När Leymah Gbowee höll sin examensfest med familj, grannar och vänner, såg framtiden ljus ut. Tonåringen från Liberia planerade att studera biologi och kemi vid universitet och bli barnläkare. Men i sina memoarer, Mighty Be Our Powers, skriver Leymah Gbowee om hur allt hon drömt om var borta mindre än sex månader efter examensfesten 1989. Hennes land var söndertrasat av inbördeskrig, området där hon bodde förstört, hennes familj splittrad och hennes framtidsplaner grusade.

År av terror följde. När rebellerna, som leddes av Charles Taylor, försökte avsätta den korrupta presidenten Samuel Doe drog båda sidor ut på mördarstråt. Leymah såg hur civilbefolkningen dödades mitt framför ögonen på henne; ett av blodbaden ägde rum i en kyrka.
”Bland bänkraderna där vi sjöng och bad … våldtog, slaktade, sköt och knivskar de”, skriver hon i sina memoarer.
Med sina släktingar flydde Leymah från den ena provisoriska tillflyktsorten till den andra. De var ofta hungriga och levde en period i ett mygghärjat flyktingläger i Ghana.

När Leymah återvände till Liberia 1991 efter att en interimsregering hade bildats, inledde hon ett förhållande med en våldsam man. Just när hon beslutat sig för att lämna honom upptäckte hon att hon var gravid. Hon kände sig fångad, stannade kvar och fick två barn till med honom. Men Leymahs drömmar fanns kvar. Hon gick ett program anordnat av unicef där hon utbildade sig till socialarbetare och hjälpte sedan människor som blivit traumatiserade av kriget. Leymah blev gravid igen och bestämde sig för att med hjälp av sin familj ta med sina barn och lämna sin man.

Hon började planera en kvinnorörelse som krävde fred i Liberia. Nu var Charles Taylor president och inbördeskriget rasade för andra gången. Leymah reste från by till by och började organisera kvinnorna. Mot alla odds lyckades hon övertala kristna och muslimska kvinnor att enas: under hennes ledarskap kom tusentals kvinnor, helt klädda i vitt som en symbol för freden, för att protestera och sittstrejka vid regeringsmöten.
Leymah skriver: ”Förr var vi tysta, sa jag till massan. Men efter att så många av oss har blivit dödade, våldtagna, förnedrade och smittade med sjukdomar och fått se våra barn och familjer förstöras, har kriget lärt oss att framtiden ligger i att säga nej till våld och ja till fred! Vi ger oss inte förrän det är fred!”

Kvinnorna gav inte upp och Charles Taylor slog inte tillbaka. Han sa att han såg kvinnorna som sina mödrar. Det var Leymahs grupp som skyndade på hans avgång och slutet på inbördeskriget 2003. Gruppen fick kvinnor att registrera sig för att rösta och när Ellen Johnson Sirleaf valdes till Afrikas första kvinnliga president 2005 firade de. Men Leymahs arbete hade bara börjat. I dokumentärfilmen Pray the Devil Back to Hell reser hon runt i världen som vd för Women Peace and Security Network Africa och talar för kvinnors och flickors sak. I oktober offentliggjordes att Leymah Gbowee tillsammans med Liberias president Ellen Johnson Sirleaf och den jemenitiska demokratikämpen Tawakkul Karman var mottagare av Nobels fredspris 2011.

Reader’s Digest träffade den 39-åriga sexbarnsmamman Leymah Gbowee i New York. Det första som slog oss var hennes värme, upp-riktighet och passion att vilja göra mera.

Varifrån får du ditt mod?
Min tro. Jag har kommit fram till en sak: allt jag är, allt jag strävar efter att bli och allt jag tidigare varit är tack vare Guds nåd. Det finns så många kvinnor i och utanför Afrika som är smartare än jag.

Men någonting gav dig modet att ta dig ur din svåra situation.
Vid ett tillfälle hörde jag min son säga till min mor att han var rädd för sin far. Jag blev arg för att jag lät mina barn se misshandeln. I det ögonblicket svor jag att jag alltid skulle skydda dem och inte fastna någonstans. Löftet jag gav mina barn ger mig mod. Jag kan gå in i samhällen och se verkligheten för att sedan gå till de som styr och berätta för dem hur det ser ut. Jag är så lyckligt lottad att jag kan gå ut på internationell nivå och säga: ”vad du än tror att du uträttar så når det inte den här gruppen”. Jag ber alltid innan jag ska tala. Jag ser detta som ett uppdrag och anledningen till att mina memoarer är så viktiga för mig är för att jag hoppas att tonvis med exemplar kan skickas till Afrika så att kvinnorna och flickorna där kan se vad som går att göra.

Vilken roll känner du att kvinnor kan få i Mellanöstern efter den arabiska våren?
Jag är besviken på kvinnorna i Mellanöstern. De anslöt sig till protesterna men när de vann första omgången drog de sig tillbaka. Till exempel i Egypten, när Mubarak flydde, åkte de hem allihop. Den 8 mars [internationella kvinnodagen] åkte de till Tahirtorget för att protestera och då [när de blev trakasserade] vek de ner sig. Jag tycker det borde gett dem mod att protestera ännu mer. För en sak är jag helt säker på när det gäller förändringar i ett lands dynamik, speciellt när det handlar om kvinnofrågor: ingen annan kan göra det åt dig.

Är du aldrig rädd?
Ibland. Mitt mest skrämmande ögonblick var den 23 mars när vi åkte till Nigeria för att protestera för kvinnorna i Elfenbenskusten. Jag var inte rädd för min egen skull men för kvinnorna ute på gatorna. Mina kolleger fick passerkort för att komma in på konferenscentret där presidenterna skulle träffas [på en internationell konferens om Västafrika]. Mitt samvete skulle aldrig tillåta att jag satt där inne medan kvinnorna utanför utsattes för fara så jag anslöt mig till de som protesterade.

Du försätter dig i farliga situationer också.
Ledarskap innebär att man står tillsammans med sitt folk. En del säger att man måste överleva för att slåss en dag till, men ibland måste man visa att man är en sann ledare. Om kvinnorna befann sig ute i den stekande solen för att protestera så borde jag, som satt samman gruppen, också vara där. Ute på gatorna dansade vi! Kvinnor parkerade sina bilar och anslöt sig. Kungen hade skickat pansarfordon och militären trodde inte sina ögon. Men vi dansade bara. Ibland är jag rädd för döden och jag är rädd å mina barns vägnar. Men det enda jag aldrig varit rädd för är att säga vad jag tycker. Jag representerar kvinnor som kanske aldrig har haft möjligheten att gå till fn eller träffa en president. Jag är aldrig rädd för att säga sanningen till makten.

Monrovia i juli 2003. En fredlig sittstrejk när kvinnor i Liberia demonstrerade och krävde ett slut
på inbördeskriget.

Många känner sig hjälplösa och tänker att det finns så många problem och att ”jag är bara en enda person.” Vad säger du om det?
Gud har skapat oss alla med en unik gåva. En del människor är ämnade att vara grannen som samlar barnen för att sjunga eller lyssna; en del människor är menade att bli stora talare. Jag förlorade min syster, Geneva, och jag önskar att hon fortfarande fanns här eftersom hon var en av dem som aldrig trodde de hade någon gåva. Hon tog hand om mina barn när jag arbetade och nu när jag ser på dem kan jag inte ta åt mig äran. Hon gjorde ett perfekt jobb med dem.

Vad vill du att läsarna ska få ut av din bok?
Jag vill spränga myten om afrikanska kvinnor med hängande bröst som går med ett matkärl och med tre barn på ryggen mitt i ett krig. Jag vill slå sönder myten att vi hela tiden är offer. Till och med som offer överlever vi. Vi är starka kvinnor och även om vi går igenom ett helvete kan vi hålla oss på fötter. I vilken situation du än befinner dig kan du ta dig upp igen. Ingenting kan hindra dig från att bli vad du vill bli.