföretag än gör, hänger det i slutänden på att föräldrarna och deras barn tar större ansvar.
”Som föräldrar står vi i främsta ledet”, säger Theo Noten från Ecpat. ”Vi bör tala med våra barn om allt detta. Det handlar inte bara om den fule gubben som lurar i verklighetens buskar. Det handlar om verkliga faror på internet, faror de kanske inte är beredda på. Vi måste lära våra barn att säga nej.”
Katarinas föräldrar fick lära sig på värsta tänkbara sätt. Mer än ett år efter det ödesdigra textmeddelandet är ­familjen fortfarande skakad. Marianne blev rasande när Andreas under rättegången hävdade att han bara var ute efter sällskap och trodde att hennes dotter var äldre; hon tyckte att han borde ha dömts till mer än två års fängelse och sex månaders övervakning för övergreppet och brottet mot Nederländernas groominglag.

 

Katarina, nu tolv år, svärmar fortfarande för mannen som utnyttjade henne, går i terapi och är arg på föräldrarna för att de gick till polisen. Det är som om det finns två människor i hennes huvud, en som säger att hon aldrig ska ge upp sin kärlek till Andreas och en annan som inser att det han gjorde var fel. Hon har svårt att sova och har ofta mardrömmar. Samtidigt måste hennes föräldrar hantera sina känslor av skuld och misslyckande. Förut var de en vanlig familj: två föräldrar, fyra barn och tre livliga hundar. De åt middag tillsammans de flesta ­kvällar och lyckades få allt att fungera.
Nu är de på helspänn och oroar sig för det okända. De oroar sig varje gång ett av deras barn går hemifrån och de oroar sig för internet. De vet att de måste hitta en balans mellan föräldraansvar och överbeskydd, men det är svårt. De har tagit Katarinas dator.
”Vi kommer att klara oss”, säger Marianne. ”Men om vi har något råd att ge, så är det att man tänker att ’det kan inte hända oss’ och så plötsligt står man där och försöker plocka upp bitarna.”

 

Läs mer på http://surfalugnt.se/

 

Läs artikeln om larmknappen som sedan fem år ger unga in Storbritannien omedelbar kontakt med polis, direkt på skärmen. Dygnet runt, sju dagar i veckan.