Leon ser knappast ut att vara av ”rätta virket”. Han har ett stökigt förflutet och diverse gamla skulder. Hans senaste anställning var som säkerhetsvakt. Nu ligger han veckor i sängen och tittar på tv och spelar videospel. Men under mjukisbyxorna och tatueringarna döljer sig faktiskt en sorts astronaut. Leons bentäthet reduceras nämligen ungefär lika snabbt som en astronauts skelett gör i rymden. Leon ingår i en Nasa-finansierad sängvilostudie vid Flight Analog Research Unit (Faru) vid University of Texas Medical Branch. I decennier har rymdorganisationer världen över betalat folk för att ligga och slappa hela dagen i pyjamas. I tre månader ligger Leon i sängen 24 timmar per dygn – han stiger inte ens upp för att duscha, äta eller gå på toaletten. Sängvilan liknar rymdfärder på så sätt att den liggande ställningen bryter ner kroppen på samma sätt som tyngdlösheten. Benstommen blir skörare och musklerna förtvinar. Rymdorganisationer studerar sängliggare för att lära sig mer om dessa förändringar och för­­söka komma på hur man ska kunna motverka dem. ”Så i grund och botten blir jag bara sämre och sämre”, säger Leon. ”Och de vill titta på.”

Människokroppen ser till att musklerna och skelettet håller sig precis så starka som de behöver vara, varken mer eller mindre. Om vi börjar jogga eller går upp 15 kilo så gör kroppen att ben och muskler blir så mycket starkare som behövs. Slutar vi i stället jogga eller går ner 15 kilo så försvagas benstommen i motsvarande grad. Muskelmassan återvänder några veckor efter det att astronauterna kommit hem till jorden (och sängliggarna klivit upp från sängen), medan det däremot tar mellan tre och sex månader innan benvävnaden har byggts upp på nytt.
 

Varje gång du springer eller lyfter en tung låda orsakar man ytterst små skador på skelettet. Celler som kallas osteocyter registrerar detta och skickar iväg ett reparationsteam för att ta bort de skadade cellerna och lappa till hålen med nya. De här reparationerna stärker benvävna-den. Det är därför man rekommenderar träning som belastar skelettet, exempelvis jogging, för att stärka benvävnaden hos spens-liga kvinnor som kommer från Nordeuropa. Deras genetik gör att de ofta drabbas av benskörhet efter klimakteriet och måste få en höftledsprotes. Och om man slutar att anstränga benstommen på grund av att man beger sig ut i rymden, hamnar i rullstol eller
deltar i försök med långvarig sängvila, blir resultatet det omvända. Då får osteocyterna information om att benmassa ska tas bort. Den mänskliga kroppen har en böjelse för att rationalisera och effektivisera. Det konstaterade den tyska läkaren Wolff redan på 1800-talet genom att studera röntgenbilder av höfterna på små barn då de slutade krypa och började gå. Då utvecklas en helt ny skelettstruktur för att kroppen ska klara av den mekaniska belastning den utsätts för när man börjar gå i stället för att krypa. Hur illa kan det bli? De som blivit förlamade i benen förlorar mellan en tredjedel och hälften av underkroppens benvävnad. Datamodeller som utförts vid Stanford University tyder på att en Marsfärd som varar två år skulle få ungefär samma effekt på skelettet. Finns då risken att en hemvändande astronaut skulle kunna bryta ett ben då han stiger ut i jordens gravitation? Ja, det är fullt tänkbart eftersom det händer att kvinnor som lider av benskörhet bryter höften enbart då de flyttar tyngden från ena benet till det andra medan de står stilla. De ­bryter inte benet för att de ramlar, utan de ramlar för att de bryter ­benet. Och de här kvinnorna har förlorat mindre än 50 procent av sin benmassa.

Vid en del anläggningar där man utför experiment med långvarig sängvila kallar man försökspersonerna för ”terranauter”. Det dagliga livet för en terranaut påminner mycket om livet för en astronaut i omloppsbana. Varje dag börjar med uppvakningsmusik i högtalaren. Man tillbringar tiden instängd i ett litet rum och det är svårt att få någon avskildhet. På Faru är tv-kameror riktade mot sängarna så att personalen kan förvissa sig om att alla ligger stilla. (Försökspersonerna får bara dra för draperiet när de gör sina behov i bäckenet.)
Till skillnad från astronauterna får sängliggarna massage varje dag för att lindra värk i ländryggen. Förr brukade läkare ordinera sängvila för patienter med ländryggsbesvär, men enligt en artikel i Joint Bone Spine år 2003 är det nästan alltid bra att lämna sängen så fort som möjligt, oavsett vad man lider av. När inte kroppstyngden pressar samman ryggraden rätar den ut sig och diskarna mellan kotorna expanderar och absorberar mer vatten. Efter en vecka i rymden är astronauterna hela sex–sju centimeter längre än innan. De ”växer ur” sina kläder precis som barn om man inte har tagit med denna ”växt-spurt” i beräkningen.
Aaron har legat ”med huvudet nedåt” i åtta veckor. (Uttrycket syftar på att sängarna lutar sex grader nedåt i huvudänden. Tyngdlöshet gör att kroppsvätskorna förflyttas till övre delen av kroppen och sängvilan måste få samma effekt.) Han har känt sig som en fånge, särskilt som hans rumskamrat Tim fortfarande är inne i sin ”får vara uppe-period”. Om ett par dagar ska även han lägga sig med huvudet nedåt, men tills vidare tillåts han tassa runt i rummet.

 

 

En köksanställd kommer in med en serveringsvagn.
”Dagens höjdpunkt för min del”, säger Tim.
Aaron söker efter någonting bra att säga.

”Det är i alla fall variation.” Men han har svårt att vara positiv. ”Fast det är samma variation”, säger han. ”Vi får en massa fisk.”
Tim reser sig från sängen för att gå och fråga om det finns någon extra portion till mig. Aaron är rastlös. Han drar upp benen så att de bildar ett A under lakanet och sedan sträcker han på dem igen. Liksom Leon är han här därför att han försöker betala av några kreditkortsskulder. Den här viloforskningen är som ett modernt skuldfängelse. Det handlar inte så mycket om arvodet som om de
begränsade möjligheterna att spendera pengar. Under tre månader behöver han inte betala vare sig hyra, mat eller bensin.
Joe Neigut, chefen för Faru, säger att 30 procent av dem som deltar i viloförsöken inte gör det för pengarna utan för att de vill vara en del av rymdprogrammet.

”Mer astronaut än så här kommer jag aldrig att bli”, som Leon säger.

Tim kommer tillbaka från köket. Det finns ingen extra mat.

”Har jag missat något?” frågar han.
”Ja, jag flyttade mig lite åt vänster”, säger Aaron.

Den största benstommen på Johnson Space Center tillhör John Charles. Han är två meter lång. När han var tio år bestämde han sig för att bli astronaut, men tydligen anade hans skelett vad som väntade i rymden, så det växte förbi maxlängden för astronauter och spolierade hans drömmar. John Charles doktorerade och fick anställning hos Nasa där han arbetar med att skydda astronauternas kroppar och benstomme. Liksom på jorden är viktbärande övningar bästa sättet att bevara styrkan i skelettet. I tyngdlöshet måste man naturligtvis skapa sin vikt. Det dyra sättet att göra det är att förse rymdstationen med ett roterande utrymme där astronauterna pressas ut mot väggarna och följaktligen upplever en konstgjord gravitation. Keir Dullea joggar i ett sådant utrymme i filmen 2001 – En rymdodyssé. Ett mer överkomligt alternativ är att härma gravitationen genom att låta astronauterna springa på ett löpband medan de hålls tillbaka av gummiremmar som är fästa i en sele, men det är inte så väldigt effektivt. Det är oklart hur mycket motion hjälper.

”Det är förmodligen bättre att motionera under vistelsen i rymden än att inte göra det, men hur mycket bättre vet vi inte eftersom vi aldrig har gjort några sådana försök”, säger John Charles.

Det har aldrig funnits tillräckligt många astronauter för att man skulle kunna göra en större studie, och ingen vill utsätta en kontrollgrupp för den benförlust som kan bli följden av att man inte tränar över huvud taget. Enligt skelettforskaren Thomas Lang har de astro­nauter som kommer hem efter ett halvår på en rymdstation 15–20 procent mindre benmassa än då de gav sig av. Varken Tim eller Aaron ingår i någon motionsstudie.
”Det kommer att bli jobbigt att låta mig själv förtvina”, säger Tim.

Före studien sprang han mellan fem och sju kilometer, tre dagar i veckan. Han har en motåtgärd som han har hittat på själv.

”Jag hörde berättas om en krigsfånge i Vietnam som var inlåst i en bur. Varje dag spelade han golf i tankarna. Han förbättrade sin score med sex slag!” Tim lutar sig tillbaka mot kudden. ”Så jag kan ju tänka att jag springer en sväng.”
 

Den amerikanska astronauten Peggy Whitson har upplevt det scenario som oroar John Charles – att astro­nauter som varit tyngdlösa i månader råkar hamna i en nödsituation då de först utsätts för enorma G-krafter vid en kraschlandning och sedan tvingas hoppa ur  kapseln. År 2008 återvände Peggy Whitson och två andra ur besättningen från den internationella rymdstationen iss. De klarade ett ballistiskt återinträde och en landning där de utsattes för 10 G (tio gånger jordens gravitation). Gnistorna då de landade i Kazakstan satte eld på gräset och hennes sydkoreanske besättningskollega So-yeon Yi skadade ryggen. Var Peggy Whitson orolig för att hennes ben skulle gå av när hon sprang bort från den ryska Soyuzkapseln?

"Inte ett dugg", säger hon.

Hon hade viktigare saker att tänka på, som till exempel att försöka andas under den våldsamma inbromsningen vid återinträdet. Peggy Whitson säger att hon tränade mycket under vistelsen på rymdstationen. Men Thomas Lang, som har studerat astronauterna på iss, känner sig inte lugnad av det. Även om den hemkomna astronautens benmassa är ungefär densamma som före rymdfärden, så är den annorlunda för-delad. Den mesta benförnyelsen sker i de delar av skelettet som behöver vara starka då man går, men de delar av höften som skulle brytas vid ett fall var mycket skörare än tidigare. Det gör att kvinnor som Peggy Whitson löper stor risk att drabbas av frakturer under sina år som pensionärer.
 

Jag frågade Thomas Lang om någon hade tittat på möjligheten att förhind­ra höftfrakturer helt enkelt genom att slå en person på sidorna av höfterna. Inte så hårt att något skadas, men tillräckligt hårt för att stimulera osteocyterna att göra benstommen starkare. Det verkar som om det funnits en del funderingar, men ingen har gått vidare och genomfört några försök, delvis på grund av rädsla för att någon höft skulle gå sönder och att det skulle bli stämningar. Är det då möjligt att stärka höftbenen genom att utföra någon sorts kontrollerat fall? En doktorand vid Oregon State University lät försökspersoner ligga på sidan på ett hårt trägolv, lyfta kroppen en decimeter och sedan låta den falla ner igen. Detta gjorde man 30 gånger i rad, tre gånger i veckan. När försöket var klart visade undersökningar på en liten ökning av bentätheten. Om studien hade pågått längre skulle resultaten kanske ha varit mer imponerande. När det kommer till kritan finns det inget som fungerar bra.

”De metoder som används för att motverka benskörhet är desamma som för 40 år sedan”, medger John Charles.
Men astronauterna bryr sig inte om det.

”De vill resa till Mars”, säger han.
Ingen Marsresa är planerad förrän till 2030-talet. Vid det laget kan någon ha kommit på något läkemedel som löser hela problemet på ett tryggt sätt. Eller också kommer genetiska tester att bli avgörande vid uttagningen av astronauter. (Det finns en viktig ärftlig faktor som ­påverkar benförlusten.) John Charles kan föreställa sig hur internationella rymdorganisationer rekryterar Mars­astronauter som är i det närmaste helt perfekta. Svarta kvinnor har i genomsnitt mellan sju och 24 procent högre bentäthet än vita och asiatiska kvinnor. Jag frågar John Charles om han skulle kunna tänka sig en helt svart besättning för en Marsresa.
”Varför inte?” säger han. ”Rymdprogrammet har ju varit helblont och blåögt i decennier.”

En annan fråga dyker osökt upp. Är det ens värt pengarna att resa till Mars? Kostnaden för en bemannad Marsfärd uppskattas till 500 miljarder dollar. Vad vinner vi egentligen på att skicka människor till Mars när robotar kan utföra vetenskapliga experiment lika bra, om än inte lika snabbt?Jag skulle kunna härma Nasas Public Affairs Office och rabbla upp en lång lista på produkter och teknologier som blivit resultatet av olika innovationer inom rymdflyget under decenniernas lopp. Men jag väljer att i stället citera Benjamin Franklin. I samband med historiens första bemannade flygningar (med bröderna Montgolfiers varmluftsballonger i 1780-talets Frankrike) var det någon som frågade honom vad det var för mening med sådant trams.

”Vad är det för mening med ett nyfött barn? ” replikerade han.