Högt uppe i österrikiska Tyrolen är luften krispigt ren och en medelålders man ­nästan studsar fram.
”Det är svårt att finna ord för den här frihetskänslan, det är som att vara tyngdlös”, säger han.
Karl Rabeder räknar med att snart känna sig ännu lättare – flera miljoner lättare. Inredningsmagnaten, som har bott i den lilla, välordnade staden Telfs i 13 år, skapade rubriker världen över när han berättade att han tänkte sälja allt han ägde för att hjälpa fattiga i Central- och Latinamerika. Ett fantastiskt lantställe i södra Frankrike har redan gått under klubban, liksom hans företag, bilar (däribland en Audi i lyxklass värd 455 000 kronor) och en mindre segelflygplansflotta. Hans hem – en villa värd närmare 15 miljoner kronor med egen konstgjord sjö, bastu och fantastisk alputsikt som ligger bara en flodkrök från Innsbruck – är det sista han har kvar. Snart kommer Karl, som är 48 år, att lämna över det tyrolska drömhusets nycklar till den lycklige vinnaren i ett europeiskt lotteri och själv flytta in i en liten alpstuga. Han längtar. Att få gå från rikedom till fattigdom – hans privata förmögenhet uppgick till mer än 30 miljoner kronor – känns mycket mer tillfredsställande än motsatsen.
”Rikedom skapar inte lycka”, menar Karl, som är en lite professorslik, pedantisk man i stålbågade glasögon och rutig skjorta. ”I 25 år har jag slitit som en slav för saker jag varken ville ha eller behövde. Nu är min dröm att inte äga någonting alls.”

Det fridfulla hemmakontoret där han sitter vid sin oavbrutet pingande dator är inrett helt i vitt och känns spartanskt för att tillhöra en miljonär, även om de handgjorda möblerna vittnar om konnässörens goda smak. Men han visar ingen antydan till stolthet över sina tillhörigheter när han betraktar resultatet av ett livs möda.
”Allting, till och med stolarna vi sitter på, kommer att ingå när huset säljs”, förklarar han och det märks tydligt hur nöjd han är.
Till sitt nya liv i bergen har han sparat ett ombyte kläder, två kartonger med böcker och en bärbar dator. Han har avsatt drygt 8 000 kronor i månaden att leva på, men är övertygad om att han inte kommer att göra av med ens hälften. Under sin uppväxt i Linz, landets industriella centrum, var den unge Karl Rabeder övertygad om att meningen med livet var att tjäna pengar.
”Vår familj var mycket fattig. Jag träffade aldrig min far. Låt oss säga att han valde spriten framför familjen. Så jag och mamma bodde hos mina morföräldrar. Mormor var sparsam och hon menade att en människas värde står i relation till hennes besparingar. Redan som barn började jag jobba i familjens lilla handelsträdgård. Jag sålde grönsaker och upptäckte att jag var bra på att handskas med pengar. När jag var i tonåren och arbetade för att ha råd att ta examen i matematik, fysik och kemi började jag göra affärer på egen hand. Först sålde jag blommor från vår handelsträdgård och sedan ut­ökade jag med torkade blommor, vaser och stearinljus. När jag hade hunnit halvvägs med min andra examen tjänade jag så mycket på mina affärer med inredningsartiklar att det faktiskt inte fanns någon anledning för mig att syssla med någonting annat. I början hade jag nytta av pengarna, men snart kom jag på mig själv med att undra om det här verkligen var meningen med livet – att producera saker som ingen egentligen behövde. Och svaret blev ett alltmer bestämt nej.”

Karl beskriver sin växande otillfredsställelse med affärsvärlden och konsumtionssamhället:
”Man säger åt oss att köpa grejer för att må bra. Men det gör oss inte lyckligare, så vi köper ännu mer. Vi blir ändå inte lyckliga och det gör det lätt att styra oss. Vi är som en flock får med en hund som skäller till vänster om oss och gör oss oroliga för den globala finanskrisen och det faktum att vi kan förlora jobbet, och en annan hund som skäller till höger om oss och varnar oss för att stå utan dyra försäkringar ifall vi blir sjuka. Så vi jobbar för framtiden och får aldrig chansen att leva i dag. Jag vet att det är på det viset”, säger han med emfas. ”Jag har nämligen levt det där livet i 25 år och blivit allt rikare och mått allt sämre.”

Det var år 1998, under en semester på Hawaii tillsammans med sin dåvarande hustru Irene, som han på allvar insåg hur meningslöst hans liv hade blivit.
”Vi hade planerat den bästa ledigheten någonsin, med allt vad en femstjärnig semester innebär”, berättar han. ”Men under de tre veckor vi var på Hawaii gick det upp för oss att det inte fanns några riktiga människor där. Alla var bara skådespelare som spelade roller. Personalen spelade vänlig och hjälpsam medan gästerna spelade rollen som: ’Titta på mig, jag är viktig!’ Så kom vi hem och gav oss ut på en bergsvandring. I en stuga högt uppe på en alpäng kom en dam med varsitt stort glas Apfelschorle till oss och spillde ut hälften på våra byxor. Men för oss var det underbart. Vi var tillbaka i den verkliga världen.”

Karl Rabeder började göra sig redo att kasta av sig sin extravaganta livsstil när hans hustru plötsligt lämnade honom år 2003. Då kom det som en chock, men i dag ser han enbart positivt på det som hände.
”Hon träffade en annan man, och det var det bästa som kunde ha hänt mig”, menar han. ”Jag hade blivit van vid att leva i en relation som bara var ’okej’.”
Den omvälvande händelsen bidrog till hans själsliga omställning.
”Vår skilsmässa lärde mig att vara mer vaken för det som är här och nu”, förklarar han.
Under sina resor till Sydamerika som tränare för Österrikes juniorlandslag i segelflygning hade han lagt märke till att många som bodde i utvecklingsländer verkade ha ett mer meningsfullt liv.
”Varje gång jag flög tillbaka till Frankfurt från El Salvador tittade jag på människorna runt omkring mig och undrade om det hade inträffat en terroristattack. Men sedan slog det mig att de där ängsliga minerna var standard i i-länderna. När det gällde lycka var Europa, Japan och usa faktiskt underutvecklade. I Tredje världen mötte jag många som knappt hade några valmöjligheter, men de levde i nuet. Jag började inse att jag inte behövde det här huset, mitt hus i Provence, flotta bilar, segelflygplan och vräkiga middagar. Nästa steg var att få kontakt med andra människor.”

Under en resa mötte Karl en duktig snickare.
”Han var en konstnärlig person som hade bra idéer om special-tillverkade möbler och han behövde en speciell sorts såg. Eftersom han inte hade någon säkerhet ville inte banken låna honom pengar att köpa den, så jag gav honom 300 dollar. Jag sa ingenting om när han skulle betala tillbaka, men året därpå mötte han mig på flygplatsen, gav mig en stor kram och sa: ’Här är pengarna!’ Nu har han en firma som ger hans barn mat på bordet och honom själv tillfredsställelse som konstnär – och det var så enkelt!”
Det här mötet lade grunden till den mikrolånsverksamhet som Karl skulle starta. Sedan 1994 har han finansierat flera filantropiska projekt runtom i Latin- och Centralamerika. Ett av dessa projekt, skolbageriet i utkanten av Lima i Peru, är i full gång.
”Bageriet ger inte bara de fattiga barnen näringsrikt bröd, utan de lär sig också att baka”, förklarar han. ”På så sätt kommer de att ha ett yrke.”

För två år sedan grundade Karl Rabeder och ekonomen Wolfgang Mauer den internetbaserade ideella organisationen mymicrocredit.org som sammanför presumtiva mikroinvesterare med projekt i olika utvecklingsländer. Att sälja villan genom ett lotteri där lotterna kostar 99 euro styck var inget annat än en reklamdrive för my­microcredit.org.
”Om jag skulle sälja huset via de vanliga kanalerna skulle det kanske komma tio personer och titta på det och intressera sig för vad jag gör. Men med 21 999 lotter att sälja kan jag informera enormt många fler människor.”
Det är svårt att tänka sig att några ekonomiska kalkyler för ett företag som säljer lyxinredningar skulle kunna ge sådan glädje. Och det smittar av sig. Hans filosofi – ”förlora en förmögenhet, vinn ett liv” – har resulterat i ett kontrakt med ett stort tyskt bokförlag och hans självhjälpskurser sprider sig i hela Europa.
”Det finns ett tyskt talesätt som säger att ’enkla människor är lyckliga’”, förklarar Karl. ”Det är väl inte alltid sant, men en sak är i alla fall säker: Ju fler valmöjligheter man har, desto svårare blir det att bestämma sig för vad som egentligen är viktigt. Från det jag var 15 tills jag fyllde 40 frågade jag mig aldrig vad som var viktigt för mig. Jag frågade bara vad som var möjligt.”
Nu när han äntligen lever på sina egna villkor och får frågan om han tror att han kommer att förändra världen ruskar den ovane gurun smått road på huvudet, men tittar sedan tankfullt upp.
”Tillväxtmöjligheten”, säger han och lägger handen på hjärtat, ”den finns här.”