När Ioannis Ikonomou var liten pojke på Kreta brukade han sitta på stranden och lyssna på turisterna som pratade. Han förstod inte vad de sa, men han visste att han ville lära sig detta virrvarr av olika ljud. Så när han var fem år hittade han en lärobok i tyska och blev sittande hela dagen på stranden, totalt försjunken. När han slutligen gick hem hade han förstått grunderna i tysk grammatik, förutom att han var så illa solbränd att han knappt kunde röra sig.

42 år senare talar Ioannis Ikonomou 32 språk flytande och bor numera i Bryssel där han är Europaparlamentets främste tolk. Även om man inte visste att han var en mästare på språk avslöjar högarna av ordböcker i hans lägenhet honom. I hörnet visar tv:n ett kinesiskt program. Ioannis Ikonomou har en del underliga tv-vanor, så som det anstår en man med hans yrke. Varje kväll tittar han på det ryska pratprogram han gillar bäst. Sedan ser han på nyheterna, samtidigt, på spanska och portugisiska innan han kopplar av med en albansk såpopera.

Ioannis Ikonomou beskriver sig själv som kluven.
”En del av mig är som Indiana Jones”, säger han. ”Jag längtar ständigt efter att ge mig ut igen och fördjupa mig i andra kulturer.”
Det måste sägas att Ioannis Ikonomou inte har några större likheter med Indiana Jones. Han är en tunnhårig, medelålders man med mycket intensivt sätt. Men det är här den andra sidan av hans personlighet kommer in i bilden. Som han glatt medger: ”Samtidigt är jag något av en nörd.”

När Ioannis Ikonomou var tio år hade han erövrat engelskan och tyskan och börjat förbereda sig för att ta itu med italienskan. Det stod redan klart att han hade en anmärkningsvärd fallenhet för språk, men han tror inte att det bara handlade om det.
”Så långt tillbaka jag kan minnas har jag velat vara annorlunda. Det var det som sporrade mig. Jag älskade mina föräldrar och min syster, men jag tyckte att världen de levde i verkade alldeles för normal och alldaglig. Jag avskydde tanken på allt alldagligt. Jag insåg att om jag lärde mig språk skulle det ge mig nyckeln till nya världar.”
För Ioannis Ikonomou handlar ”att lära sig ett språk” om mycket mer än att bara behärska vokabulären. Det handlar nämligen om att sätta sig in i alla sidor av ett lands kultur.

När han var 18 år blev han god vän med några Hare Krishna-anhängare under en resa till London. Han återvände hem rustad med böcker om hur man lär sig sanskrit på egen hand och en bunt skivor med indisk musik. Dessutom blev han omedelbart strikt vegetarian och rörde inte kött på 18 år.
En kort tid efteråt reste han till Turkiet. I den vevan var de diplomatiska relationerna mellan Grekland och Turkiet sämre än någonsin och man hörde nästan aldrig talas om någon grek som ville lära sig turkiska. Men Ioannis Ikonomou ville använda sin språkbegåvning för att riva ner så många barriärer som möjligt.
”Jag besökte den största moskén i Istanbul och när bönerna började stannade jag kvar. Jag tittade efter hur folk gjorde och försökte göra likadant, om än väldigt klumpigt. Efteråt kramade människorna om mig. Så starkt intryck gjorde det. Jag trodde att de skulle vara misstänksamma, men eftersom jag kunde förklara vad jag gjorde där, var de så trevliga de kunde vara.”

När Ioannis Ikonomou lämnade Turkiet talade han flytande turkiska. Men inte bara det. Han hade dessutom lärt sig osmansk turkiska, det osmanska rikets administrativa språk.
”Inte ens turkarna förstår det nuförtiden såvida de inte studerar arabiska och persiska.”
Efter att ha studerat lingvistik i tre år på Aristotelesuniversitetet i Thessaloniki behärskade han tolv språk, bland annat bulgariska, serbokroatiska och polska. Sedan följde kinesiskan, som han började titta närmare på en dag när han hade några timmar över.
”Jag prenumererade på en engelskspråkig propagandatidskrift som hette China Reconstructs. På baksidan av tidningen brukade det finnas några enkla lektioner i kinesiska och jag tänkte att det skulle vara roligt om jag kunde sätta ihop några meningar.”

Men vad skulle Ioannis Ikonomou göra med alla dessa språk? Även om han alltid hade varit inställd på en karriär inom lingvistiken, hade han ingen brådska att börja jobba.
”Jag hade turen att ha föräldrar som var ganska välbärgade. Jag ägnade det mesta av åren fram till 30 åt resor och studier. Men så visade det sig att chefen för Europaparlamentets tolktjänst hade fått höra talas om mig och frågade om jag skulle vara intresserad av att arbeta där.”
Det slutade med att han skickades iväg på en kurs i simultantolkning på Teneriffa. Han säger själv att det var det stressigaste han någonsin varit med om.
”Jag vaknade av mardrömmar om att jag inte hann med att tolka eller att jag tänkte: ’Åh, Gud, nu hörde jag inte vad den där personen sa.’ Men lyckligtvis klarade jag slutprovet och kom att arbeta här i Bryssel.”

Under de närmast följande åren tolkade Ioannis Ikonomou åt de flesta statscheferna som kom för att tala i eu: ”Felipe Gonzales, Tony Blair, Helmut Kohl ... jag tolkade åt allesamman.” Men även om Ioannis Ikonomou ägnade dagarna åt att tala tyst i deras hörsnäckor träffade han aldrig dem han tolkade åt.
”Jag satt alltid instängd i mitt lilla bås, helt osynlig. Det var en väldigt underlig tillvaro. Jag kommer ihåg att jag en gång delade hiss med Tony Blair, men han hade naturligtvis ingen aning om vem jag var.”
Ioannis Ikonomou må ha varit osynlig för dem han tolkade åt, men han blev snabbt något av en legend i Bryssel. Europakommissionen var full av språkvetare, men han var unik – det fanns ingen annan som kunde lära sig att tala flytande slovenska på bara en månad.
”Om sanningen ska fram så märkte jag ett visst mått av avundsjuka. De flesta var väldigt trevliga, men det fanns några få som jag tror kände sig hotade.”

År 2002 slutade han arbeta som tolk och blev översättare i stället. Det innebär att han mestadels sitter på ett kontor i Bryssel och översätter eu-dokument.
”Först kanske det verkar ganska tråkigt”, medger han. ”Men om jag gör ett enda litet misstag så kan det få väldiga konsekvenser. Just nu håller jag på att översätta ett dokument från engelska till grekiska om minderåriga illegala invandrare. Ta uttrycket ’utomhusanläggningar’, till exempel – det finns många olika sätt att säga det på grekiska. Vilket ord jag väljer kan avgöra om dessa människor blir sittande på gården i ett internerings-läger eller tillåts spela fotboll.”
Nyligen hemkommen från en tvåmånaders intensivkurs i Shanghai är han också den enda eu-översättare som har förtroendet att översätta topphemliga dokument på kinesiska.
”Det mesta kan jag inte prata om av säkerhetsskäl, men för ett tag sedan gjorde jag en översättning av ett dokument om knarkrutter i Sydostasien. Man kan ju föreställa sig vilka problem det skulle kunna bli om det kom i orätta händer.”

Ibland reflekterar han över hur mycket han har vunnit på sina språkkunskaper.
”Jag tror att de har gett mig en fantastisk inblick i hur människor lever och hur de uppträder. Det kan inte finnas många som har kunnat samtala både med prostituerade i Brasilien och professorer i Pakistan. Jag är kanske inte länge samma idealist som jag var en gång, men jag tror fortfarande att många av problemen i världen uppstår just därför att människor inte förstår varandra.”