Klicka larmknappen

Vi har nödtelefoner och larmknappar på tunnelbanor, tåg, motorvägar och många andra offentliga platser. Men varför har vi inte en liknande säkerhetsanordning på internet, världens största lekplats?

I Storbritannien finns det sedan fem år ett utmärkt skydd för unga som hamnar i hotfulla situationer på nätet. En larmknapp på sajterna leder dem direkt till specialutbildad polis, dygnet runt, alla dagar i veckan. Men sorgligt nog har hittills inga andra länder eller webbföretag i Europa anammat förslaget att införa ett enhetligt larmsystem.
”Det är helt uppenbart att det finns ett stort behov av någonting liknande”, säger John Carr som sitter i styrelsen för European NGO Alliance for Child Safety Online (Enasco) och är expert­rådgivare åt FN.
”Jag drömmer om att knappen ska spridas i hela Europa”, säger Jim Gamble, tidigare chef för Child Exploitation and Online Protection (CEOP ), en brittisk polismyndighet som bekämpar sexuellt utnyttjande av barn på internet. Jim Gamble var med om att införa ceop:s larmknapp 2006. ”Det handlar inte om någon avancerad vetenskap. Det är bara att ta tag i det och köra igång.”

Som ansvarig för polisens antiterroristverksamhet i Nordirland ägnade Jim Gamble flera år åt att bekämpa terror, och när han var chef för CEOP mellan 2006 och 2010, tog han med sig samma orubbliga men kreativa inställning till kampen mot personer som utnyttjar barn.
”Att göra internet tryggare handlar inte om hur många brottslingar vi lyckas få fast, det är bara att ta hand om symtomet”, förklarade han. ”Vad det handlar om är hur många barn och ungdomar vi kan informera och förse med en möjlighet att agera.”
Jim Gamble såg larmknappen som helt avgörande för den strategin. Enbart det senaste året har CEOP tagit emot över 6 000 rapporter och fler än 400 av dem handlade om barn som någon försökte övertala att utföra någon sexuell handling. Ytterligare 135 handlade om att någon försökte ordna ett möte med ett barn i verkliga livet. De flesta som hör av sig är mellan elva och 16 år, men det har kommit rop på hjälp från barn som bara är sex år.

Sedan starten 2006 har de uppgifter CEOP fått in via larmknappen resulterat i över 1 100 gripanden, och man har kunnat störa och spränga mer än 260 ”nätverk med högriskförövare”. I Storbritannien har larmknappen spridit sig till mängder av sociala nätverkssajter som msn Live Messenger, Habbo och Bebo.
”Jag tycker att det är en helt självklar sak att göra”, säger Kevin Bachus på Bebo som är en av de populäraste sociala nätverkssajterna som lockar unga. ”Våra användare vill känna tryggheten att om någonting skulle hända så vet de hur de ska hantera det.”
Alla webbföretag var inte lika ivriga till en början. Jim Gamble utkämpade en hetsig och officiell kamp mot Facebook, världens största nätverkssajt, för att få dem att placera knappen på sin brittiska sajt. Facebook invände att det räckte med dess egna säkerhetsåtgärder, men till slut böjde man sig för påtryckningar från en allmänhet som fick stöd av medier och politiker.

Nu kan Facebookanvändare i Storbritannien kontakta polisen via en rapporteringslänk på Facebook och genom en applikation som laddades ner 55 000 gånger bara under de första fyra veckorna.
”Med hjälp av den kan ungdomar som använder Facebook kontakta CEOP på ett sätt som de känner sig hemma med”, säger talespersonen Sophy Silver.

Varför har då inte övriga Europa nappat på en sådan framgångsrik idé?
Det är sant att Europa inte har någon kraftfull central organisation typ CEOP med uppgift att skydda barnen, än mindre någon verkligt engagerad polis som Jim Gamble eller politiker och press som kräver åtgärder. Men inte heller de företag som har knappen installerad i sin mjukvara i Storbritannien har försökt sprida den till andra länder. Några, som Bebo, menar att det krävs att polis eller föräldrar tar initiativet. Andra, som Facebook, är osäkra på att idén med en larmknapp är så lätt att överföra.
”ClickCEOP-applikationen är en lösning som passar ett land”, säger Sophy Silver. ”Det fungerar kanske inte för alla polisväsenden i hela Europa.”

Men barnsäkerhets-förespråkare som John Carr köper inte den sortens argument utan menar att det bara är svepskäl från företagens sida.
”Vi pratar om företag med enorma resurser”, säger han. ”De har skapat tekniska bedrifter som man inte kunde drömma om för fem år sedan. De kan genomföra det här om de vill – men de kommer inte att göra det frivilligt utan påtryckningar från allmänheten.”
Det finns tecken på att sådan opinion sakta håller på att växa fram runtom i Europa. E-enfance, en av Frankrikes ledande organisationer i kampen för ett tryggare internet har försökt få Face­book att installera en larmknapp på sin franska webbsida.
”Englands exempel visar att det finns ett behov av en oberoende larmknapp”, säger Fahed Toumi på e-enfance. ”Barn kan känna sig skamsna eller rädda – det är viktigt att ge dem någonting som får dem att känna sig trygga.”
Även Slovenien har nappat på idén.

”Jag gillar verkligen den här knappen”, säger Vasja Vehovar som är chef för safe-si, ett internetsäkerhetsprojekt i Ljubljana som förespråkar ett Europatäckande larmsystem.

Det finns visserligen redan 27 länder i Europa som har någon form av ”hotline” där föräldrar eller barn kan rapportera problem. Men dessa hotlines finns på separata sajter som man måste känna till och gå till, de är inte integrerade i chattprogrammen eller sajterna som barn besöker.
”Man måste ha någonting på själva sajten där unga är”, säger kommissarie Chris Groeneveld vid nederländska polisens it-brottssektion. I månader har han förhandlat med Microsoft för att de ska förse sitt chattprogram med en larmknapp som inte bara kopplar barnen till en speciell tipslinje hos polisen utan dessutom automatiskt sparar all internetinformation om ”brottsplatsen”.
EU-kommissionen har också klivit in i handlingen och uppmanar sociala sajter att ”införa en rapportknapp som är lättåtkomlig och enkel att använda”, uppger Roberta Angelilli, medlem av Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
”Barn som är ute på nätet måste kunna rapportera snabbt och lätt genom en knapptryckning”, säger hon.

Men barnsäkerhetsförespråkaren John Carr är rädd att det tar för lång tid. Han fruktar att det kommer att behövas en internetrelaterad tragedi – ”att någonting fruktansvärt händer ett barn” – för att företag och myndigheter ska agera snabbare.
”Varför inte göra det enda rätta redan nu?” undrar han.

”Samantha” var en 45-årig sexförbrytare
Emily* blev chockad och rädd när hennes tolvåriga bästis Julia* berättade om hur hon med nöd och näppe undgått att bli kidnappad
av en främling hon fått kontakt med på internet.  Julia var osäker på sin sexualitet och vände sig, liksom många tonåringar, till nätet med sina funderingar. Där hittade hon en kompis som kallade sig Samantha och i tre månader chattade Julia med någon som hon trodde var 14 år. Till slut bestämde de sig för att träffas på riktigt. Efter att ha väntat nervöst i en timme reste sig Julia upp för att gå. Det var då en man som suttit i en parkerad bil och iakttagit henne körde fram och stannade.
”Är du här för att träffa min dotter?” frågade han. ”Vi grälade, hon blev arg och rusade ut. Om du hoppar in i bilen så kan vi åka och leta reda på henne.”
Julia anade faran och tvekade. Mannen tog tag i hennes arm men hon lyckades skaka sig fri och sprang därifrån. Efteråt kände hon sig skärrad och skamsen och berättade inte vad som hänt för någon mer än Emily. Kompisen insåg att de måste göra någonting – och hon gjorde det smartaste. Hon tryckte på en ”Internet Safety”-knapp, en röd larmikon som finns i hennes chattprogram och hjälper barn att komma i kontakt med polisen med bara ett par klick. Hennes begäran om hjälp gick direkt till Londons högkvarter för Child Exploitation and Online Protection (CEOP), en polismyndighet som inrättats för att bekämpa sexuellt utnyttjande av barn på internet. CEOP skickade genast Emilys larm vidare till den lokala polisen.

Julia berättade för polisen vad det var för märke och modell på bilen som mannen kört. Dessutom hade man en gatuadress från ett av hennes internetsamtal med Samantha. Det räckte för att leda dem till en känd sexförbrytare. Mindre än ett dygn senare slog polisen in dörren hos en 45-årig man. Där hittade de mängder av datorer, barnpornografi, kondomer – och en kniv. Mannen hade chattat med 30 flickor och utgett sig för att vara en 14-åring. Polisen hittade även ett brev som han hade förberett för att pressa Julia, där han varnade henne: ”Om du berättar för någon vad jag har gjort, kommer jag att säga till alla att du är lesbisk.”
Han dömdes till fyra års fängelse. Julia var trygg. Liksom 30 andra potentiella offer.
 
Julian Sher har skrivit boken Caught in The Web: Inside the Police Hunt to Rescue Children from Online Predators.