Min sedan länge framlidna mor, må hon vila i frid, hade en talang för misslyckade julklappar. En stor rulle leverfärgad heltäckningsmatta. En blommönstrad tallrik omgjord till klocka med burkig digital klang. En högljudd anordning som förvandlade mitt vanliga badkar till jacuzzi och pryddes av illavarslande texter så som ”varning för livsfarlig ström”. Varje jul dök någon udda artikel upp, den ena mindre nödvändig än den andra. Men min mamma var inte ensam. Jag är säker på att mycket av det krimskrams jag själv har gett bort genom åren har hamnat på vårens loppisar. Ändå strävar vi alla, år ut och år in, efter att ge eller få en välbetänkt och speciell present. Trots våra ansträngningar blir det inte alltid rätt. Det är hemskt när det händer men ibland får man verkligen öva sig i konsten att bli glad och dölja sin besvikelse.

Vi bestämde oss för att kolla med våra vänner runt om i världen för att se vad de har att säga om att ge och ta emot julklappar. Mindre bra klappar från svärmor är tydligen vanligt förekommande i många länder, ett par historier vi fått höra verkar bekräfta detta. Agnieszka från Polen berättar att hennes svärmor den första julen efter bröllopet gav henne en vackert inslagen julklapp.
”Jag packade upp den långsamt, bara för att hitta en väl tilltagen, heltäckande flanellpyjamas i en gräsligt violett nyans.”
Marie från Tjeckien berättar att hennes svärmor en gång gav henne en kokbok. Inget konstigt med det, bortsett från att instucket i den fanns ett presentkort på en matlagningskurs, en inte så subtil hint om hennes färdigheter i hushållet.

Så har vi en annan vanlig variant. Presenten vi ger till andra men egentligen vill ha själva. Från Australien rapporterar Louise att hennes bror Kevin fortfarande känner sig bitter när han tänker på hur han som crickettokig tolvåring hittade ett teleskop under julgranen och inte det cricketslagträ han hade hoppats på.
”Jag var helt knäckt men pappa kunde knappt vänta tills det blev mörkt”, säger han.
Många år senare fick de veta att deras far hade lagt ner stor möda på att hitta teleskopet; det var något han alltid hade velat ha. I ungefär samma veva men i en helt annan del av världen, fick 14-åriga Reino från Finland en bok om dx-ing och dx-radio. Reino själv var inte intresserad av att spåra avlägsna radiosignaler, men det var hans bror som även var den som gav Reino presenten. Boken fick snart en plats i storebrors bokhylla.
”Den var dessutom på engelska vilket jag inte kunde läsa på den tiden”, säger Reino.
Det var ungefär samma sak som hände med den då 17-åriga Mattias i Sverige.
”Jag fick ett par strumpor av märket Burberry av min lillasyster. Det var bara det att jag har storlek 45 i skor och strumporna var storlek 39. Samma som hennes egen storlek.”
Gissa vems fötter de sockorna hamnade på. Och sedan har vi Lenka och hennes man i Tjeckien. I julklapp gav Lenka sin man verktygen han önskat sig. Han använde dem till att bygga det modellfartyg han i sin tur hade gett Lenka. Vem tror du var gladast den julen, Lenka eller hennes man?

Dessa gåvor må visa på bristfällig generositet men är i högsta grad genomskinliga. Man vet varför man fick dem. Mer förbryllande är de julklappar som är väldigt omtänksamma, till och med riktigt dyra, men som tyder på en total brist på förståelse för vem som ska få den och leder till frågan:
Känner du mig över huvud taget?
Den frågan kan mycket väl ha föresvävat Cilia i Holland, när hennes man gav henne en symaskin i present.
”Han tänkte att jag var kreativ och att jag skulle kunna skräddarsy kläder åt våra barn, men jag hade aldrig så mycket som hållit i nål och tråd.”
I Argentina önskade sig 65-åriga Alicia en mobiltelefon i julklapp av familjen. I stället fick hon en blodtrycksmätare.
”Jag gapskrattade när jag förstod att även om jag ser mig själv som en modern kvinna, så är jag gammal i deras ögon”, säger hon.

I Norge anser Stig att julen är en tid för positiva tankar. Även om han själv inte tycker att hans växande    kala fläck på huvudet är till besvär, blev han ledsen över att få tabletter mot håravfall av sin fru.
”Och man fick inte ens någon garanti”, säger han och tillägger att detta är något de båda numera skrattar åt.
Mindre lustigt var resultatet av en annan hårrelaterad julklapp. Anitas faster och farbror, från Ungern, skilde sig faktiskt inte långt efter att fastern gett honom en rakhyvel utan att tänka på hur stolt han var över sitt yviga jultomteskägg.

Anitas historia väcker faktiskt en undran om en smula elakhet inte låg bakom fasterns paket. Kanske gäller detta även julklappen från Carolines farbror. Caroline, från Frankrike, medger glatt att hon är kurvig. Var det så att hennes farbror kom med en diskret antydan när han gav henne en badrumsvåg i julklapp 2010? Enkelspårig kan ingen kalla honom för i alla fall. 2009 gav han henne en färggrann speldosa för barn och året dessförinnan en rattmuff. Hon går nu i spänd väntan inför vad 2011 års jul ska medföra. Om ytterligare ett par år kan Caroline, om allt går väl, öppna en egen affär med ovanliga presenter. Hon kan döpa den till ”Min farbror”. Eller också, om hon inte har lust att sälja sina oönskade presenter, kan hon slå in dem igen och ge dem vidare till andra.

Presentåtervinning är ett populärt sätt att bli av med gåvor man inte vill ha, men det är en taktik som kräver ett visst mått av försiktighet. Florica från Rumänien berättar historien om hur hon fick en elegant topp från sin kusin, precis den eleganta topp som Florica själv hade gett kusinen året innan. Hon lade undan den och slog in den ett år senare, den här gången med sin systers namn på paketet. Hennes syster öppnade klappen, såg på plagget och sa:
”Kommer du inte ihåg att vi köpte den här tillsammans?”

Vissa julklappar återkommer oftare än andra. Till den årliga julklapps-utdelningen i Berthas familj i Mexiko har alla med sig klappar, och alla väljer ett paket de finner lockande. Bertha hade mycket omsorgsfullt slagit in en föga älskad metallskulptur av ett lejon. Hennes man hade fått det i present av hennes svärfar, och hon kunde inte göra sig av med det fort nog. Paketet hamnade hos Berthas svägerska. Men innehållet tilltalade henne inte och när kvällen var slut lyckades lejonets nya ägare glömma kvar det. Berthas man sprang då i kapp gästerna på gatan och tvingade dem att ta det med sig hem. Lejonet återvände igen på Alla hjärtans dag, vackert inslaget och levererat till Berthas mans kontor. Följande jul hamnade det i makens systers hus igen.
”Sedan dess har lejonet blivit en familjetradition”, säger Bertha, ”Vi letar alltid efter kreativa sätt att ge bort det så att det ska fortsätta att gå runt i familjen.”

På liknande sätt vandrade ett riktigt fult, grönt smyckeskrin av malakit, utan vare sig förskönande dekoration eller gravyr, runt i Moskva. Marina berättar om skrinet som flyttades från den ena familjemedlemmen till den andra i åratal, innan hennes far slutligen lät förse det med en inskription:
”Med varmt hjärta till kära Ludmilla.”
Det har stått hos hans kusin sedan dess.

Och ibland blir en present helt enkelt för mycket av det goda. Om vi tror att en vän eller släkting älskar små glasänglar eller keramikelefanter, har vi en tendens att köpa bara sådana saker för att bättra på deras samling. I Storbritannien nämnde Lucy en gång för sin brorson, bara helt apropå, att hon tyckte om hundrasen skotsk terrier. Den julen gav han henne en nyckelring med en sådan på. Och sedan fortsatte det. Tallrikar, muggar, dörrstoppar, skrivtavlor och disktrasor. Lucy säger:
”Jag har ett helt fullproppat skåp nu och min förtjusning i skotska terriers har ebbat ut.”

Alla de här historierna får mig att le och mina tankar att återvända till min mor och hennes underliga klappar till mig. Vad i all världen tänkte hon? Jul efter jul ställde jag mig frågan, och det mesta av det hon skickade gjorde jag mig av med. Men ett par saker behöll jag: en rosa serveringsbricka av glas med kolibrimotiv och en förgylld såssnipa som ser ut att ha Habsburgambitioner; den är så stor att jag antagligen skulle kunna använda den som båt på riktigt om behovet skulle uppstå.

Genom åren har jag fäst mig vid de här sakerna. Då och då använder jag dem till och med. För mig har de ett värde för att de påminner om hur genomsnäll min mor var, för det var ett gott hjärta och äkta kärlek som fick henne att köpa dessa presenter och skicka iväg dem. Jag tror att välmening och kärlek för det mesta är det som ligger bakom viljan att ge. Och oavsett om gåvorna faller oss i smaken eller inte, så bör vi komma ihåg meningen bakom dem i jul när vi sitter där och öppnar våra klappar.