Med Morberg i siktet

Det finns vissa likheter mellan Per Morberg och Nobelprisade författaren Ernest Hemingway. Båda är virila gestalter som älskar jakt. I mitten av 90-talet flyttade Per Morberg med familj till Tullgarn i Sörmland, varvid han började jaga. Nya boken Morberg jagar och lagar kommer snart ut i bokhandlarna; med lättsam och ironisk ton varvas recept med anekdoter från täta svenska skogar till stekheta afrikanska slätter.

Jag har i blandning av panik och nyfikenhet närmat mig Bonnierförlagen på Sveavägen i Stockholm – viss om att rejäle Per Morberg kommer att äta mig. Garvade journalistkolleger har snällt berättat om Mobergianska katastrofintervjuer. Men farhågorna besannas inte. Med böljande och mörkt hår, vit och välstruken skjorta, sitter han stillsamt och svarar på frågorna med oemotståndligt ointresse. Gräver ner hakan i handflatan, blundar, suckar, tittar tankspritt. Ibland vaknar han till, men oftast inte. Jag är som luft för Per Morberg, så jag plockar fram trumfkortet – alla jägares mardröm – och frågar:

Är du aldrig rädd för att du ska bomma och skada djuret i stället?
”Jag är alltid rädd för det. Att skada djuret är det som ingen vill göra, men som alla gör, någon gång, helst aldrig. Det finns inget som är så frustrerande, beklagligt och sorgligt som när ett skott inte träffar rätt.”
Det händer något – han höjer rösten och visar engagemang. I boken berättas om första skadeskjutningen. Per Morberg, som lurpassade bakom en sten, skymtade råbocken varvid han avlossade ett skott, som träffade fel. Bocken skuttade iväg, men med hjälp av en spårhund återfann han djuret, liggande lidande i snön. Samvetet gnagde, liksom känslan av otillräcklighet.
”Det finns en gammal regel som säger att du aldrig ska avlossa ett skott om du inte är hundra procent säker på att få bytet. Men jag lär mig nya saker både om mig själv och om djuren varje gång som jag är ute i skogarna, annars vore det beklämmande. I dag kan jag våga ta skott som jag undvek för 15 år sedan.”
”Första gången jag sköt ett djur var det väldigt otäckt. Det var en tröskel jag skulle gå över, att skjuta någonting som lever. Jag var fylld av motstridiga känslor. Det var ingenting självklart för mig”, säger Per Morberg.

Kan du förstå jaktmotståndare?
”Jag respekterar människor som är emot jakt och inte äter kött. Men många är positivt inställda. Det måste väl vara att föredra att skjuta ett djur i skogen så att det dör på fläcken än att stödja grisindustrin där djuren står packade på varandra i burar hela livet?”
Per Morberg älskar naturen. Att plocka svamp, fiska eller bara ströva omkring. Men om jag förstår honom, som jagar 70–100 dagar om året, är det ändå ingenting som slår jaktens intensiva, avgörande ögonblick när djur ska fällas. Fast jakt handlar om mer än millimeterprecisa skott eller milsvida missar – gemenskapen i skogen och, inte minst, vid matbordet. I boken berättar han om när han lagar älgstek, gräddsås, gelé och hasselbackspotatis till 65 personer, mestadels jägare. Eller jakthunden Brando som, enligt Per Morberg, var fulländad – klok, kärleksfull och snygg.

Vad är det bästa med att jaga?
”Upphetsningen och spänningen när det kommer vilt i pass, eller att hänga med gamla kompisar och snacka lite. I skogen är jag ju både med kamrater och för mig själv, då finns tid för eftertanke och kontemplation. Jakt är bra för själen. Det kan behövas i ett samhälle när telefonen alltid ringer och man hela tiden ska vara tillgänglig.”

Du verkar se skogen som tillflyktsort?
”Skogen är alltid där. Skogen är skogen. Den ljuger inte. Det är ju någonstans därifrån vi kommer. Den är en del av oss människor. Så konstigt är det inte, jag tycker att det är konstigare att dricka café latte och chatta. Det är så fascinerande och vidunderligt med alla djur, växter, knoppar och dofter.”
När jaktens nackdelar kommer på tal tvingas han fundera. Gömmer återigen ansiktet i händerna, gnider sig över pannan, verkar uttråkad. Så kommer han på det. Kylan. Morberg hatar att frysa. Att stå i norrländska urskogen och vänta fastän inget djur dyker upp. För att inte tala om slakten.
”Det är väl inte så kul att stå i slaktboden direkt. Det är kallt om fingrarna och jävligt grisigt. Jag kan slakta och jag gör det. Men med åren har det blivit att jag gärna överlåter det till någon annan. Men alla ska fan kunna stycka ett djur, det är något jag har ägnat åtskilliga dagar till att lära mig. Men det kanske inte hamnar på min tio i topplista.”

Vad ska vi vanliga konsumenter tänka på i hantering och tillagning av viltkött?
”På vilda djur lagras fettet på ett annat sätt än på tamboskap, och därför blir köttet magrare. Viltkött är ett bra kött, men svårlagat. Jag använder mycket smör och grädde till. Och så ska det tillagas länge, kanske i grytor. Det tar ju väldigt lång tid innan vilt blir mört.”
Mellan skådespeleriet, författarskapet och matlagandet går alltså Per Morberg i skogen, en timme om dagen med pensionärsstavar, säger han själv. Förhållandevis oberörd av omvärlden. Tänker kanske på drömjakterna, det perfekta skottet eller den oerhörda spänningen. Efter varje jaktsäsong fylls frysen hemma med kött. Han är inte fel man att diskutera mat med – han som jobbat på Café Opera i Stockholm och leder folkkära Vad blir det för mat? i TV4. Men tiden rinner iväg, Per Morberg måste vidare, jag ställer min sista fråga, som han besvarar leende:

Hur är en typisk Per Morberg-läsare och tittare?
”Det är en människa med humor, personlighet och som vill ha det oväntade. Det var någon som liknade mitt matlagningsprogram vid en deckare, för att ingen vet vad som ska eller kan hända. Det tycker jag var roligt.”