Tallarna som mjölkar molnen

Någon kilometer nedför vägen badar bananplanteringarna i sol. Men här, just som man kör in i den högre belägna skogen, börjar det regna. Ett fint, disigt regn som skimrar i ljuset och sprider en frisk doft av tallbarr i den svala ­luften. Det här regnet kommer inte från himlen. Det är tallarnas eget regn.
Kanarietallen, Pinus canariensis, är ett endemiskt träd. Det betyder att den under årtusenden utvecklats i ett samspel med platsens förutsättningar till att bli en egen art.
Man kan hitta kanarietallen i Italien, Spanien eller Kalifornien också, men då är det i parker där man planterat den för att den är så vacker. Vild, av egen kraft, växer den bara här, på Teneriffa och de andra Kanariska öarna.
Tallskogen breder ut sig som en vidsträckt krans runt vulkanen Teide, som höjer sig med snötäckt topp över den soliga semesteröns mitt. Territoriet 800–2 000 meter över havet är tallarnas. Så har det skapats. Så har det jämkats och anpassats till att bli ett system av liv som beror av vartannat och som fungerar. Hur väl förstod man inte förrän det höll på att förstöras.

Det är inte svårt att förstå att människorna som levde tidigt på Kanarieöarna blev förtjusta när de upptäckte kanarietallens egenskaper. Ingen tall blir så hög som den. De högsta har mätts upp till sextio meter. Gamla exemplar kan bli tjocka som ekar – nio meter eller mer i omkrets. Virket är hårt och mörkt; densiteten är så hög att en träbit sjunker om man lägger den i vatten. Inte ens de på ön återkommande skogsbränderna rår på det; träd som står som sotiga pelare där bränderna dragit fram slår snart ut med nya skott direkt från stammen. Den hårda, många lager tjocka barken har skyddat kärnan. Efter att under några år se ut som gröna flaskborstar utvecklar trädet grenar från skotten och återfår sin krona.
Trä med sådana egenskaper är förstås mycket åtråvärt som byggnadsmaterial. När spanjorerna kom till öarna utvecklades en underskön och säregen byggnadskultur i mötet mellan kanarietallen och de spanska, och så småningom kanariska, arkitekterna och hantverkarna. I synnerhet i den lilla, högt belägna staden Orotava på Teneriffas nordvästra sida finns de gamla vackra husen bevarade utmed smala gator som klättrar upp mot höjderna. De karaktäristiska balkongerna i kanarietallens mörkt bruna trä är konstfullt utsnidade med mönster av blommor och blad, som det måste ha tagit många år att åstadkomma. Alla balkongerna har utbyggda tak för att ge skugga åt dem som vistas där.
Arkitekturen för tankarna till tempelbyggnader i Bhutan, men detta är genuint kanariskt. Husen är byggda på 1600-talet, och trots att träet aldrig behandlats, är det helt opåverkat och kan fortfarande släppa ifrån sig en tår av kåda när det blir varmt.
Men tallarna fälldes inte bara för att bli till undersköna balkonger. Både tallskogen och lagerskogen, som växte på något lägre nivå, höggs ned för att bli möbler, golv, bränsle och allt vad människan ansåg sig kunna använda träden till.

Lagerskogen gick åt först, eftersom den växte på jordar man ville komma åt för att odla. Till en början bredde stora sockerrörsplantager ut sig över mark som erövrats från skogen, men i takt med att befolkningen växte, togs jorden i stället i anspråk för potatis, vin, bananer och citrusfrukter – allt människan behövde för att äta sig mätt.
Med tiden var såväl stora delar av lagerskogen som av tallskogen utrotad på ön. Först förstod man inte varför vattenkällorna började sina.
Men med tiden började man även i beslutsfattande kretsar lyssna på vad folk på landsbygden sa om träden. Det fanns träd som kallades arbol-fuente – källans träd – och som var kända vida omkring för att man visste att man kunde söka sig till dem för att få klart, fint dricksvatten. Det fanns berättelser om tallarna som mjölkade molnen. Nu, när färskvattnet inte längre räckte på ön, förstod man att det fanns ett samband mellan träden och vattentillgången. Med en stor del av träden nedhuggna var också en stor del av vattnet borta. Undersökningar gjordes och visade att marken i skogen tog emot så mycket som tjugo gånger mer nederbörd än marken utanför trädkronorna.
Vad hade man gjort, i sin dåraktiga okunskap?
Nu gällde det att rädda vad som räddas kunde. Internationella biologer kallades in som experter för att ge
Teneriffa skogarna åter.
Experterna visste mer om träd än befolkningen på Teneriffa. De visste att det fanns tallar som växte betydligt snabbare än kanarietallen, som tog så onödigt många år på sig för att bli hård och tät. Plantor av kalifornisk tall,
Pinus radiata, importerades och planterades i stora mängder. Till och med den nordiska Pinus sylvestris planterades på den fjärran vulkanön, då man antog att den skulle växa snabbt i det varma klimatet.
Det tar tid innan man märker att det blivit fel när man planterat träd. Även om de är snabbväxande arter behöver de många år för att växa och bli stora. Först efter flera decennier kunde man konstatera att det inte fungerade.
Det kom inte mer vatten. De nya träden blev inga arbol-fuente. Vattenkällorna fylldes inte på.
I dag vet man att kanarietallen har helt unika egenskaper för att skapa vattenreserver på den plats den är skapad för att leva på. Den är hög, mycket högre än de importerade tallarna.
Men framför allt har den en tillgång som är det första man blir varse när man kommer in i en tallskog på Teneriffa: de långa, gracila barren.
Kanarietallens barr sitter tre och tre tillsammans, och de är tjugo, trettio centimeter långa. De ger skogen en graciös framtoning som annan barrskog saknar, och i synnerhet när träden blommar, för det gör även tallar, så är träden mycket dekorativa. De brunorange hanblommorna sitter i toppen på skotten och dräller fruktsamt gult frömjöl omkring sig när de vidrörs av en vind, en hand eller en fågel.
I toppen på varje blomma utvecklas årets nya skott som en liten pigg, grön borst. Med de långa, trefaldiga barren samlar trädet upp fukten från de moln som nästan alltid ligger på den här höjden. Man ser dem nedifrån stränderna, som en bullig, vit krans runt de vulkaniska bergen. Ser man dem uppifrån högre höjd ser de ut som sjöar av moln.
De ger inte alltid ifrån sig regn, molnen. Därför har kanarietallen under årtusendena utvecklats för att själv kunna utvinna molnens fukt. Den kondenseras på de långa barren, följer kanalerna i barrets längdriktning och släpper så dropparna till marken.
Så skapar kanarietallen sitt eget regn. Så mjölkar den molnen.
Genom att själv hämta vatten från molnen försörjer kanarietallen inte bara sina egna rötter. Så effektivt tar den tillvara fukten med hjälp av sina långa barr, att vattnet strömmar djupare ner i jorden och leds vidare i underjordiska kanaler. Det räcker och blir över till källor för även andra växter, djur och människor att dricka ur.
Man vet det nu. Och insikten kom inte för sent.

Det är sällan man kan uppleva en så klok och adekvat reaktion på insikt och kunskap som den man ser på Teneriffa. Nu när det står klart att det är just kanarietallen som behövs för att hela naturen ska må bra; för att den blå bofinken, som är endemisk liksom tallen själv och som lever på just kanarietallens frön, ska överleva; för att allt som lever och dricker ska få sitt färskvatten, så gör myndigheter, universitet, odlare, befolkning, alla goda krafter tillsammans, allt för att tallskogarna ska återställas. Man har praktiskt taget redan nått målet, även om många av träden förstås ännu är unga. Varje år planteras nya, stora arealer.
Det finns två plantskolor på ön vars främsta uppgift är att odla fram nya plantor av kanarietall. I de befintliga skogarna kan man dessutom se hur nya skott skjuter upp ur jorden och sörjer för nya generationer tallar helt på egen hand.
Behöver man trösta sig när man tänker på tillståndet i världen, så kan man tänka på kanarietallen.

På Gran Canaria, grannön som syns från Teneriffa genom soldiset, är det inte lika väl ställt för kanarietallen. Organisationen är annorlunda, något arbete motsvarande det som bedrivs på Teneriffa finns inte, de skogar som huggits ned där blir inte återplan­terade.
Kan man då inte skicka plantor från Teneriffa till Gran Canaria och hjälpa till att bygga upp skogen även där?
Nej, blir svaret när jag ställer frågan på ekologiska institutionen på universitetet i La Laguna. Inga plantor skickas mellan öarna över huvud taget. Det är till och med så att plantorna på norra delen av Teneriffa odlas för sig och bara planteras på norra delen av ön, medan plantskolan på södra delen av ön tillhandahåller plantor för sin region. Inga plantor byter sida. När man tagit till sig insikten om hur värdefull naturens egen specialanpassning till växtplatsen är, så har man gjort det på djupet. En mera eftertrycklig hyllning till Darwin kan man nog söka förgäves efter på hela jordklotet.
När man nu lyckats rädda sina tallar och sin skog, så är man förstås angelägen om att bevara den. Det byggs fortfarande vackra, utsnidade balkonger i mörkbrunt trä på Teneriffa. Men går man nära kan man se att den bruna färgen är ditmålad. I dag fälls inga tallar på Teneriffa, såvida de inte hotar att falla över ett hus eller en väg och ställa till skada. Till och med om man vill fälla ett träd på sin egen tomt måste man begära tillstånd, och det är inte säkert att man får det.
Så varifrån kommer då det trä som man trots allt måste använda?
’’Folk tror att vi i stället importerar trä från Afrika, och att vi bara har flyttat problemet dit’’, säger José Ramón Arévalo Sierra, som är professor i ekologi vid universitetet i La Laguna.
Men så är det inte. Allt trä som importeras till Teneriffa är certifierat. Här köps det bara trä som kommer från kontrollerade odlingar, som från Kanada och Sverige. ”Vi skövlar inga andra livsviktiga skogar någon annanstans på jorden.”
Jag tänker på världsträdet när jag står under en av Teneriffas högsta tallar. Den växer invid vägen strax norr om byn Vilaflor. Den är 56 meter hög, nästan så hög en kanarietall kan bli, och när man med blicken följer de två stammarna som växer tillsammans, nedifrån sina i sammanhanget blygsamma 176 centimeter, så ser trädet verkligen ut att förlora sig i himlen. Högt upp i himlavalvet, där den hämtar ner vattnet till sig själv och till alla oss andra levande väsen som törstar. Jag tänker på hur den samlar vattnet till underjordiska källor. Och på den blå bofinken som fladdrar omkring i kronan, fastän jag inte lyckas få syn på den. Och på alla de andra okända varelser som lever i den grova, tjocka barken.
Så nära verkligheten de ligger, de gamla föreställningarna om Yggdrasil och de andra världsträden i världens uråldriga religioner. Det är ju världsträdet, livets träd, jag står och tittar på.