Tåget från Kraków till Katowice i Polen. Kazimierz Piechowski sitter vid ett fönster. Vidsträckta fält och frodiga ängar med betande boskap blixtrar förbi. Omgivningarna är stillsamma, idylliska, men Kazimierz Piechowski ser varken grönskan eller solskenet, bara helvetet som han har berättat om för sina unga åhörare: Auschwitz, högarna med nakna lik, de skällande hundarna, den tärande hungern och den fruktansvärda kölden och hopplösheten. Han känner SS-vakternas sparkar och den kvävande skräcken som kramade åt om strupen på honom under flykten från lägret, då hans liv låg i vågskålen. Hur överlever en människa en sådan mardröm? Hans unga åhörare betraktade honom med tvivel i blicken. En av flickorna tog upp en näsduk och torkade sina tårar.

Mobiltelefonens ringsignal sliter honom ur de hemska minnenas grepp. Det är hans fru Iga.
”Kaz, jag har gått igenom guideböckerna. När det gäller Sydamerika tycker jag att det verkar som om vi skulle kunna börja i ...”
Han rycks tillbaka till verkligheten.
”Ödet har spelat mig många spratt. Först nu förunnar det mig vad jag borde ha fått i min ungdom: möjligheten att resa. Men det är aldrig för sent att förverkliga sina drömmar. Före kriget var jag scout, och en scout blickar alltid framåt”, säger Kazimierz Piechowski och ler.
Han firade sin 90-årsdag den 3 oktober 2009. Kazimierz Piechowskis livshistoria är stoff för en internationell bästsäljare och själv skulle han kunna vara hjälten i en actionfilm. Han bevittnade folkmordet i de nazistiska dödslägren, deltog i en våghalsig rymning från Auschwitz, satt inspärrad i stalinistiska fängelser efter kriget och arbetade slutligen som skeppsbyggnadsingenjör på varvet i Gdánsk, där den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet föddes. Hela hans liv är tätt knutet till polackernas dramatiska öde.

I drygt 50 år höll han inne med sina upplevelser. Han levde tyngd av ett förflutet som ingen tilläts ta del av. Hans liv som fånge nummer 918 var tabubelagt. Inte förrän Kazimierz Piechowski hade fyllt 80 förstod han att han inte borde hålla sanningen om Auschwitz för sig själv. Han hade ett ansvar gentemot både dem som mördades och dem som i dag inte känner till hur bestialiskt människor kan bete sig. Han läste in ett budskap i poeten Zbigniew Herberts verk: ”Du räddades inte bara för att leva. Du har inte mycket tid kvar. Du måste bära vittnesbörd om det som har hänt.”
Efter 60 år har han nu brutit tystnaden. I dag reser han omkring och håller föredrag och skriver böcker. Och så förverkligar han sin dröm om att resa runt i världen tillsammans med sin Iga.

KRIGSUTBROTTET
Staden Tczew i norra Polen den 1 september 1939. Kazimierz Piechowski väcks av exploderande bomber. Tyska flygplan bombar bron över floden Wisła. Tyska armédivisioner rycker in i staden med en djävulsk plan: att utrota alla polska intellektuella, patrioter och aktivister, kort sagt alla som kan tänkas motsätta sig invasionen.
”Nazisterna betraktade också scouter som ett hot”, berättar Kazimierz Piechowski 70 år senare. På den tiden var han aktiv i polska scoutförbundet. ”Varje dag ställdes pojkar ur min avdelning framför exekutionsplutoner och avrättades. Jag visste att Gestapo förr eller senare skulle komma och leta efter mig också.”
Därför övertalade Kazimierz Piechowski en annan scout, Alek Kiprowski, att fly tillsammans med honom via Ungern till Frankrike, för att där ansluta sig till den fria polska armén. Det är november. I snart två veckor har de varit på väg mot Beskiderna – på cykel, med tåg och till fots. Med bara en och en halv kilometer kvar till ungerska gränsen grips de av tyskarna, som för dem till Gestapos högkvarter i Baligród. De torteras i fem dagar.
”Efter ett av förhören var Aleks huvud fullt av blodiga sår.”
Så följer en tid i fängelse i Sanok, därefter Montelupi i Kraków. Sedan flyttas de till Bochnia och vidare till Nowy Wi´snicz. Överallt möts de av samma trängsel, smuts och hunger i väntan på sin dödsdom.
”Men Gestapo hade något bättre än avrättning i beredskap för oss”, säger Kazimierz Piechowski sarkastiskt.

NUMMER 918
På järnvägsstationen i Bochnia står ett antal boskapsvagnar och väntar. Tyskarna tvingar in 1 500 män i dem.
”Ingen av oss visste vart de förde oss eller varför”, säger Kazimierz Piechowski.
Den 20 juni 1940 stannar det överfulla tåget. Det står SS-vakter på perrongen.
”Schnell!” ryter de och jagar ut människorna ur vagnarna.
Tjugoårige Kazimierz Piechowski springer tillsammans med alla de andra medan soldaterna skriker order och driver på dem med käpp-slag. Namnet ”Auschwitz” sprids bland fångarna, men det säger dem ingenting. Det här var bara den andra transporten till Auschwitz. Tre fjärdedelar av de nyanlända var polska scouter. Det fanns inte fler än tre baracker på det stora området som skulle bli nazisternas största förintelseläger, Auschwitz-Birkenau. Två år senare fanns det över 250 blockhus, gaskammare och krematorier samt 200 000 fångar i lägret. Det var en dödsfabrik. Kazimierz Piechowski tvingades arbeta med att bygga de första blockhusen och barackerna, liksom det första krematoriet och dess två ugnar.
”I samma stund som jag gick in genom grindarna med det cyniska valspråket Arbeit macht frei (”Arbete skapar frihet”) upphörde jag att vara människa och blev nummer 918, utan förnamn och efternamn, mindre värd än en jordklump.”

Vart och ett av ”numren” var berättigad till en plats i en trevåningssäng. Varje träbädd delades av två fångar. De fick var sin plåtskål som fungerade som tallrik, handfat och potta samt en kvarts limpa svart bröd och en skopa vattnig soppa, vilket utgjorde en hel dagsranson. Internerna sattes i mördande, omänskligt arbete ute i det fria – i lera, regn, frost eller stekande hetta. Den ständiga hungern borrade sig in i hjärnan och blev till en fixering som utplånade alla känslor och gjorde det omöjligt att tänka.

Och så var det döden som lurade överallt: i gaskamrarna och i grusgropen där exekutionsplutonerna avrättade människor, under arbetet, nattetid i barackerna och vid uppropen.
”Varje fånge gick omkring med döden på ryggen, ibland bokstavligt talat”, berättar han. ”Vad jag menar är att de levande var tvungna att bära sina döda arbetskamrater på ryggen och lägga ner dem på marken, eftersom antalet närvarande vid varje upprop alltid måste stämma.”
Ännu hade Kazimierz Piechowski dock inte upplevt det fullkomliga, apokalyptiska helvetet. För honom var det att tvingas bära bort liken från exekutionsmuren.

SS-vakterna släpade ut nakna, utmärglade män från dödshusets källare och radade upp dem framför muren. SS-Hauptscharführer Gerhard Palitzsch sköt dem i nacken och när traven med lik blev för hög skrek han: ”Öppna grinden!” Utanför grinden väntade Kazimierz Piechowski och hans arbetskamrater med en handdragen kärra. På detta kommando skulle de springa in, lasta liken och snabbt forsla dem till krematoriet.
”Jag tog tag i armarna på kropparna och min arbetskamrat i benen. Vi arbetade väldigt effektivt, men hela tiden röt den där mördaren åt oss att skynda på. Han skrek och sparkade och slog oss med gevärskolven. Han kunde ”meja ner” 500 män på en dag. Kärran dröp av blod. Jag arbetade så här i sex veckor. Om det hade fortsatt längre hade jag blivit galen.”

FLYKTEN
Går det att fly från ett inhägnat helvete som omges av fyra rader el-stängsel och bevakas dygnet runt av beväpnade vakter och hundar? Om man dessutom är utmattad av hunger och nätt och jämnt hankar sig fram från dag till dag, helt utan hopp? Det gjordes försök att fly från Auschwitz, men dittills hade de alltid slutat med att rymlingen hängdes i galgen av hånfullt skrattande SS-män. Men Kazimierz Piechowski bestämmer sig för att ta risken. Tillsammans med ukrainaren Gienek Bendera planerar han en djärv flykt. I flera veckor går de igenom varje tänkbart scenario. Gienek Bendera, som är en lysande mekaniker och vars arbetsuppgift i lägret är att reparera tyskarnas fordon, ska ordna en bil. Kazimierz Piechowski, som i sin polsk-tyska hemstad Tczew har lärt sig att tala både Goethes och sitt eget språk, har börjat arbeta i en av förrådsbyggnaderna. Han kan lätt få tag på SS-uniformer. Arbetslagen i lägret bestod alltid av fyra man, så de inkluderar Staszek Jaster och Józek Lempart, en präst från Wadowice, i planen.

Lördagen den 20 juni 1942 kommer arbetslaget med en kärra lastad med skräp till grinden. De anmäler sig. En vakt antecknar i lägrets liggare att de går ut. Gienek Bendera beger sig till garaget, där en fulltankad, SS-registrerad Steyer 220 tillhörande lägrets vicekommendant står och väntar. De övriga tre rymlingarna tar sig in i förrådsbyggnaden via en lucka i golvet som Kazimierz Piechowski har skruvat loss. De byter om till uniformer.

Gienek Bendera kör fram bilen. Männen förser sig med vapen och ammunition. Iklädda sina uniformer passerar de SS-vakterna. Soldaterna sträcker upp armen till hälsning när de ser dem: ”Heil Hitler!” Kazimierz Piechowski lyfter högerarmen och svarar: ”Heil Hitler!”
Så kommer de till en nedfälld spärrbom. Gienek Bendera saktar in, men bommen ligger kvar.
”Då trodde jag att det var kört”, berättar Kazimierz Piechowski. ”Men så hörde jag min kamrats desperata vädjan: ’Kazek, gör någonting!’ Jag svor en fruktansvärd ramsa, precis som en tysk. Det gjorde susen: Vi släpptes igenom och var fria.”
Deras flykt från förintelselägret blev snart legendarisk. Aldrig tidigare hade någon rymt på det viset från Auschwitz-Birkenau, och aldrig mer skulle någon göra det.

Så snart Kazimierz Piechowski är fri ansluter han sig till Hemmaarmén, den polska motståndsrörelsen, och deltar i strider mot de tyska inkräktarna. Efter krigsslutet återvänder han till regionen Pomorze och bosätter sig i Gdánsk. Han får jobb, men någon tipsar hemliga polisen om att han har varit en antikommunistisk frihetskämpe. Hemliga polisen gör ett tillslag mot hans bostad och hittar en pistol som man påstår att han skulle ha lämnat in. Än en gång berövas han sin frihet. Den här gången hamnar han i ett stalinistiskt fängelse.

År 1947 får han sin dom: tio års fängelse. Han avtjänar sju år (i Sztum och Wronki), varav fyra i form av straffarbete i en gruva.
”Mitt eget folk fängslade mig i mitt eget land. Det sårade mig djupt”, säger han med dämpad röst.
År 1954 friges Kazimierz Piechowski. Efter att ha tillbringat elva år i läger, fängelser och straffkolonier börjar han leva ett ”normalt” liv. Han tar examen vid tekniska högskolan i Gda´nsk och arbetar sedan som ingenjör på stadens skeppsvarv. År 1980 ger han sitt stöd åt skapandet av Solidaritet. Just som han går i pension och känner att det är dags att ta det lite lugnare tar hans liv plötsligt ny fart. Han lär känna Iga, sin andra hustru, får ett pass och säljer marken som han äger (tidigare jordbruksmark som numera klassas som tomtmark och därför har stigit avsevärt i värde). Plötsligt har Kazimierz Piechowski tillräckligt med pengar för att kunna förverkliga sina drömmar. Men först måste han ta itu med kaoset i sitt inre, med de fruktansvärda minnena.

MINNENA
Det är oftast på nätterna han plågas av minnena. I drömmarna skäller och hugger schäfrarna i lägret ilsket efter honom. Han hör SS-männen skrika sina befallningar, ser en växande hög med lik, kedjas fast vid en stolpe som straff och blir av med sin största skatt: plåtskålen.
”Han kunde jämra sig, skrika och knyta händerna i sömnen”, berättar Iga Piechowska. ”En gång sparkade han och träffade elementet med sådan kraft att han bröt benet. Men Auschwitz var ett tabubelagt ämne, något vi aldrig pratade om.”
Läkarna kallar detta Auschwitz-syndrom, en form av posttraumatiskt stressyndrom. Det är ett syndrom som nästan alla tidigare lägerfångar lider av. Det uppträder helt oväntat och tränger igenom sol och färg, rakt igenom verkligheten, och för med sig fruktansvärda minnen.

Iga Piechowska bestämde sig för att ta med sin make till platsen för mardrömmarnas ursprung, till Auschwitz. Kanske skulle han efter 40 år äntligen kunna bli fri från sitt trauma.
”Det fungerade inte”, berättar Iga Piechowska. Hon är fortfarande bestört över det som hände. ”När vi närmade oss exekutionsmuren svimmade Kazik.”
”Vid mitt andra besök i lägret, år 2002, insåg jag att jag inte behövde vara rädd längre”, säger nummer 918 med en klump i halsen. ”Jag var redo att berätta om det som jag hade sett och upplevt, låta andra ta del av minnena från en som överlevt utrotningen.”

Kazimierz Piechowski förstod hur viktigt det var, för gång på gång under sina resor konstaterade han förfärat att många unga inte hade en aning om vad som hände under andra världskriget. Och när de frågade fick de sällan några svar. Därför började Kazimierz Piechowski gå på sammankomster där han berättade om sina upplevelser i Auschwitz. År 2003 gav han ut sin chockerande självbiografi, som har översatts till tyska och nu även till spanska. Tre år senare var han huvudperson i den flerfaldigt prisbelönta dokumentärfilmen Flyktingen, regisserad av Marek Tomasz Pawlowski.

”Vad hade ni gjort, varför skickades ni dit? Varför gick ni så passivt till gaskamrarna allihop? Kunde ni inte ha gjort myteri?” Så naiva frågor ställer de som aldrig har varit i Auschwitz, i synnerhet ungdomar. Det gäller i Ankara i lika hög grad som i Hamburg. Det är därför Kazimierz Piechowski först och främst är historielärare när han håller sina föredrag i Polen och runtom i världen. Han undervisar inte i läroböckernas och filmernas historia, utan utgår från sina egna fruktansvärda upplevelser. Han förklarar vad Hitlerkulten var. Han varnar för fascismen och för vår tids nyfascism.
När han slutar sina föredrag sänker sig oftast en tung tystnad över lokalen, särskilt när han befinner sig i Tyskland, där de närvarandes ögon tycks säga: ”Det kan bara inte vara sant.”
”Folk vill inte tro på sådant som är alltför hemskt eller obekvämt”, säger Kazimierz Piechowski. ”Det är därför historien förvanskas.”
Ständigt återkommer den så viktiga frågan: ”Med tanke på det som du tvingades genomlida i kriget, känner du hat mot tyskarna?”
”Jag känner inget hat”, svarar han. ”Den nuvarande generationen tyskar kan inte hållas ansvariga för sina far- och morfäders synder. ’Skuld kan inte gå i arv. Men minnesarvet måste leva vidare, för en nation som inte minns sin historia upphör att vara en nation’, sa påven Johannes Paulus II. Jag instämmer helhjärtat i de orden.”

RESORNA
År 1925 tillbringade den unge Kazimierz Piechowski skolloven hos sina morföräldrar ute på landet.
”Ge mig min veckopeng”, sa han till sin mamma. ”Jag vill ut i världen.”
”Varför då?” frågade hon förvånat.
”Jag måste se vad som finns i världen”, svarade den envise sexåringen.
Hans mamma tog upp 50 groszy ur hans spargris. Den lille pojken kramade slanten hårt i handen och stegade modigt iväg. Men han tvekade och såg sig om gång på gång. I början såg han hela huset, därefter bara taket och sedan bara skorstenen. Till slut försvann huset bakom en kulle. Då blev han rädd och sprang tillbaka till sin mamma.
”Lägg tillbaka pengen i spargrisen”, sa han. ”Jag går ut i världen sen.”

Det skulle dröja tills han var 70 år gammal.
”Att resa är min stora passion”, medger Kazimierz Piechowski med en glimt i ögat. ”Tillsammans med min hustru har jag besökt över 60 länder på varenda kontinent, från Australien till Sydamerika. Vi är resenärer, inte turister”, understryker han. ”Det var reseskildraren Ryszard Kapu´sci´nski som införde denna distinktion och jag tycker att den är mycket passande.”
De reser aldrig någonstans utan att förbereda sig väl. Först läser de allt de kan hitta om landet, märker ut en resväg och söker på internet efter de billigaste och bästa färdsätten. De bor på hotell och vandrarhem och ibland hos vänner.
”Iga, visa bilderna från Thailand eller Marocko – eller ännu hellre dem från Australien och Kuba!” säger Kazimierz Piechowski.

Den slanka och eleganta damen vid hans sida är mer än glad att få visa de vackert inbundna volymerna från parets expeditioner. Han fotograferar och hon skriver texterna.
”Men det är Iga som gör allt det slitsamma jobbet vid datorn, precis som med mina böcker”, säger han berömmande.
På varje band står Sankt Augustinus ord: ”Världen är en bok och den som inte reser läser bara en sida.” Det står också en dedikation till pojkarna Maciek och Tomek, deras älskade barnbarn.
Iga vänder blad igen.
”Å, här är något märkvärdigt! Ett intyg från Kina om Kaziks hälsotillstånd. På kinesiska förstås”, säger Iga och skrattar.

I den kinesiska provinsen Yunnan finns en ytterst restriktiv bestämmelse: Alla turister över 75 år måste ha ett intyg där det står att de är tillräckligt friska för att flyga.
”Jag undersöktes av ingen mindre än en kinesisk professor”, säger Kazimierz Piechowski med ett skratt. ”Han intygade att jag var okej. Och jag lärde mig säga ’tack’ på kinesiska.”
”Och minns du expresståget till Mandalay i Burma?” säger hans fru. ”Tåget spårade ur och tippade först åt ena hållet och sedan åt det andra, och vi for upp i taket.”
”Och Samoa?” säger han ivrigt. ”Där satt vi i en liten by och åt fisk direkt från lägerelden medan infödingarna fläktade oss med ett jättestort palmblad. Så besvärade vi kände oss.”
”Och Seychellerna? Så måste det ha sett ut i paradiset.”
De hade kunnat prata i en evighet om sina resor.
”Vi passar väldigt bra ihop”, säger Kazimierz Piechowski och tittar kärleksfullt på sin hustru.

TUR I LIVET
En lång vinterkväll sitter paret Piechowski i ett par färggranna fåtöljer i en lampas varma sken.
”Iga, du är snäll och läser upp vårt farväl till Turkiet”, säger han.
Iga Piechowska läser: ”Det är den 21 december, vår sista vackra solnedgång. Vårt turkiska äventyr närmar sig sitt slut. Vi sitter vid ett litet bord och äter en sista kvällsmåltid, med ett glas rött vin till. Från den djupblå himlen blickar månen likgiltigt ner på all mänsklig glädje och sorg. I nattens mörker hör vi muezzinens sista böneutrop för dagen.”

Kazimierz Piechowski sluter ögonen. Hans traumatiska minnen tränger alltmer sällan upp till ytan. Han lyssnar till sin hustrus röst, ser länderna som han har besökt och drömmer om dem som han har framför sig. Kanske Påskön härnäst?
”Jag har haft tur i det här livet”, säger han med ett leende.