En vacker höstdag 1922 steg den 42-årige Ivar Kreuger ombord på den tyska lyxångaren Berengaria i Southampton. Han var iförd en antracitgrå kostym, som han brukade vara när han visade sig offentligt, och på huvudet hade han sin favorithatt, en grå filthatt med svart band. På foton från denna tid ser man en man som håller sig i skuggan, med vass näsa och små, mörka, djupt liggande ögon. Håret med vikande fäste var kortklippt och bakåtkammat så att en bred, slät panna framträdde. Om Kreuger hade tuggat på en cigarr kunde andra passagerare ha trott att de hade en nerbantad Al Capone framför sig. På den här tiden var det inte många av amerikanerna på hemväg från Europa som kände igen Kreuger – 1922 var hans namn ännu inte känt – men alla måste ha sett honom skynda ombord i sista minuten. Med en elegant käpp och en fullpackad portfölj i handen skyndade han förbi raden av officerare som stod och tog emot.

Väl ombord granskade han passagerarna, styrde stegen mot den största samling damer utan följeslagare som han kunde hitta och presenterade sig med en bugning.

Han gick från sällskap till sällskap, hälsade, ställde frågor som en nyfiken tonårspojke och svarade med klokheten och livserfarenheten hos en dubbelt så gammal man som han själv.

Vilket samtalsämnet än var kom Kreuger ändå alltid tillbaka till affärer. Han kunde citera en strof ur en dikt eller ett utdrag ur ett politiskt tal på något av de fem språk han talade flytande, men i nästa ögonblick kom det alltid något om att orden förde hans tankar till ett avsnitt ur en kvartalsrapport han just hade läst eller till ett meddelande från ett ledande företag. Tråden i resonemanget löpte förvånansvärt jämnt, och efter en stund märktes det att han från första början hade fört samtalet i riktning mot just den uppgiften från affärsvärlden.

Ännu mer frappant än Kreugers flödande prosa var hans blick. När han vände sig till en passagerare smälte alla andra bort. De starkaste personligheter förhäxades av hans stadiga blick. Som en av hans närmaste medarbetare uttryckte det kände man ”en egendomlig atmosfär av storhet kring Ivar. Jag tror, att han kunde få folk att göra vad som helst. De föll för honom och kunde inte motstå den ovanliga charm och magnetism, som han utstrålade …

Framför allt var det något särskilt med hans utseende. I New York såg jag ofta J.P. Morgans ögon. De var som glödande kol. Men Ivars ögon var inte sådana. De hade en annan egenskap. Fastän de vare små och smala, tycktes han, om han ville, kunna se rakt igenom en.”

Det passagerarna på Berengaria inte visste var att Kreuger lade ner timmar varje dag på att förbereda sin konversation. När han visste att han skulle träffa nya människor planerade han i förväg det första intryck han hoppades göra: vem han skulle hälsa på först, vilka små upplysningar han skulle låta undfalla sig och vilka personer han skulle fortsätta till. Han gjorde alltid upp en flyktplan. Medan Berengaria gled ut till havs märkte han att detta första intryck hade varit gott. Nu var det dags att försvinna så att deras uppfattning om honom stadgade sig, som en omsorgsfullt tillagad sufflé. Han ursäktade sig, bugade på nytt och skyndade till radiohytten. Därmed var första akten avslutad.

På jakt efter dollar

Kreuger seglade till Amerika av ett enda enkelt skäl: det var där pengarna fanns. Efter en kortvarig recession hade en efterkrigskonjunktur satt fart på det glada tjugotalet, och 1922 vadade landet i kapital. Investeringsmanin hade nått medelklassens familjer som lade ner rekordsummor på en rad nya lyxartiklar, inte bara aktier och obligationer utan radioapparater, mahjongspel, biobiljetter och naturligtvis alkohol och cigaretter.

Centralbanken, Federal Reserve System, sänkte diskontot för att stimulera utlåning och investeringar. New York-börsen, ett privat företag, hade bara ett fåtal regler för aktieköp och några federala lagar som begränsade köp eller försäljning av värdepapper fanns inte. På dessa laissez faire-marknader hade placerarna full frihet att släppa alla tyglar.

Och det gjorde de med besked. De båda hetaste nya branscherna var bilar och radio. Den årliga bilförsäljningen hade fördubblats från två år tidigare och nu fanns över 15 miljoner bilar på vägarna.

De amerikanska konsumenterna och aktiespekulanterna hade köplust. Kreuger ville ha – och behövde – deras dollar, och han hade tänkt ut hur han skulle få dem.

År 1922 hade han bemästrat den moderna finansvärldens komplexiteter och byggt upp ett nät av sinsemellan hopkopplade företag och nya finansinstrument som sträckte sig över hela jorden. Men han försökte inte sälja något komplicerat. I varje fall inte till att börja med. Den här gången var hans energi inriktad på en enkel och oumbärlig produkt som alla använde och förstod sig på, något vanligare och mycket lättfattligare än bilar och radio: tändstickan.

På den tiden var tändstickor en stapelvara, något som genomsnittsamerikanen behövde nästan lika mycket som mat, kläder och tak över huvudet. Folk använde tändstickor till att tända fotogenlampor, gaslågor på spisar och naturligtvis tobak. När solen gick ner tände de tändstickor för att få eld att laga mat på, stearinljus att läsa vid och cigaretter att röka. Alla hade tändstickor på sig, alla använde dem, alla köpte dem.

Kreuger berättade historien om säkerhetständstickan för vem som ville höra på. En tysk kemist hade uppfunnit fosfortändstickan 1832, men de tyska tändstickorna hade varit för farliga, både därför att den vita fosfor som måste till för att stickan skulle tändas var giftig och för att tyskarna hade placerat fosforn i tändstickans huvud, som lätt antändes spontant. Svenskarna tog den tyska uppfinningen och erövrade marknaden genom att understryka att produkten var riskfri, enkel och något nytt.

Först tog svenska kemister fram en mindre farlig röd fosfor. Sedan flyttade de fosforn till ett plån på asken. På etiketten stod det ”Säkerhetständstickor” och ”Tända endast mot lådans plån”.

De slog igenom ögonblickligen. År 1922 hade Sverige blivit den ledande tändsticksexportören, och Svenska Tändsticks Aktiebolaget (STAB, från 1980 Swedish Match) tillverkade två tredjedelar av världens alla tändstickor. Tändstickor var Sveriges stolthet och dess viktigaste exportvara.

På de rusiga amerikanska marknaderna var säkerhetständstickor den idealiska nya investeringen, och Ivar Kreuger var den perfekte budbäraren.

Bort från Kalmar

När man ser tillbaka är det egentligen förvånande att Ivar Kreuger hade hamnat i den svenska tändsticksbranschen. Som barn hade han sett sin far Ernst August, som tillhörde den femte generationen av en släkt invandrad från Tyskland, arbeta i den lilla fabrik som deras förfäder hade byggt nära Kalmar. Ernst August var en ståtlig man med markerade, mejslade drag och hög panna.

Han var konservativ och pålitlig men inte familjens främsta intellekt. Ivar tyckte att faderns arbete som fabrikschef var föga inspirerande. Med teknikens framsteg kunde vem som helst övervaka den mekaniserade sorteringen av stickor, putsa till dem, doppa dem i fosfor och förpacka dem.

När Ivar hade lämnat Kalmar och tagit civilingenjörsexamen i Stockholm avancerade han förvånansvärt snabbt. Han arbetade på anläggningsföretag i hela Amerika och Mexiko, blev kompanjon i en byggfirma i London och expanderade sedan till andra branscher, bland annat film, fastigheter och telekommunikationer. När första världskriget bröt ut var han dollarmiljonär och industriledare.

Han fick veta att familjens tändsticksföretag hade svårigheter och återvände hem, inte bara för att hjälpa familjen utan också för att exploatera den enorma möjlighet som låg i tändstickor.

Medan Europas fabriker gick dygnet runt för att få fram krigsmateriel köpte Kreuger i all tysthet tändsticksfabriker i hela Sverige. Han var pionjär på vertikal integration och köpte skogar och kemiska fabriker för att säkra tillgången på råmaterialet till tändstickor. Slutligen fusionerade han de ledande svenska konkurrenterna i STAB, ett enda dominerande företag med ett grundkapital på omkring tio miljoner dollar. Kreuger ägde hälften av STAB, lade beslag på alla högre verkställande poster för egen räkning och tog makten över styrelsen.

Svenska Tändsticks Aktiebolaget var bara en del av Kreugers imperium. Han hade kontrollen över tio andra företag genom sitt börsnoterade svenska holdingbolag Kreuger & Toll. Utöver att Kreuger & Toll hade intressen i STAB investerade man också i bankverksamhet, fastigheter och film. Kreuger bildade separata bolag som ägde hans fastigheter, och han använde ett dotterbolag för varje verksamhet för att undvika de stämpelavgifter som större företag fick betala.

Kreuger styrde sitt holdingbolag med järnhand. Styrelsen bestod av honom själv, fadern Ernst August, kompanjonen Paul Toll och två av Kreugers närmaste medarbetare. Som en av dessa två berättade längre fram var årsstämman en ren formalitet. Kreuger kom in med raska steg och höll en snabb monolog: ”God morgon, mina herrar. Får jag be sekreteraren föredra protokollet? Beslut har fattats om att Kreuger & Tolls kapital ska ökas med tolv miljoner kronor genom att nya aktier utfärdas till en kurs på 240 procent av parivärdet. Har någon några invändningar? Tack, mina herrar. God morgon.”

Kreuger & Tolls årsredovisning innehöll ingen förklaring till hur företaget hade tjänat så mycket pengar. En av de största vinstnoteringarna betecknades rätt och slätt som ”vinst på andra investeringar”. De som tidigare hade köpt aktier i Kreugers företag, i andra länder än USA, hade inte verkat ha något emot den vaga formuleringen. Varför bekymra sig om sådana detaljer när företaget gav en utdelning på 25 procent kontant? En sådan investering skulle betala sig på fyra år. Och ovanpå utdelningen tjänade aktieägarna i Kreuger & Toll också pengar i takt med att värdet på deras innehav steg. Kreuger hade redan gjort dem välbärgade. De såg ingen anledning att ställa närgångna frågor om vad Kreugers ”vinst på andra investeringar” kunde vara för något.

Före 1922 hade Kreuger skaffat större delen av sitt kapital i Europa, i synnerhet i svenska banker. Medan han såg amerikanerna gå in i en period av köpmani upptäckte han en ny finansieringskälla.

Han hade studerat ekonomisk historia och visste allt om ökända perioder av mani som följts av panik, till exempel Söderhavsbubblan 1720 och de famösa affärerna i holländska tulpanlökar som kom upp i svindlande nivåer och sedan rasade ihop 1637. I de fallen hade människor blivit rika när de red på vågen av placerare som spekulerade i riskabla äventyr. Kreuger visste att han måste pricka in exakt rätt tidpunkt; den amerikanska optimismen skulle inte vara i evighet. När spekulanterna var maniska skulle de köpa vad som helst. Men under den panik som ofrånkomligen följde på manin gällde motsatsen: ingen ville köpa. Alla som köpte in sig i Söderhavsbubblan eller de holländska tulpanlökarna men sålde för sent förlorade allt när paniken satte in. Man måste slå till tidigt och gå ur tidigt.