I Sausalito, en paradisiskt vacker förstad till San Francisco, har Sydamerikas mest framgångsrika författare haft sin bas i nästan 20 år. Platsen med de slingrande gatorna omgärdas av havet och bergen och påminner om en chilensk småstad. Isabel Allende är starkt förknippad med Chile, men många känner inte till att hon föddes i Peru, bodde under delar av sin bardom både i Bolivia och i Libanon, arbetade i Belgien som vuxen och tillbringade sina första 13 exilår i Venezuela. Sedan förde kärleken henne till Kalifornien och där har hon stannat.

Isabel Allende är dotter till förre presidenten Salvador Allendes kusin och trots att hon är mest känd för sina 18 böcker – debutromanen Andarnas hus kom ut 1982 och blev en av den spanskspråkiga litteraturens största succéer – har hon haft en mängd olika yrken. Hon har varit programledare för en tv-show som sändes från Santiago; arbetat som stjärnreporter på chilenska kvinnotidskriften Paula, där hon visade exempel på sin humoristiska läggning; varit tjänsteman på en FN-organisation; skrivit teaterpjäser, översatt romantiska berättelser och under exilåren i Caracas arbetade hon med administration på en högstadieskola.

Hennes litterära produktion är också mycket omväxlande. Hon har skrivit böcker i genrer från magisk realism till historiska romaner, barn- och ungdomsböcker, memoarer, noveller och till och med kokböcker. I sin näst senaste bok, Summan av dagarna, beskriver Isabel Allende sitt vardagliga liv. Hon har också återupplivat figuren Zorro (Diego de la Vega) i en roman som blivit både teaterpjäs och film. Hennes senaste bok, The Island Beneath the Sea, en historisk roman om slaveriet på Haiti, kommer ut på svenska nästa år. Isabel träffar Reader’s Digest i en paus under de intensiva förberedelserna inför den nya boken. Som vanligt började hon arbetet den åttonde januari. Det är assistenten Juliette, en av personerna man möter i Summan av dagarna, som öppnar. Juliettes son Achilleas och Isabels sondotter Nicole (som båda också förekommer i boken) sitter i arbetsrummet och läser läxor. Arbetsrummet fungerar både som skrivarlya och advokatkontor. Isabel delar det nämligen med sin man William Gordon, förebilden till huvudpersonen Gregory Reeves i romanen Den oändliga planen.

Reader’s Digest: Du är nu i den åldern då du skulle kunna pensionera dig, men du fortsätter att arbeta lika flitigt som förut. Hur kommer det sig?
Isabel Allende: Att skriva är ju det jag gör. I varje bok är det något jag utforskar. I år hade jag till exempel fått en bra idé, men kom inte i gång eftersom berättelsen inte kändes nödvändig att skriva. Till slut sa jag till mig själv: ”Det spelar ingen roll hur bra historien är och hur mycket förberedelser jag har lagt ner, den berör mig helt enkelt inte.” Så jag förkastade idén och började på något nytt och vi får se om det fungerar. Jag känner mig tom när jag inte skriver. Det har blivit en del av mitt liv och känns inte som en uppoffring eller ett arbete, jag gör det inte för att tjäna pengar. Andra mediterar, ber eller reser – jag skriver.

RD: Har det hänt dig förut att du först ville skriva något men sedan valde bort den idén?
IA: Ja, när jag skulle börja med Summan av dagarna, mina memoarer som kom ut för ett par år sedan. Först tänkte jag skriva en annan bok som jag hade förberett i fyra år, men på morgonen den åttonde januari hände någonting. Jag skulle ju börja med den andra boken, men var fruktansvärt rädd, jag ville inte ge mig in i något som avskräckte mig. Det kändes stort och tungt och jag hade ingen lust alls …

RD: Vad hände?
IA: Just då ringde min agent och sa: ”Jag vill att du skriver dina memoarer, det är ju så länge sedan Paula kom ut och läsarna väntar på dem.” Då öppnades liksom en dörr och jag tänkte: ”Det här är ju mycket enklare. Jag fixar det hur lätt som helst.”

RD: Och var det så enkelt?
IA: Nej. Det var inte lika lätt som jag trodde eftersom boken inte bara handlade om mig, utan även om en massa människor i min omgivning. När jag var klar med manuset blev jag tvungen att skicka det till alla som var med för att de skulle få godkänna det. Men det tog lång tid eftersom manuset måste översättas till engelska (hälften av dem kan inte spanska) och jag var tvungen att komma överens med var och en och jämka ihop deras åsikter med mina. Hela proceduren tog flera månader.

RD: Det verkar mycket lättare att skriva en historisk roman.
IA: Ja, alla sorters romaner. Då behöver man inte be någon om lov och kan göra som man vill. Romanförfattaren är Gud. När man skriver sina memoarer måste man försöka komma så nära sanningen som möjligt. Men din sanning är aldrig densamma som någon annans.

RD: Lärde du känna dig själv när du skrev Summan av dagarna?
IA: Ja, jag upptäckte att jag är mycket matriarkalisk och det kan vara väldigt obehagligt för omgivningen eftersom alla vill leva sitt eget liv. Ingen gillar att ha en farmor eller mamma som talar om hur de ska göra eller är överbeskyddande. Varken jag eller någon annan vill ha det så. Alla vill ju vara självständiga.

RD: Kom du underfund med något mer?
IA: Ja, jag insåg också hur livet hade gestaltat sig, särskilt tillsammans med min man Willy. Först när jag skrev om det förstod jag hur svårt det hade varit.

RD: Kan du berätta mer om det?
IA: De första åren var mycket svåra eftersom jag inte kunde engelska så bra när jag kom hit. Vi höll ju på att lära känna varandra och kom från helt olika kulturer. Sedan blev min dotter Paula sjuk och jag ägnade ett år åt att sköta henne. Så dog hon och sorgeprocessen började och efter ett tag dog Willys dotter och då började en ny sorgeprocess. Det var fem fruktansvärda år, men vi klarade oss igenom dem tack vare terapi, kärlek och tur.

RD: Det verkar som om ditt liv innehåller starka kontraster …
IA: Ja, det stämmer. Jag råkar ut för allt möjligt, både positiva och negativa saker. Men tack och lov kan jag skriva om dem och välja hur jag ska uttrycka dem. När man berättar omskapar man det förgångna, minnet, verkligheten så att den blir som man vill. Vill du ha ett liv i svartvitt? Ett deppigt liv? Ett liv i regnbågens alla färger? En saga? Vad vill du göra av ditt liv? Du omskapar det när du skildrar det.

RD: Men du måste göra den anpassningen när du skriver eftersom du säger att du aldrig läser om dina böcker …
IA: Ja. Fast det är en långsam process som kräver många omarbetningar tills man får fram den slutgiltiga versionen. Ibland händer det att jag läser ett stycke högt precis när jag är klar med det, men så gillar jag inte atmosfären. Fast om man byter ut tre adjektiv i ett avsnitt kan det förändra atmosfären i det skeende som man skildrar. Om jag skulle berätta om Paulas död kan jag antingen göra det till en fruktansvärd tragedi eller till en erfarenhet som hjälpte hela familjen att hålla ihop och för första gången fick mig att gå djupare in i ett andligt tänkande.

RD: När du är inne i skrivandet, händer det att du oroar dig för om läsare i andra världsdelar ska ha svårt att förstå?
IA: Inte så ofta, men det händer att jag tänker på dem. Min senaste roman handlar till exempel om slaveriet. Den börjar på Haiti och slutar i New Orleans och innehåller många franska ord. Visst hade jag kunnat bifoga en ordlista i slutet av boken, men då hade det ju inte blivit någon roman. Hur kan man vara säker på att folk förstår vad man uttrycker på haitisk franska som i själva verket är ett kreolspråk? Man måste framställa det på något sätt, förklara det så att översättaren eller läsarna förstår. Sådant tänker jag på hela tiden.

RD: Varför valde du att skriva om slaveriet?
IA: Jag vet inte. Det är sådant jag gör helt omedvetet. Varför ägnade jag fyra år att ta fram fakta om ett ämne som varken har med mitt förflutna eller med mitt land att göra eller med den delen av Sydamerika som jag härstammar ifrån? Det har inte ens någon anknytning till mitt språk. Men jag blev som besatt och under åren som författare har jag lärt mig att följa mina instinkter och impulser. Jag utforskar något. Jag vet inte vad, men av någon anledning var jag tvungen att skriva den berättelsen och jag kunde inte skriva den jag först hade tänkt, en historia som utspelades i Chile, något som jag kände till mycket bättre. Det var nästan en släktsaga, men den engagerade mig inte; det gjorde i stället den här historien.

RD: Det verkar som om skrivandet är den bana du alltid varit ämnad för. Trots det refuserade fem latinamerikanska bokförlag Andarnas hus. Om den hade kommit ut i Latinamerika hade kanske ditt liv gestaltat sig på ett annat sätt?
IA: Ja, det kanske det hade gjort, men det är andra händelser i mitt liv som har haft större inverkan. Till exempel att pappa lämnade mamma när jag var tre år och att vi blev tvungna att flytta hem till morfar. Jag blev definitivt präglad av att växa upp hos honom.

RD: På vilket sätt?
IA: Hela mitt sätt att vara, min personlighet och mina vanor påverkades av hans stoiska syn på världen och han gav mig mängder av historier som jag har använt i alla mina böcker. Jag kunde inte ha skrivit Andarnas hus utan mina upplevelser i morfars hem. Sedan gifte jag mig och fick mina barn. Hur som helst … Mamma gifte sig med en diplomat och vi började resa över hela världen. Jag hade varken inflytande över mammas giftermål eller över militärkuppen som tvingade mig att fly från Chile. Beslutet att gifta mig med Willy var mitt, fast det som förde mig till USA var omständigheterna, slumpen.

RD: Hur påverkades du av att din pappa övergav er när du var liten?
IA: Det har jag aldrig kommit underfund med, men det finns aldrig någon kärleksfull närvarande pappa i mina böcker. Pappan är alltid auktoritär, liksom otillgänglig och frånvarande. Eller också är han död eller bara borta. Jag skriver om starka kvinnor men sällan om pappor. Det finns äkta män och älskare i mina böcker men inga pappor. Jag tror att livet mycket tidigt gjorde mig till feminist, det skapade en naturlig misstro mot det manliga könet, mot mannen, men sedan kunde jag känna förtroende för min son Nicholas och för Willy. Jag vet ju hurdan man Nicholas är och att han inte är något undantag: många män är som han. Willy är Nicholas raka motsats, men jag vet att han aldrig kommer att svika mig. Oavsett vad som händer är han alltid som en klippa för mig. Min morfar var också sådan och jag tror att jag äntligen har tillgång till den manliga styrkan jag saknade som barn.

RD: Det måste ha varit mycket svårt för dig.
IA: Pappas frånvaro var mycket underlig eftersom mamma förstörde alla fotografier av honom och aldrig nämnde hans namn. Hon talade aldrig om honom med oss. När jag var liten var det enda hon berättade: ”Din pappa var en mycket intelligent man.” Inget mer. Hon förklarade aldrig varför han gav sig av, varken hur eller när. Ingenting. Men det är kanske bättre att han var helt frånvarande jämfört med om han hade dykt upp då och då. Jag levde ju helt enkelt utan honom och för mig har han aldrig funnits.

RD: Fast du måste väl ha ärvt något från honom?
IA: Mamma säger att jag är lika kvicktänkt och ironisk som han. Pappa var mycket sarkastisk och det är jag med. Men jag inser att ibland kan man förgöra en annan människa bara för att man vill vara lustig, det kan bli så att man kör en spik genom hjärtat på den andra, därför har jag lärt mig att behärska mig. Mamma påstår att jag har ärvt den egenskapen från pappa: en sorts fräckhet inför livet.

RD: Stämmer det att du söker inspiration och hjälp hos dina kära anhöriga som inte längre är i livet?
IA: Jag ser inte spöken och jag tror inte att mormor sitter på ett moln och försöker styra och ställa över mig eller hjälpa mig. De finns i mig: i mitt blod, i minnet, i familjeberättelserna. De fungerar som inspirationskälla och var och en hade speciella egenskaper som jag vänder mig till när jag behöver hjälp med något som just de var bra på.

RD: Kan du förklara det lite närmare?
IA: Föreställningen om totemdjur finns i de amerikanska indianernas kulturella tradition, och även i de afrikanska stammarnas. Man går ensam upp på berget, eller ut i djungeln eller i skogen och då får man kontakt med sitt totemdjur. Diego de la Vegas (Zorros) totemdjur var just räven. Vilka egenskaper har han? Jo, han är listig och aktiv på nätterna, han anfaller och drar sig tillbaka; men är inget hungrigt vilddjur som dödar som tigern. Räven förnedrar hellre sin fiende än att döda honom. Figuren Zorro har många av dessa egenskaper och det är så han har fått sitt namn. På samma sätt har jag mina totemänglar, det vill säga min mormor, min morfar, lilla Paula och några andra som fortfarande lever, till exempel min mamma.

RD: Hur fungerar det?
IA: Om jag till exempel känner att jag inte klarar av något speciellt, att jag inte är tillräckligt stark, då vänder jag mig till morfar. Han var från Baskien och uttrycket ”jag kan inte” fanns inte i hans vokabulär. Man kunde varken klaga eller ställa krav när han var i närheten. Man gjorde det som skulle göras, sedan var det inte mer med det. Morfars järnhårda disciplin har hjälpt mig många gånger. Jag kallar på honom när jag behöver honom och säger: ”Tata, hjälp mig.” Jag tror inte att hans ande ska komma, utan det är minnet, hågkomsten av honom och av barndomen …

RD: Och din mormor, hur var hon?
IA: Hon var en magisk varelse, mycket originell, synsk, telepatisk, riktigt märklig. Nuförtiden hade hon blivit inspärrad på mentalsjukhus. Denna fantastiska kvinna är min inspirationskälla, mormor lyfter mig varje gång jag fastnar i vardagslivets futtigheter. Man kan se allt ur en annan vinkel, från ett annat perspektiv. Lilla Paula hjälper mig med allt som har med andra människor att göra. Hennes mantra var: ”Mamma, vad är det mest generösa man kan göra i det här läget?” Det hjälper mig hela tiden. Jag tänker på henne varje gång jag måste fatta ett sådant beslut.

RD: Du utför ett fantastiskt välgörenhetsarbete. Började du med det i samband med Paulas död?
IA: Ja. När hon var död och boken hade kommit ut ville jag inte ha intäkterna från den. Alltihop gick in på ett särskilt konto eftersom jag absolut inte ville tjäna något på denna tragedi. Först visste jag inte vad jag skulle göra med pengarna, men sedan tänkte jag att jag skulle komma på något bra sätt att använda dem på.

RD: Och hur kom du på det?
IA: 1995 reste jag till Indien med en väninna och då fick jag idén att hjälpa kvinnor och flickor. Jag upplevde hur grymt kvinnor och flickor blir behandlade i många delar av världen och då tänkte jag: ”Så här gjorde lilla Paula och hon skulle vilja att jag fortsätter att göra det.” Därför grundade jag en stiftelse, men den fungerade inte så bra eftersom jag är dålig på att administrera. Jag visste ungefär vilken målsättning jag hade, men kunde inte planera inför den. Men då dök Lori upp, som nu är gift med Nicholas. Hon blev stiftelsens direktör och gjorde om den. Lori är stiftelsens själ, inte jag. Jag bidrog med pengarna, men hon med allt annat.

RD: Så din stiftelse ägnar sig mycket åt kvinnor?
IA: Den ägnar sig åt kvinnor och barn i allmänhet, men mer åt flickor än åt pojkar. Så här ligger det till: Kvinnor utför två tredjedelar av allt arbete i världen, men de disponerar mindre än en procent av alla resurser. Som du vet är påtvingat arbete en form av slaveri och det är alltid kvinnor som utför det. Alltifrån flickor som väver mattor till dem som arbetar på åkrarna i Nepal. De behöver mera hjälp. Bara fem procent av alla pengar som satsas på välgörenhet är öronmärkta för kvinnor …