”Tjenare, allihop! Hur är läget?” sa engelsmannen vänligt.
Han log brett när han steg ur sin Land Rover Defender. För ett ögonblick blev Julia Samuël mållös i den tryckande ghananska värmen. Var detta verkligen den man som beskrivits som stel och vresig? Och det var en annan anmärkningsvärd sak med den nästan två meter långe David Robertson: Han hade bara en arm och gick med en benprotes. Julia Samuël, programledaren för ett nederländskt tv-program om bilar, De heilige koe, var i Ghana för att göra ett inslag om engelsmannen och hans terrängbil. Han hade kört genom hela Afrika för att dela ut myggnät och mediciner för organisationen Drive Against Malarias räkning och satt utan tvivel inne med kunskaper om bilen.

De två kom genast bra överens och tog sig tid att prata mellan tagningarna. David berättade att han blev påkörd av en rattfull bilist när han var 18 år och förlorade både höger ben och höger arm. Under sin konvalescens beslöt han sig för att ta reda på hur den medicinska vården fungerade runtom i världen. Så snart det var möjligt reste han till tre kontinenter och 44 länder. Den mest utbredda och dödligaste sjukdomen han stiftade bekantskap med var malaria. Han grundade Drive Against Malaria år 1998.
Malaria orsakas av en parasit som kan överföras till människor om man blir biten av malariamyggan. Sjukdomen har ofta dödlig utgång om patienten inte behandlas snabbt. Varje år dör cirka en miljon av malaria, de flesta barn.

David berättade gripande om sina erfarenheter.
”Jag har träffat familjer som har förlorat sju eller åtta barn till sjukdomen. Jag har sett sjukhus där de inte har något annat än paracetamol att ’behandla’ malarian med. Ibland finns det bara en enda kanyl att ta blod med. Det är fruktansvärt.”
Julia visste att man kan dö av malaria. Hennes far hade haft malaria och nästan dött när han var japansk krigsfånge i Indonesien under andra världskriget. Två av hennes farbröder hade dött. Men nu för tiden fanns det ju mediciner att behandla malaria med. Kunde det verkligen vara så illa? Julia Samuël växte upp i Groningen i Nederländerna. Hon studerade barnpsykologi och arbetade med det under en tid innan hon fick jobb som programpresentatör på tv. Hon blev känd i Nederländerna som nyhetsankare och jobbade därefter med reseprogram innan hon började vid De heilige koe. Julia övertalade producenterna att låta henne göra ett reportage i Ghana. Men när hon hade träffat David och hört hans berättelse kunde hon inte bara flyga vidare till nästa inspelningsplats. Hon var tvungen att göra något.
”David, jag vill göra en dokumentär om dig och ditt arbete”, sa hon.

Några månader senare, i december 1999, återvände Julia till Afrika. David, som då var i Mali, behövde inte köra långt för att visa för henne att malariasituationen var så allvarlig som han hade sagt. Redan i den första byn de besökte såg Julia ett döende barn. Hon tänkte högt: ”Det där barnet sover.” David skakade på huvudet och viskade: ”Barnet ligger i koma och kommer att dö mycket snart.” Hans svar kändes som ett knivhugg i magen på Julia. Och i den ena byn efter den andra möttes hon av samma tragiska syn: människor som var döende i malaria. Det plågade henne att sjukdomen faktiskt är väldigt lätt att både förebygga och bota. Bara genom att använda ett myggnät får man ett gott skydd. Många känner dock inte till det – eller tror att man måste tillbringa hela dagarna under nätet. (Myggan blir aktiv först på kvällen.) Infektionen kan också undvikas genom åtgärder för att bekämpa själva myggan, exempelvis genom att torrlägga stillastående vattensamlingar. Om man trots allt drabbas finns ett botemedel som gör att man blir helt återställd efter tre dagar. Och medicinen kostar inte ens tio kronor per behandling.

När dokumentären var inspelad beslöt Julia att hjälpa David, på plats i Afrika och inte bara via medierna. När hon var hemma i Nederländerna igen satte hon genast i gång med sitt projekt. Hon bildade en stiftelse, Trans World Foundation, samlade in medel, läste på om malaria, lärde sig hur man diagnosticerar sjukdomen och hur man behandlar den. Med det blygsamma startkapitalet 25 000 gulden (då drygt 100 000 kronor), till största delen hennes egna pengar, köpte hon myggnät och mediciner. Hon och David delade ut dem i Kamerun, Tchad, Sudan, Etiopien och Kenya. De förklarade för människorna som de mötte vad feber är och hur man använder en termometer. Hela tiden uppstod problem som de var tvungna att lösa. Antimalariapillren ska tas med vatten, men tillgången på rent vatten är i vissa områden inte någon självklarhet. Julia flög mellan Afrika och jobbet i Nederländerna. Arbetet med att hindra spridningen av malaria var väldigt tillfredsställande, men det grämde henne att hon och David alltför ofta inte hade medicin så det räckte. Det var oerhört frustrerande, men det motiverade henne att återvända till Afrika om och om igen.

Beskedet år 2001 att hon hade bröstcancer kom som en chock. Dessutom var det kö till behandlingen. Detta personliga drama var ett hårt känslomässigt slag för Julia. Men hon hade inte glömt bort Afrika. Hon oroade sig för de människor som hade satt sitt hopp till henne och David. Varje försening av hennes behandling innebar att människor dog på grund av brist på läkemedel. Det visade sig att Julia hade två tumörer. Hon tyckte att det kändes som om en lastbil hade tippat ett flak lera över henne. Hon tänkte: Jag kommer att drunkna i det här. Det var en känsla som växte i styrka efter operationen. Julias onkolog insåg vad som höll på att hända och sa till henne: ”Det spelar ingen roll vad vi gör om du ger upp hoppet. Vad har du för dröm som du skulle vilja förverkliga?” Svaret var kort: ”Afrika.” Onkologen, som själv hade arbetat i Afrika, blev nyfiken och frågade vad hon menade. Med stor entusiasm berättade Julia om David Robertson och deras gemensamma ansträngningar att bekämpa malaria. Hans svar blev: ”I så fall ska vi se till att ta fram en behandlingsplan som tillåter att du återvänder till Afrika.” Julias ögon började genast glittra igen.

Några månader senare befann hon sig på flygplatsen i Amsterdam. Hon var illamående, likblek i ansiktet och uppsvälld av medicinen som hon tog och tänkte: Vad håller jag på med egentligen? Planen var att arbeta i Kamerun i ett halvår och sedan resa tillbaka till Nederländerna för en andra behandlingsomgång mot bröstcancern. De dystra framtidsutsikterna till trots kände hon sig lättad över att komma tillbaka till Afrika. I Kamerun fann hon David i dåligt skick. Han hade fått hjärnmalaria, en extra farlig variant av sjukdomen som kräver snabb behandling eftersom den annars nästan garanterat leder till döden. Det var samma öde som hade drabbat så många av dem som de tidigare försökt hjälpa. Julia hade inte kunnat komma mer lägligt. Hon gjorde vad hon kunde för att hjälpa David att bli frisk. Under en period kändes hennes kamp mot cancern mindre viktig, men sedan behövde hon opereras igen. Återhämtningen var jobbig, men Julia ville inte bara sitta hemma. Hon skulle hellre dö i Afrika än ligga och tyna bort i Nederländerna.

Julia återvände till Afrika. Fröken Myggnät, smeknamnet som hon hade fått i Kamerun, hade hittat sina vingar igen. Hon och David reste från land till land och delade ut myggnät. Åren flög förbi. De arbetade ofta långt in på kvällarna, som under en kampanj i Moçambique 2005. Det är på kvällen som myggorna blir aktiva, vilket de alltid hade försökt förklara för lokalbefolkningen. Och så en kväll blev Julia biten av en mygga utan att ens märka det. Ibland tar det två veckor innan de första malariasymptomen märks, och Julia var redan tillbaka i Nederländerna när hon började må dåligt. Det var David som lade märke till att hon lät konstig när de talades vid på telefon.
”Du har kanske fått malaria”, sa han.
Det var först då Julia insåg att hennes feber inte hade något med den stora temperaturskillnaden mellan Afrika och Nederländerna att göra. Liksom David i Kamerun hade hon smittats av hjärnmalaria. Hon kördes i ilfart till sjukhuset, där hon förlorade medvetandet och räddades till livet i sista stund. Till och med efter det att malarian var borta led hon av minnesförlust och nedsatt hörsel och syn under en lång period.
”Du kommer nog aldrig att kunna återvända till Afrika”, sa hennes vänner. Hennes svar var: ”Så snart jag mår bättre åker jag. Nu vet jag mer om vad det innebär att ha malaria. Och det finns fortfarande så mycket att göra.”

Julias egen framtid är fortsatt osäker. Cancern är borta och hon verkar må bra, men det finns inga garantier för att hon inte insjuknar igen. Hon lever livet en dag i taget. Och hon lever för Afrika. När David och Julia besökte en pygméby i Kamerun i slutet av 2008 kom en man bärande på ett spädbarn till dem. Barnets mamma hade blivit så försvagad av malaria att hon dött. Nu hade även barnet fått malaria och var helt utmärglat: Kinderna var insjunkna och revbenen stod ut. När Julia höll den lilla pojken i sina armar tänkte hon: Det är nästan som att hålla ett dött barn. Det här kommer att sluta illa. David och Julia gav pojken malariamedicin och berättade för pappan hur han skulle göra för att mata sitt barn med mjölkersättning ur en nappflaska.
”Låt barnet suga fyra eller fem gånger och vänta sedan på en rap”, berättade Julia för pappan. ”Fortsätt på samma sätt tills flaskan är tom.”
Hon var väldigt tydlig med att han måste göra det, annars skulle han snart tvingas begrava barnet bredvid sin fru. Några månader senare återvände hon och David till byn. En bit bort på vägen var det någon som ropade: ”Madam Julia!” Hon kände igen pappan. Han sprang iväg till sin hydda och kom tillbaka med barnet, som han hade gett namnet David. Den hon såg var en liten frisk pojke med runda kinder.
”Jag tog upp honom i famnen och visste inte vad jag skulle säga. Jag var bara så lycklig”, sa Julia.