Ljudet var svagt, men utan tvekan var det en röst knappt hörbar i blåsten. På nära 800 meters höjd på Bellicose Peaks nordöstra sluttning, två och en halv mil in bland Chugachbergen i Alaska, stod bergsklättraren Greg Nappi och lyssnade. Han hade räknat med att hans klättringspartner Joe Butler skulle komma upp från den knappt 50 meter höga isväggen vilket ögonblick som helst och göra honom sällskap den sista biten upp till toppen av berget. Men Joe syntes inte till och nu hörde Greg ett rop på hjälp långt borta.

De senaste sex åren hade Greg och Joe bundit ihop sig med linor på stupande klippväggar många gånger och på olika berg, från Alaska till Argentina. Med tiden hade en djup tillit mellan dem uppstått. De kände varandras styrkor och rädslor, personligheter och mönster. Joe brukade vara tyst och koncentrerad när han klättrade, så när Greg hörde honom ropa en andra gång förstod han att något måste ha hänt.
”Jag hörde att det var Joe, men det lät som om han var mycket längre bort än jag väntat mig”, berättar Greg. Han ansträngde sig för att höra vad Joe ropade. ”Greg”, tyckte han sig höra. ”Jag tror att jag har brutit benet.”
Alaska består till stor del av berg och is. Här reser sig många av Nordamerikas högsta berg mot skyn likt utropstecken, och närmare 50 000 glaciärer glittrar som gigantiska smycken.

Både Joe Butler, 29, och Greg Nappi, 25, var uppväxta i östra USA men hade fallit för Alaskas lockelse. De träffades när de sommarjobbade som turistguider på glaciären Matanuska, och det dröjde inte länge förrän de började klättra tillsammans. De hade mycket gemensamt men även olikheter. Joe var en bättre isklättrare, medan Greg var bättre i berg. Joes metodiska rytm var en motvikt mot Gregs iver.
”Vi passade väldigt bra ihop som team”, säger Greg.
I april 2009 hade de tänkt ägna två veckor åt att klättra i myllret av bergstoppar som omger glaciären Eklutna i Chugach nationalpark nära staden Anchorage i Alaska.
”Med sina höga, lodräta klipp- och isväggar är det ett bra ställe att gå vilse på”, säger Joe. Där fanns också en raststuga. ”Vi skulle kunna klättra hela dagarna och övernatta där. Perfekt.”
Efter fyra dagar siktade de in sig på bergstoppen Bellicose Peak. De lämnade stugan på morgonen och arbetade sig upp genom en trång kanjon till glaciärens fot. Där vek de av västerut och började en 300 meter lång klättring uppför en brant, snöfylld klyfta, en så kallad couloir eller ränna. På vägen upp stötte de på en nästan 50 meter hög vägg av ren is.

Gregs isyxa hade gått sönder två dagar tidigare så han bestämde sig för att gå upp via en snötäckt brant vid sidan i stället. Frågan var om Joe skulle göra honom sällskap eller ge sig i kast med isväggen på egen hand.
”Vi tittade på den lodräta väggen och pratade om det”, säger Greg. ”Vi tyckte båda att det var helt okej att Joe klättrade ensam. Jag har sett honom klara liknande ställen massor av gånger.”
De kom överens om att träffas igen ovanför väggen och sedan följa bergsryggen upp till toppen. Greg gick bort till snöbranten medan Joe började klättra. När han tagit sig förbi det brantaste partiet bestämde han sig för att ta en paus. Han sparkade in stegjärnen djupare i isen och högg fast sina båda isyxor.
”I nästa ögonblick började jag glida”, säger han.
Väggen var ren, blank och hård is. Efter någon bråkdels sekund hade han fått upp farten och bergen förvandlades till ett suddigt virrvarr runt honom. Han minns att när han närmade sig stupet tänkte ”om jag inte hugger fast yxan i isen så har jag inte en chans”. Men han hann inte. Han for ut över kanten och störtade 50 meter rakt ner, slog i snön och kanade medvetslös vidare. När han återfick medvetandet låg han 200 meter längre ner i branten, ensam och skadad.

När Greg kom upp till krönet ovanför isväggen såg han inte Joe någonstans. Men så hörde han Joes rop.
”Jag visste att jag måste ta mig ner till honom på något sätt”, berättar Greg.
Han fäste ett ankare i isen och började fira sig ner samma väg som Joe klättrat upp. Han syntes inte till, men mängder av spår som skrapmärken i isen, kringströdd utrustning och ett djupt avtryck lika stort som en manskropp i snön nedanför, talade sitt tydliga språk. Greg tog sig försiktigt nedför branten. Han ville skynda på, men han visste att minsta felsteg kunde göra att han också föll och då skulle båda vara förlorade. Allt han lärt sig om första hjälpen och bergsräddning under årens lopp for genom hans huvud.
”Joe var vaken och svarade när jag kom ner till honom”, säger han.
En snabb undersökning visade att han med största sannolikhet hade brutit vänstra lårbenet och nyckelbenet. Eftersom Joe störtat så långt gick det inte heller att utesluta andra skador. ”Jag var tvungen att få ner honom från berget”, säger Greg. Men hjälpen var flera timmar bort, det snöade och de befann sig på en ytterst osäker plats högt upp på en 40-gradig sluttning.

Greg spjälade Joes brutna ben med en picket, en aluminiumbult som alpinister använder för att förankra sig i djup snö. Men sen? Båda visste att det behövdes en helikopter för att få Joe därifrån, men det fanns ingen möjlighet att landa på en sådan sluttning. Greg försökte släpa Joe nedför branten. ”Men vi kom bara någon meter. Joes ben hakade fast i snön gång på gång och det var helt enkelt för plågsamt för honom.” Då kom han att tänka på att det fanns en plastpulka i raststugan. Det skulle ta lång tid att ta sig dit – och om Joe drabbats av inre skador skulle de kanske inte ha så mycket tid på sig. Men det fanns inget annat alternativ.
”Jag blir tvungen att lämna dig”, sa Greg.
Han satte Joe med ryggen lutad mot sluttningen och lade en ryggsäck ovanför honom som skydd mot de små stenskred som ofta uppstår i branterna när snön smälter.

Två timmar senare var Greg tillbaka med pulkan. Han band fast Joe på den och så gjorde de ett nytt försök. Genom att hugga fast isyxan i snön ovanför dem, så att inte båda två skulle fara iväg nedför berget och hamna bland klipporna nedanför, lyckades Greg sänka pulkan nedför sluttningen en armlängd i taget. Han kämpade sig ner genom rännan och ner till ett område med plan mark. Det gick långsamt. När de äntligen kommit ner från branten hade det gått flera timmar och det började blåsa. Vinden kom vrålande i häftiga byar från glaciären och piskade dem. Greg förstod att Joe inte skulle klara sig länge ens så här långt nere på berget. Han återvände till stugan igen och kom tillbaka med en sovsäck, ett tält utan golv, vatten och mat.
”Jag fick Joe att äta och dricka lite och sedan förtöjde jag tältet med stora stenar”, berättar Greg. ”Jag ville vara säker på att det skulle stanna kvar på marken trots den hårda blåsten.”
Stenarna skulle hindra tältet att blåsa iväg, men ingenting kunde förändra det som måste ske därnäst.
”Vi visste båda att Greg måste ge sig iväg och skaffa hjälp”, säger Joe. Men Greg tvekade.
”Jag gav honom en kram, kysste honom på huvudet och sa åt honom att gå”, berättar Joe.
”Jag ska göra allt för att skaffa hjälp åt dig”, svarade Greg. ”Jag sparkar in en dörr om jag blir tvungen.”
Joe log. Han visste att det var sant. Och så var Greg borta.

Greg följde sjön Eklutnas östra strand och höll sig i rörelse hela tiden. Han skidade när han kunde och när det blev för stenigt sprang han. Tvivlet gnagde för varje steg han tog.
”Jag tänkte fram och tillbaka hela tiden. Gjorde jag rätt när jag flyttade honom? När jag lämnade honom? Missade jag något när jag undersökte honom? Hur var det med frostskador och nedkylning?”
Ibland funderade han på att stanna och vila, bara någon minut, men så vände han sig om, tittade på den kalla, mörka kanjonen bakom honom, tänkte på Joe ensam i tältet ... Och tvingade sig att fortsätta.

Inne i tältet somnade och vaknade Joe om och om igen. Han såg till att äta och dricka ifall han skulle förlora medvetandet senare.
”Jag sa till mig själv att det nog inte var någon större chans att de skulle få dit en helikopter inom den närmaste tiden med tanke på vädret, så jag övertygade mig om att jag skulle klara tre dagar utan att bli tokig”, berättar han. ”Jag tänkte att jag måste kunna stå ut i 72 timmar.”
Märkligt nog hade han inte några svårare smärtor än.
”Kanske berodde det på att mina lårmuskler blivit så starka av allt klättrande att de liksom höll benet på plats”, säger han.
Vindbyarna piskade in snökristaller under tältflikarna och han var rädd att tältet skulle blåsa iväg.
”Jag var i stort sett täckt av frost.”
Men det enda han kunde göra var att försöka vila, spara på krafterna och vänta på att Greg skulle ordna hjälp så som han lovat.

Ett par mil därifrån kom Greg fram till en öde parkvaktstation.
”Jag knackade. Jag skrek. Och sedan sparkade jag in dörren.”
Några sekunder senare ringde han larmcentralen från telefonen där inne. Klockan var fyra på morgonen när Ian Thomas vaknade av en telefonsignal hemma i Anchorage. Han är själv bergsklättrare och väl bekant med nationalparken och känner många av dem som brukar klättra där.
”’Jag hoppas att det inte är någon jag känner’, var min första tanke när jag fick veta att en isklättrare skadats”, säger han.
Han skyndade sig till flygplatsen där helikopterpiloten Mel Nading vid Alaskas delstatspolis mötte upp, och en kvart senare landade de intill parkvaktstationen. Han steg in i byggnaden och när han fick se Greg, som han känt i flera år, bekräftades hans värsta farhågor.
”Ians axlar sjönk ner när han såg mig”, berättar Greg. Han förstod att det måste vara Joe uppe på berget.
Båda visste att tiden var dyrbar. De bredde ut en karta på skrivbordet och Greg pekade snart ut det exakta stället. Tillsammans med en sjukvårdare som kört dit klättrade de upp i helikoptern och lyfte.

Medan de flög söderut över sjön konstaterade Ian Thomas att luften var full av yrsnö som vinden piskade loss från kanjonens väggar. Sikten blev allt sämre men den erfarna piloten Mel Nading var lugn.
”Han satte ner oss på exakt rätt plats”, säger Ian Thomas.
Men inga rörelser syntes i tältet.
”Om jag ska vara ärlig så fasade jag just då mest för att inte höra någonting från tältet”, fortsätter han. ”Så som Greg beskrivit fallet var jag rädd att Joe hade fått inre skador och dött efter det att Greg gett sig av. ’Joe, det är Ian’, ropade jag.”
Det var tyst en kort stund och så hördes Joe Butlers röst.
”Ian Thomas”, sa han.

Sjukvårdaren stabiliserade Joe på en ryggbräda och lastade in honom i helikoptern, men än var klättraren inte utom fara. Kall luft strömmade ner från glaciären som en osynlig lavin. Mel Nading begrundade situationen där han satt vid spakarna i helikoptern.
”Vindstyrkan var mellan 20 och 22 meter i sekunden”, säger han. ”Vindbyar som dessa kräver en speciell start.”
Helikoptern krängde i yrsnön när han lyfte och satte kurs rakt mot vinden, i riktning mot den branta glaciären, för att försöka få den höjd som behövdes för att klara attacken från fallvinden som skulle träffa dem bakifrån när han vände och flög tillbaka nedför sluttningen. Han höll kursen så länge han kunde och i sista sekunden vände han sedan helikopterns stjärt mot vinden. Helikoptern sveptes snabbt ut ur dalen. Några minuter senare landade de vid sjukhuset i Anchorage där Joes hustru Amaras väntade. Han tittade upp på henne från båren.
”Jag strulade till det”, sa han och sträckte sig efter hennes hand.
Hon tog den och började gråta.
”Det var nog det jobbigaste av alltihop”, säger Greg. ”Att se Joe och hans gråtande fru.”
Lättnaden efter de både fysiskt och psykiskt påfrestande timmarna på berget och vetskapen att Joe var i säkerhet gjorde att han äntligen sänkte garden och alla spärrar släppte.
”Då vällde tårarna fram på mig också”, säger han.

Joe låg tre dygn på sjukhuset och han hade hela tiden sin hustru, Greg eller andra vänner vid sängkanten. Alaskas bergsklättrare stöttade Joe på alla sätt även sedan han skrivits ut från sjukhuset.
”Det fanns alltid någon där som hjälpte mig att äta eller tog med mig ut”, berättar han.
Stamhaket i Anchorage, där klättrarna brukar träffas och där Amaras arbetar, ordnade en insamling och lovade att skänka lika mycket som alla andra tillsammans gett. Man fick ihop över 5 000 dollar till Joe som hade höga sjukvårdskostnader att vänta eftersom han inte hade någon försäkring. Joe är tacksam för det mod som hans klättringspartner visade olycksdagen.
”Vad Greg gjorde för mig var fantastiskt”, säger han. ”Och han vet att jag skulle göra samma sak för honom.”
”När man ger sig upp i bergen måste man vara medveten om att sådant här kan hända”, säger Greg. ”Och om det gör det, så vilar allt ansvar på den andres axlar. Den här gången råkade det vara Joe som föll och jag som fick ta ansvar för räddningen. Vem vet, nästa gång kan det vara tvärtom.”