Den 49-årige skådespelaren och författaren hävdar att han nu har kommit till en punkt där han kan ge råd utan att genast börja skratta åt sig själv. Men när jag frågar Michael J Fox vad som fick honom att skriva sin tredje bok, A Funny Thing Happened on the Way to the Future: Twists and Turns and Lessons learned, gör han just det – skrattar.
”Den innehåller inga expertutlåtanden. Allting är mina egna erfarenheter. Jag bär inte på bördan av att vara expert.”
Han vet att hans ansikte och röst hos många fans frammanar bilden av Alex P Keaton, den försynte tonåringen som han på 1980-talet spelade i komediserien Fem i familjen. Men om du vill ha hans lyckorecept är det enkelt: Lägg det förgångna bakom dig – ja, även 80-talet – och lev i nuet!

Reader’s Digest: I din nya bok skämtar du om att du hade tur som gifte dig med en person, skådespelerskan Tracy Pollan, som är både smartare och snyggare än du. Tror du att frågan om äktenskaplig lycka till syvende och sist handlar om just det – att ha förmånen att gifta sig med rätt person?
Michael J Fox: Det är så klart en grundförutsättning. Men nyckeln till vårt lyckliga äktenskap är vår förmåga att ge varandra en andra chans. Och vi har även insett att det viktiga inte är hur våra likheter fungerar tillsammans, utan hur våra olikheter fungerar tillsammans.

RD: Menar du att man ska släppa saker och inte bråka om petitesser?
MJF: Ja, att fundera på om det här egentligen är värt att bli upprörd över. Man får tagga ner och inse att en person verkligen kan bry sig om en, men ändå inte förstå alla ens motiv, känslor, behov och önskningar.

RD: Du har fyra barn med ett par tvillingdöttrar i mitten.
MJF: Är det bara fyra? Ibland känns det som fem.

RD: Ge ett råd om föräldrarollen som börjar med ”Var alltid …”
MJF: Var alltid tillgänglig för dina barn. För om du säger: ”Ge mig fem minuter, ge mig tio minuter”, så blir det 15 eller 20. Och sedan när du väl kommer är det där som de ville dela med dig inte lika intressant längre. Det har aldrig hänt att jag inte blivit belönad när jag har gått för att se något som mina barn har velat visa mig.

RD: Din förra bok, Always Looking Up, handlade om optimism. Det är inte många som är lika positiva som du. Vad ordinerar du mot riktigt negativa, jobbiga typer?
MJF: De läskligaste personerna i hela världen tycker jag är de som inte har något sinne för humor. Så det är ett test. Om du är lite skeptisk till någon, dra några skämt. Om han inte tycker att någonting är kul bör din radar varna dig. Men sedan vill jag nog säga att man får försöka ha tålamod med personer som är negativa, för de har det faktiskt jättejobbigt.

RD: Du har dykt upp några gånger i tv-serien Rescue Me. Har du några skådespelaruppdrag på gång som vi borde känna till?
MJF: Nej, jag har inte gjort någonting alls på ett tag. Gästframträdandena i Rescue Me var en unik chans att göra en karaktärsroll – en misantropisk, arg kille – som skilde sig helt från folks bild av mig. Om ett sådant tillfälle dyker upp igen hoppar jag på det. Under tiden är jag nöjd med att det är Tracy som jobbar.

RD: Du har varit öppen med det faktum att du försökte dricka dig till ”en plats där du kunde känna dig lik-giltig” efter parkinsondiagnosen. Dina första år som nykter beskriver du som ”ett knivslagsmål i en garderob”. Måste du fortfarande kämpa för att hålla dig nykter?
MJF: Jag är väldigt noga med att inte bryta mot vissa av de principer som fick mig att bli nykter, men jag skulle inte beskriva det som en kamp. Just nu skulle jag hellre dricka batterisyra än att ta en öl. Jag har fått redskap som hjälper mig hantera Parkinsons sjukdom. I den nya boken skriver jag att man inte kan få någon bättre lektion i att tappa kontrollen än att drabbas av Parkinsons sjukdom. Då lär man sig väldigt snabbt vad man kan och inte kan kontrollera. Det enda svaret är att acceptera faktum. De principerna tillämpar jag varje dag: acceptans och tacksamhet.

RD: Något av det modigaste du har gjort är att öppet visa dina symptom. En gång struntade du rentav i att ta din medicin före ett tal som du skulle hålla inför ett senatsutskott. Vissa personer kritiserade dig för detta.
MJF: Den kritiken förstod jag inte. Jag tänkte: Vänta nu, har jag någon sorts allmän skyldighet att dölja mitt innersta väsen? Under åren som har gått sedan dess har jag kommit fram till att när jag medicinerar, och därmed är symptomfri, så är det inte mitt naturliga tillstånd. Mitt naturliga tillstånd är att darra, halta och ha svårt att prata. Jag njuter av uppskovet som jag får, men jag låter det inte lura mig. Och om jag uppvisar symptom ute bland folk, så har det ingen betydelse för vem jag är eller vad jag försöker åstadkomma. Vi behöver inte bli alltför filosofiska, men tänk dig att jag ställer mig vid sidan om ögonblicket och säger: ”Just nu kämpar jag och lyckas inte göra det jag vill.” Då mår jag inte bara dåligt, utan har dessutom missat ögonblicket genom att ställa mig vid sidan om och bedöma det.

RD: Det låter som om det är din centrala princip.
MJF: För att återgå till det där om äktenskapet: Det handlar om att inte döma. Ju mindre vi ägnar oss åt att döma, desto bättre mår vi allihop.