Odla ditt eget knä

Det var en lätt nedfart och Wendy Harwood hade åkt den flera gånger. Glatt satte hon fart i det hisnande alplandskapet ovanför byn Villars i Schweiz där hon och hennes man semestrade med deras sjuårige son Alexander. Rätt som det var fastnade 40-åriga Wendy med ena skidan, som skar ut åt vänster. Hon tappade balansen och föll.
”Jag kände direkt att något gick sönder”, berättar hon. ”Smärtan strålade genom hela kroppen.”
Två ligament i det högra knät hade gått av – mediala sidoligamentet, som stabiliserar knäts böjning – och, värst av allt, främre korsbandet. Det förbinder lårbenet med skenbenet och förhindrar att det senare skjuts fram i förhållande till det förra. Skador på främre korsbandet är en av de vanligaste idrottsskadorna. Läkaren som undersökte Wendy i Villars hade råkat ut för samma sak själv och han åkte fortfarande skidor, så Wendy hyste gott hopp om att bli återställd. Men vägen tillbaka till ett normalt liv efter olyckan 2006 blev en tre år lång vandring kantad av smärta och fysiskt förfall.

Efter ett års intensiv sjukgymnastik var Wendys knä fortfarande så instabilt att hon inte kunde gå nedför en backe utan hjälp. Hon kunde inte bära något eller sätta sig på huk, inte spela fotboll med Alexander eller segla som familjen alltid hade gjort.
”Det kändes som om knät skulle ge vika”, berättar hon.
Musklerna i det vänstra benet, som ensamt bar upp kroppen, blev med tiden märkbart större än i det högra. Våren 2007 bestämdes att hon skulle opereras och rekonstruera ligamentet genom att ta en bit av lårsenan. Wendy hoppades att hon skulle kunna återgå till sitt gamla fartfyllda liv, men ännu efter 18 månader måste hon lägga knät till rätta för hand samtidigt som hon hade hemskt ont. Hon gjorde en artroskopi som visade att en liten bit artikulärt brosk (det bländvita material som täcker benändarna) hade nötts bort på insidan av lårbenet. Det skadade området var stort som ett litet mynt, men det hämmade Wendys rörlighet enormt.
”Om två år kommer du att ha utvecklat svår ledinflammation”, berättade läkaren när hon vaknade upp från narkosen.
Det var en kalldusch.
”Jag trodde att jag skulle bli helt återställd efter operationen”, säger Wendy. ”Det var så hemskt att höra att jag skulle få ledinflammation och bli invalid.”
Än värre var att hon var för ung för att få ett nytt knä. Konstgjorda knä-leder håller bara i tio till 15 år, och eftersom upprepade ingrepp sällan blir lyckade görs sådana operationer normalt bara på dem över 60 år. Dessutom anstränger yngre sina leder mer och riskerar att slita ut en protes mycket snabbare än äldre. Wendy skulle snart bli lika orörlig som en gamling, men utan möjlighet att få en bättre tillvaro genom operation. Men det fanns ett sista halmstrå att gripa efter: brosktransplantation.

Nästan 20 år tidigare hade ortopederna Mats Brittberg och Lars Peterson vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg lyckats med en unik knäoperation. De hade transplanterat patienters egna broskceller, odlat dem och sedan transplanterat tillbaka de nya cellerna, något de var först i världen med. En form av vävnadsrekonstruktion, att odla patientens egna broskceller för att återskapa skadat brosk, blev en stor nyhet och sågs som räddningen för många skadade knän.
”Vi gjorde en pilotstudie och opererade 23 patienter och följde dem under ett antal år med mycket goda resultat. Det blev väldigt uppmärksammat världen över”, säger Mats Brittberg.
Sedan dess har det utvecklats olika varianter av broskcellstransplantationer. De nya metoderna skiljer sig genom att olika material används för att transportera cellerna i skadeområdet medan den äldre metoden innebar att celler sprutades in i skadeområdet som täcktes av ett benhinnemembran. Transplantationsmetoden som läkarna föreslog för Wendy kallas Maci, en förkortning för ”matrix-induced autologous chondrocyte implantation”. Den innebär att man tar celler från patientens knäbrosk för att odla fram nytt brosk. Brosket odlas sedan på ett bindvävsmembran som efter fyra till sex veckor kan implanteras i leden till det skadade området. Med andra ord skulle Wendy själv odla fram sitt nya knäbrosk.

Hennes läkare remitterade henne till kirurgen John Skinner vid Royal National Orthopaedic Hospital i London. När Wendy träffade John Skinner i februari 2009 hade hans team ägnat tio år åt att utveckla och förfina Macimetoden. John Skinner berättade att han och hans kolleger hade sökt efter ortopedins heliga Graal: ett sätt att återskapa artikulärt brosk som var lika bra som originalet. Friktionen i ett knä är mindre än den som uppstår när is gnids mot is. Inget konstgjort material, ingen konstgjord led har någonsin lyckats åter-skapa vare sig glidet eller broskets förmåga att pressas samman under tryck och sedan återfå sin form, som en stötfångare som tar upp kraften från ben-ändarna.
”Priset brosket betalar för sina förbluffande egenskaper är att det saknar blodtillförsel”, sa John Skinner. ”Det innebär att det inte återbildas om det skadas.”
Men en fördel med metoden är att det inte finns risk för bortstötning eftersom det inte behövs någon donator, och om det ändå skulle bli nödvändigt att sätta in en knäprotes kan det göras senare.

Maci-behandling fungerar inte på alla patienter, förklarade John Skinner. Patienten måste vara ung och inte ha utbredd osteoartrit. Han kände på Wendys knä.
”Där sitter smärtan”, sa han och kunde beskriva precis var skadan var och hur det kändes.
”Ja, det stämmer”, svarade Wendy.
”Det är en stor operation”, berättade John Skinner.
Han ville att hon skulle veta vad hon gav sig in på.
”Det kommer att göra ont och du får räkna med lång rehabilitering. Men det är enda chansen för dig att bli bra i knät.”
Faktum är att det krävdes två operationer. Den första gjordes påsken 2009 i form av ännu en artroskopi; läkarna ville förvissa sig om att skadan i Wendys knä inte hade förvärrats. Samtidigt tog kirurgen bort en liten (fem gånger två millimeter) bit artikulärt brosk från kanten på knäleden. Broskbiten skickades med kurir till bioteknikföretaget Genzymes laboratorier i Danmark. Där placerades cellerna i en odlingsflaska och för att processen skulle starta tillsattes kalvserum blandat med Wendys eget blod. Efter sex veckor hade de hundra broskcellerna ökat i antal till över tio miljoner. Slutligen fördes skiktet, tunt som en enda cell, över på ett fem gånger fyra centimeter stort kollagenmembran med fibrer som stod upp som på en matta. Cellerna fäste vid fibrerna i flera skikt och bildade en liten broskplatta som flögs tillbaka till London för att transplanteras till Wendys knä.

Den andra Maci-operationen, i maj 2009, var den svåraste för Wendy. Det var en öppen operation där kirurgerna skrapade bort det skadade brosket. Därefter skars en mall som motsvarade den yta membranet måste täcka och Maci-membranet klipptes till exakt efter mallen. Med hjälp av lim gjort på fibrin (som finns naturligt i blodet och bidrar till dess koagulering) fästes membranet vid benet och bands till det naturliga brosket. Operationen tog en timme, men det kommer att dröja flera år innan det nya brosket har växt fast vid benet och Wendy har återfått rörligheten hon hade före olyckan. Hon hade förberett sig på smärtan, men den kom aldrig.
”Det kändes konstigt, men det var allt”, berättar Wendy. ”Jämfört med hur ont det gjorde när jag föll i backen var det här ingenting.”
Hos de flesta patienter uppväger de långsiktiga fördelarna smärtan på kort sikt. John Skinners studier visar att 80 procent av de som genomgått Maci känner betydligt mindre smärta och har mycket bättre rörlighet.
”Efter ett eller två år är resultaten i en del fall häpnadsväckande”, säger han, som med sin metod har sett till att skadade idrottare har kunnat fortsätta sina karriärer.
”Det är svårt att se var det transplanterade materialet slutar och det naturliga brosket börjar.”
Wendy håller med. När hon lekte med Alexander bara ett halvår efter operationerna ropade hon: ”Kolla, Al, jag springer!” Det var första gången sedan 2006.
Hennes son, som hunnit bli tio år, ropade tillbaka: ”Men mamma, du springer fortfarande som en tjej!"