Flygbolaget Pan American World Airways hade öppnat en rutt från New York till Helsingfors och sökte finländska flygvärdinnor. Året var 1959. Jag var då flygvärdinna i Finn-air, men möjligheten att få se mer av världen lockade mig att söka en tjänst och jag blev anställd.

På dagen tre år efter att jag inledde min karriär som flygvärdinna startade Pan Am:s flygning från New York via Detroit till London helt enligt tidtabellen. I Detroit fylldes bränsletankarna för atlantflygningen. Ungefär 20 minuter efter starten från Detroit kallade en passagerare på mig och påpekade att någonting rinner ut på vingen. Ännu en övernervös, flygrädd passagerare, tänkte jag, men tittade pliktskyldigt ut genom hans fönster. En bränsletank läckte, och det droppade inte bara från tanken, det forsade ut! Eftersom kabinpersonalen aldrig får rusa i planet fick jag anstränga mig för att lugnt gå till cockpiten och meddela piloterna. Uppståndelsen i cockpiten blev stor. Det visade sig att mekanikern helt enkelt glömt att skruva på tanklocket.

Kaptenen sa att vi måste vända och nödlanda i Toronto i Kanada. Men planets landningsvikt var för stor eftersom vi hade tankat för en atlantflygning, så vi kretsade på hög höjd och dumpade nästan 10 000 liter bränsle rakt ut i luften. Planets stjärtparti översköljdes av bränsle och explosionsrisken var så stor att vi inte ens fick använda telefonen mellan pentryt och cockpiten. Den minsta lilla gnista kunde få planet att övertändas.

Flygningen till Toronto tog en halvtimme och under tiden rådde stor aktivitet på flygplatsen. Hela tiden visste besättningen, men inte passagerarna, att planet vilken sekund som helst kunde explodera.

Detta var min sista flygning, efter den skulle jag resa hem till Finland och gifta mig. Jag vägrade tro att jag inte skulle få uppleva mitt sedan länge planerade bröllop. Under hela min flygvärdinnetid litade jag hundraprocentigt på piloterna och var även nu innerst inne säker på att de skulle klara av den här allvarliga situationen. Så jag fortsatte att bjuda på drinkar och salta nötter och pratade med passagerarna. En flygvärdinna satt darrande på sin stol, helt oförmögen att röra sig. Hon var arg på mig för att jag var lugn och sa att jag antingen inte förstod faran eller saknade nerver.

Landningen blev dramatisk på grund av brandfaran, men piloterna satte ner planet sammetsmjukt på landningsbanan och gudarna var med oss.

Efteråt var kaptenen väldigt tacksam över att jag blivit uppmärksammad på det inträffade. Han förklarade att det snabbt efter starten skulle ha blivit mörkt och ingen skulle ha sett att det läckte ut bränsle på vingen. Instrumenten i cockpiten skulle inte ha visat bränsleförlusten förrän vi var långt över Atlanten. I så fall hade vi varit tvungna att nödlanda på vattnet, sa kaptenen och tillade: ”Även om alla hade kommit ut ur det sjunkande planet är Atlantens vatten så kallt nu i oktober att man fryser ihjäl efter ungefär 20 minuter.”

Två veckor efter den dramatiska nödlandningen stod jag lycklig i det lilla kapellet invid Helsingfors domkyrka, i min amerikanska drömbrudklänning av blankt siden. Där visade det sig att jag inte alls saknar nerver. Min hand darrade så att blommorna i brudbuketten höll på att tappa sina kronblad. Jag var tvungen att krampaktigt hålla den lilla buketten med båda händerna, vilket ser ganska komiskt ut på bröllopsfotot.