Aaron Cole sa aldrig nej till ett äventyr och hans flickvän Shelly Johnson sa aldrig nej till att följa med. De var ute på en liten semestertur till Baxter State Park i amerikanska delstaten Maine. På vägen genom New Hamp­shire hade de redan stannat till för att dyka från en klippa vid en sjö. När de fick syn på Silver Cascade, en serie vattenfall som forsar nästan 200 meter nedför klippiga branter i bergskedjan White Mountains, fanns det bara en sak i Aarons huvud: ’’Där måste vi klättra!’’

Det var en solig dag i augusti och paret åkte i bara badkläder och flipflops. Snart kämpade de sig uppför bergssluttningen på var sin sida om fallet. Det var inte lätt att klättra där. På en del ställen var klipporna nästan lodräta och mer än fyra meter höga. En klättringssajt varnar för att fallen kräver ”en kombination av att vara säker på foten och stark i nerverna” och avråder sedan rent ut från att försöka ta sig upp där. Trots att 22-åriga Shelly var en erfaren klättrare behövde hon ett handtag från 24-årige Aaron. Och som vid all klippklättring är det lättast att klättra uppåt, när man har full överblick över terrängen framför sig.
Hur ska vi kunna ta oss ner igen? tänkte hon.
När de klättrat ungefär 45 minuter och inte hade långt kvar till krönet, bestämde sig Aaron för att stiga ut i själva fallet där vattnet forsade ner över mossklädda stenar.
”Nej, gå inte ut där!” ropade Shelly.
Men hon kände honom. Om han märkte att hon blev ängslig skulle han bara tycka att det var ännu roligare. Det nöjet ville hon inte ge honom, så hon vände bort ansiktet. När hon vred på huvudet igen ett ögonblick senare fick hon se att Aar­on hade ramlat över på rygg och börjat kana nedför den hala sluttningen. Han ökade farten och gled snabbt ner mot ett brant stup. För en sekund bara stirrade hon på honom innan hon med ett ryck insåg allvaret.
”Rulla åt sidan!” skrek hon till honom.
Hon hoppades att han skulle kunna vältra sig ur det forsande vattnet och ta tag i någon av de torrare stenarna bara någon halvmeter bort på endera sidan om honom. Men Aaron fick inget grepp. Shelly såg hur han slog huvudet hårt i en sten och blev alldeles slapp i kroppen. Sedan försvann han nedför stupet.

Aaron och Shelly hade träffats när hon gick sista året på high school i det lilla samhället Grass Lake i Mich­igan. Hon hade haft hans föräldrar som tränare, pappan i friidrott och mamman i cheerleading. De hade lärt känna varandra på våren vid en friidrottstävling där han hjälpt sin pappa genom att vara domare vid stavhoppet, en av Shellys grenar. På första dejten var de ute och red och körde fyrhjuling i fullmånens sken. De fortsatte att sällskapa när de började på universitetet. Hon går vårdutbildning på University of Mich­igan och han studerar till logoped på det närbelägna Eastern Michigan University. De gjorde ofta utflykter för att åka wakeboard och snowboard, rida och campa. Shelly säger att de alltid har haft det bra tillsammans. Det har bara funnits en stötesten: pojkvännens längtan efter att ta risker.
”Låt mig uttrycka det så här”, säger hon. ”Vi har varit ihop i fyra och ett halvt år och jag vet inte hur många gånger jag har fått hjälpa honom till sjukhus. Han har inte behövt hjälpa mig dit en enda gång.”

Hon hade sett Aaron ramla från hästar och falla när han åkte snow­board, men inget kunde ha förberett henne på det som hände vid Silver Cascade. När hon klättrat ner och kikade ut över avsatsen såg hon sin pojkvän ligga på mage i en pöl av vatten ungefär två och en halv meter nedanför. Han kastade sig hit och dit i kramper och vattnet var alldeles rött av hans blod. Hon hoppade ner och lyckades vända över honom på rygg och släpa honom till ett torrt ställe. Han andades inte så hon böjde sig ner och gav honom mun-mot-mun-metoden, något hon gjort många gånger på livräddningskurser men aldrig i verkliga livet. När hon blåst in luft för fjärde gången spottade han upp vatten och hans bröstkorg började höja och sänka sig. Han vaknade till för ett ögonblick men förlorade genast medvetandet igen.

Nu när han andades började Shelly undersöka hans skador. Några var fullt synliga. Han blödde ymnigt från ett fem centimeter långt jack mellan vänstra ögonbrynet och tinningen och han hade en bula stor som en tennisboll i bakhuvudet. Dess­utom hade han fått ett djupt sår i underarmen. Tack vare sin vårdutbildning kunde Shelly se mer än vad som genast var uppenbart. Aarons ögon rullade åt alla håll och hon minns att pupillerna var ”små svarta prickar, som spetsen på en kulspetspenna” – typiska tecken på hjärntrauma. Hon kunde även se att jacket i armen var farligt nära pulsådern. Om han hade skadat den kunde han dö. Båda två hade lämnat sina mobiltelefoner i bilen och ingen människa syntes till. Hon visste att hjälpen var långt borta och nu stod hon inför ett fruktansvärt svårt beslut. Skulle hon försöka få ner honom längs den förrädiska stigen på egen hand? Om han hade skadat ryggraden och hon flyttade honom kunde han bli förlamad. Men om hon lät honom ligga kvar skulle han förblöda, det var hon säker på. Jag kan bara inte lämna honom, tänkte hon till slut.

Hon insåg att hon måste förbinda hans skador, men det enda tyg hon hade var kläderna hon hade på sig – ett par korta surfing­shorts och en bikiniöverdel. Först tog hon av sig shortsen och virade dem runt hans huvud som bandage. Men vad skulle hon göra med skadan på armen?
”Överdelen kom väl till pass”, säger hon. ”Och jag tänkte inte för en sekund på att folk kunde komma att få se mig halvnaken. När man hamnar i en sådan situation gör man vad som helst. Jag hade dragit av mig shortsen med om det hade behövts.”
Shelly har fortfarande svårt att förklara hur hon kunde göra det hon gjorde därnäst. Hon är 167 centimeter lång och väger 52 kilo. Aaron är tio centimeter längre och väger 73 ­kilo. I normala fall orkar hon inte lyfta honom ens några sekunder. Men adrenalinet som pumpat genom hennes kropp sedan olyckan gav henne styrka. Hon lade pojkvännens armar om sina axlar, sträckte sig bakåt och grep tag om hans ben och började klättra ner längs den steniga sluttningen. För att ta sig nedför de nästan lodräta klippväggarna blev hon tvungen att sätta sig ner och hasa bit för bit på stjärten medan hon pressade ryggen bakåt och tryckte den skadade ynglingen mot berget.
”Jag var livrädd att han skulle falla åt sidan och rasa nedför branten”, säger hon.
”Håll dig bakom mig”, sa hon gång på gång. ”Håll dig bakom mig.”
Hon ropade på hjälp men dånet från vattenfallet dränkte hennes röst. Det är som i en mardröm, tänkte hon. Jag skriker, men det hörs ingenting. När hon var nästan ända nere, ungefär 400 meter nedanför stället där Aaron halkat, fick hon syn på några personer som rörde sig på stigen vid en liten naturlig damm.
”Hjälp oss!” skrek hon.

Vernon-John Gibbins satt bakom ratten i sin Jeep. Han arbetade som sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning och var på väg till Camp Ced­ar i Maine där han driver ett hälsocenter på somrarna. Han körde genom ett lantligt och lummigt New Hampshire när en polisbil svepte förbi och stannade vid vägkanten. När han såg polismannen skynda över vägen i riktning mot vattenfallet med en förbandslåda i handen stannade han genast och sprang bort till klungan som samlats runt Aaron. Han var svag men vid medvetande.
”Det kommer att ordna sig”, sa Vernon-John Gibbins sedan han tittat på Aarons skadade huvud och arm.
Men han var inte alls så säker. En av dem som stått vid dammen hade larmat ambulans. Frågan var bara hur länge det skulle dröja innan den kom fram här ute i vildmarken. Shelly hade hämtat en klänning från bilen och medan de väntade pratade hon lugnande med sin pojkvän och tryckte kompresser mot hans skador. Men efter några minuter började Aaron bli orolig. Till en början hade han varit lugn och klar – han visste vad han hette och att han hade varit med om en klättringsolycka – men nu började han fäkta så vilt omkring sig att tre man blev tvungna att hålla fast honom mot marken. Vernon-John Gibbins kände igen symptomen på en inre blödning som trycker mot hjärnan och kan göra den skadade förvirrad och aggressiv.

Efter en kvart kom en ambulans, men föraren hade inte utbildning att ge lugnande medel, vilket var nödvändigt om man skulle kunna förse Aaron med en andningstub. Utan intubation skulle man inte kunna köra iväg honom, eftersom risken fanns att han behövde andningshjälp på vägen. Ambulansmannen begärde att få en sjukvårdare till platsen. Vid det här laget hade Aaron börjat sluddra och han fortsatte att slå omkring sig. Men det verkade som om han lugnade sig varje gång han hörde sin flickväns röst, berättar Vernon-John Gibbins. Hon stod på knä bredvid Aaron, höll hans hand och strök honom över håret.
”Jag älskar dig”, sa hon. ”Ligg still.”
Efter ytterligare en kvart anlände den andra ambulansen. Sjukvårdaren gav snabbt Aaron en lugnande spruta och lade ner andningstuben. Men det dröjde bara några minuter så vaknade den skadade ynglingen och började riva efter slangen. De höll på att förlora dyrbar tid, så de bestämde sig för att bära Aaron över stenarna och genom snåren till ambulansen trots att han slängde sig hit och dit. En halvtimme senare närmade de sig sjukhuset i Littleton.
”Nu är vi strax framme”, ropade ambulansföraren. Vernon-John Gibbins, som hade följt med paret, var dock rädd att det lilla sjukhuset inte var utrustat för att hantera den här typen av skador.

Sjukvårdarna rullade in Aaron på akutmottagningen. Där kallade läkarna genast på en helikopter som skulle flyga honom till Dartmouth-Hitchcock Medical Center i Lebanon så att en hjärnkirurg kunde bedöma hans skador. När Vernon-John Gibbins kastade en blick på sig själv i spegeln på akutmottagningens toalett såg han att han var alldeles blodig från topp till tå.

Shelly tillbringade natten på en soffa i sin pojkväns rum på Dartmouth-sjukhuset. När hon vaknade kände hon genast av kroppsansträngningen dagen innan.
”Jag är friidrottare och jag har haft ont i musklerna många gånger av olika anledningar”, säger hon. ”Men nu var jag bokstavligen oförmögen att röra mig.”
Dessutom var hon så hes att hon bara kunde viska. Den fysiska smärtan blandades med oro. Läkarna höll Aaron nedsövd i två dagar medan man väntade på att svullnaden i hjärnan skulle gå ner. Ingen visste hur hans tillstånd skulle vara när han vaknade. Shelly fanns fortfarande vid hans sängkant när han öppnade ögonen igen. Läkaren sa åt honom att vicka på tårna och det gjorde han. Sedan gjorde Shelly ett av deras privata tecken: hon höll först upp pekfingret, sedan fyra fingrar och slutligen tre fingrar. Det var deras sätt att säga ”I love you”. När hon gjorde tecknet med fingrarna lyfte Aaron handen och gjorde likadant. Hon drog en suck av lättnad. Men det var inte bara hon som kände en befriande lättnad. Så snart Aaron orkade prata ringde Shelly upp Vernon-John Gibbins.
"Jag har någon här som vill säga hej”, sa hon när han svarade i sin mobil.
Så hörde han en ung manlig röst. ”Hallå kompis!” sa Aaron. Vernon-John Gibbins brast i gråt.
”Jag vet att det var något som såg till att jag var där på vägen precis i rätt ögonblick för att kunna hjälpa honom”, säger han.

Inte nog med att Aaron undgick hjärnskador – han klarade sig med enbart några ärr på armen, på ena benet och i pannan.
”Han kallar dem för sina krigsärr”, säger Shelly.
Själv minns han inte mycket av vad som hände efter det att han tappat fotfästet. Men han kommer ihåg att Shelly sa åt honom att inte klättra i vattnet.
”Efter den här händelsen tror jag att vi har lugnat ner oss lite”, säger han. ”Det bankade ut litegrann av våghalsen ur mig.”
Shelly hoppas att när hon i fortsättningen säger till honom: ”Aaron, låt bli det där”, så kommer han kanske att tänka sig för en extra gång. Hur hon orkade bära honom nedför berget kan hon inte förklara.
”När jag tänker tillbaka undrar jag: Hur i hela friden kunde jag göra det? Det gör mig övertygad om att det finns ­krafter där ute som är starkare än ­mina.”