Solen steker asfalten på den australiska landsvägen som breder ut sig framför dem. Temperaturen stiger snabbt i den nederländska solcellsbilen Nuna5:s minimala kupé när Jan Willem van Gent stänger huven över sitt huvud som en jättelik hjälm. Han tillhör Europas ledande solbilsteam och kan bara köra i en riktning: mot mål. Där hoppas han på en plats på prispallen i World Solar Challenge för femte gången i rad.

Det här är världens mest kända tävling för soldrivna bilar. Europa har i 2009 års tävling nio lag som tävlar mot lag från till exempel USA, Japan och Australien. Deltagarna består av teknikstudenter som har arbetat med sina skapelser i månader. Även om det främsta syftet med tävlingen är att utveckla och göra reklam för solcellstekniken, är det bara en sak som betyder något under den fem dagar långa tävlingen över 300 mil australisk ödemark – nämligen att gå i mål på snabbaste tiden.

Motorn går upp i varv och Jan Willem van Gent greppar tag om ratten. University of Michigans bil startar och accelererar snabbt, men holländaren väntar. Han lyssnar på nedräkningen från tio till noll i öronsnäckan. Till slut trampar han på ”gaspedalen”. Han susar fram genom det praktiskt taget öde landskapet i 90 kilometer i timmen och lägger sig precis bakom amerikanerna. Ibland kommer han lite för nära och sicksackar fram i luftdraget bakom Michigans serviceteam. ”Mer bromsar, mer bromsar!” instruerar hans ”markkontroll” via hörlurarna. Så får han en öppning: ”Kör om nu!” Jan Willem van Gent accelererar. Han kastar en blick mot den molnfria himlen. Utmärkt – solcellernas absorbtionskapacitet är maximal. Hastighetsmätaren kryper upp mot 100 kilometer i timmen och han kör om Michigans bil på höger sida. Nu har han inte längre någon framför sig på vägen och han slappnar av och sänker farten för att spara energi. Han ler, men bara för ett ögonblick. Japanerna leder fortfarande tävlingen.

Det är så här arrangörerna av World Solar Challenge vill se solbilsracet: fyllt av spänning och överraskningar. Det ger bra publicitet och understryker betydelsen av den sofistikerade teknologi som sol-drivna bilar förutsätter – en kombination av solcellsteknik, fordonsdesign och strategisk körning.

Tävlingen går vartannat år och enligt Mike Drewer, talesman för det australiska evenemanget, är den viktig för att stimulera utvecklingen. Tävlingsbilarna har blivit allt effektivare, inte bara i fråga om solcellerna utan även batterikapaciteten och elmotorn. Solbilarnas hastigheter har ökat i motsvarande takt. För tio år sedan kunde de knappt komma upp i 100 kilometer i timmen, i dag ligger topphastigheten på 150. Av säkerhetsskäl tillåts bilarna inte köra så fort under tävlingen.

World Solar Challenge har i hög grad bidragit till att utveckla kunskap om transportmedel som använder alternativ och mer effektiv energiförbrukning, förklarar Mike Drewer. Äran för det tillfaller tekniska hög-skolor och universitet och deras sponsorer inom energi- och transportsektorerna. ”Solbilar kommer inte att bli något allmänt transportmedel på länge, men den teknologi som utvecklats används i el- och hybridbilar på marknaden i dag.”

Medan de andra deltagarna hoppas kunna vinna genom att hålla hög fart, har det tyska laget en annan taktik. Studenterna från Hochschule Bochum skapade en energieffektiv solcellsbil som teoretiskt sett skulle passa för dagligt bruk. ”Vi vill visa att det går att köra en elbil säkert och effektivt med solceller på taket”, säger deras talesman Stefan Spychalski.

Deras BOcruiser utmärkte sig bland konkurrenterna både genom sina mjuka linjer, som avvek från den traditionella ”pingisbollsmodellen”, och sina fyra hjul. Visst, man åker snabbare på tre hjul, men fyra hjul är en förutsättning för att kunna köra säkert, särskilt i svängar, och följaktligen krävs det i vardagstrafiken, påpekar Stefan Spychalski.

BOcruisern kom på tolfte plats bland de 25 bilar som tävlade 2009, men däremot vann den tävlingens designpris. Den största komplimangen är att det oftast är bilder på BOcruiser som får illustrera tidningarnas artiklar, menar Stefan Spychalski.

I Tyskland visar universitetet samtidigt vad man har att erbjuda inom elbilsdesign. Såväl den lokala regeringen i Nordrhein-Westfalen som företag i regionen stöder utvecklandet av BOmobilen, Bochums senaste skapelse. Den här bilen är utrustad med vanliga dörrar, plats för två personer och ett blygsamt bagageutrymme, och högskolan hoppas kunna testa den i vardagliga trafiksituationer. ”En bil som är effektiv men energisnål och bidrar till att rädda planeten. Den idén ligger bakom alltihop.”

Det hela började år 1982 när den danske äventyraren Hans Tholstrup åkte tvärs över Australien i sin hemmabyggda solcellsbil. Fem år senare ledde hans banbrytande insatser till den första World Solar Challenge som baserades på ett enkelt koncept: att bygga en bil som kan köras så fort som möjligt från Darwin till Adelaide utan annat drivmedel än solenergi.

Under de följande åren blev tävlingen till en testbana för allt som har med fordonsdesign att göra, från aerodynamik till rullmotstånd och hur man utnyttjar solenergi effektivt.

Talesmannen Mike Drewer minns hur USA och Japan visade vägen de första åren, uppbackade av sina respektive bilindustrier. Så småningom började europeiska lag komma in i bilden med det nederländska laget från Delft som förtrupp. Numera är även australierna framgångsrika.

Det nederländska Nuon Solar Team (som hamnade på en hedrande andraplats) har lämnat över stafettpinnen till en ny grupp. De gör de sista förberedelserna inför byggandet av Nuna6, förklarar Jesper Wentink från laget Delft. ”Att bygga en solbil är komplicerat. Det är många olika specialiteter inblandade: aerodynamik, solpanelsteknik, maskinteknik och så vidare.”

Enligt Mike Drewer kommer segern utan tvekan att gå till det lag som jobbar hårdast för att hitta och utveckla den allra senaste tekniken. Efter Japans seger år 2009 räknar han med att år 2011 få se de europeiska och amerikanska lagen slå tillbaka. ”Man vet aldrig vilka olika framsteg som kommer att göras, men de kommer garanterat att upptäcka någonting.”

Ur Reader's Digest 6/2010.