De skånska träden böjer sig på mitten och sträcker ut nakna besvärjande grenar mot den röda strimman vid horisonten. Det sveper in en kraftig vindby från havet och det är knappt att man känner solens strålar. Kenneth Branagh lutar sig mot vinden med utsträckta armar och vidöppen mun.
”Sådana här dagar får man inte i Los Angeles”, vrålar han lyckligt.
Det var delvis de storslagna årstidsväxlingarna som lockade Hollywood-stjärnan tillbaka till Skåne för en ny Wallander-serie. Om Kenneth Branagh är den största stjärnan i BBC:s filmatisering av Henning Mankells böcker om småstadskommissarien med världens sorger på sina axlar kommer det skånska landskapet definitivt på andra plats.
”Det är större och ödsligare än de flesta av oss i Storbritannien är vana vid”, säger Kenneth Branagh medan filmkameror och cateringbord slås omkull som käglor i blåsten. ”Det är en ganska tuff miljö och jag tror att det har en inverkan på hur ni som bor här tänker och känner.”

När det gäller stora idéer är Kenneth Branagh rätt man. Oavsett om han brottas med Shakespeares sentenser eller spelar deckare i Skåne är det intensiteten som är hans främsta verktyg. Rollfiguren Kurt Wallander – grubblande, osäker, engagerad i samhällsproblem – är enligt Kenneth Branagh en sorts mall för ”det mer erfarna livet”.
”Wallander är ett drama för vuxna. Det är det jag älskar med rollen. Enligt min erfarenhet finns det tankar som smyger sig på en när man närmar sig 50. Man börjar se annorlunda på livet. Döden, som bara lämnade ett knappt hörbart meddelande på din andliga telefonsvarare när du var 35, ringer nu ganska regelbundet och säger: ’Det finns en mängd olika saker som du tidigare bara nonchalerade, men det är dags nu. Du borde verkligen börja fundera på det nu.’”
Han får döden att låta som en hygglig prick. Trots att Kenneth Branagh, som är 48 år, är skicklig på att göra en bra rolltolkning av medelålderskrisen (förra året gjorde han dundersuccé bland kritikerna som Tjechovs av leda plågade Ivanov) har han aldrig känt kravet på ”identifikation”.

”Jag har alltid betraktat skådespeleriet som ett agerande sprunget ur fantasin. Det är meningslöst att försöka använda sig av några erfarenheter från sitt eget liv för de stämmer sällan överens. Om man skulle uppleva att identifikation är den enda vägen skulle man aldrig kunna spela mördare. Jag tror att det kan ha en renande verkan på publiken att se människor gå igenom kriser. Det är det som är teaterns uppgift. Men som skådespelare finner jag det inte det minsta terapeutiskt. Det finns ändå saker som jag känner igen hos Wallander. Jag förstår den där frustrationen att inse att trots att man uppnått en viss ålder kommer man troligen ändå inte att sluta som den vise gamle mannen som man en gång trodde. Man känner sig fortfarande som den knäpp-skalle man var när man var 16 år. Sedan tittar man sig i spegeln och så stirrar den där gamle snubben tillbaka på en.”
Men medelåldern klär Kenneth Branagh. Som ung var han kanske mer beundrad än älskad av publiken eller åtminstone av den brittiska pressen. Vid höjdpunkten av sin tidiga berömmelse, ungefär under den tid då han spelade Laurence Oliviers roll i Shakespeares Henrik V, tolkades hans häpnadsväckande begåvning och frustande energi som dryghet (det blev inte bättre av att han som 28-åring gav ut sina memoarer).

När han 1989 gifte sig med Emma Thompson utnämnde pressen dem till ”de nya (Laurence) Olivier och (Vivien) Leigh” och passade samtidigt på att sabla ner dem vid första bästa tillfälle. Paret skildes som vänner 1995. Lite mindre cyniskt bemött blev han i Hollywood där han ansågs vara sin generations mest begåvade skådespelare, men han skulle aldrig komma att passa in i rollen som matinéidol. Som Wallander har han nu fått en helt ny generation beundrare, många av dem kvinnor. Och det är lätt att förstå varför. De passionerade uttrycken har ersatts av en attraktiv värdighet. Och även om han börjar närma sig bäst-före-datum för att spela hjärteknipande hjälteroller är det gråsprängda håret och det fjuniga skägget perfekt för att uttrycka existentiell ångest.
”Jag märker ofta att som Wallander består min naturliga min av en halvöppen mun, inte så mycket som i förvåning över världen utan mer som uttryck för en lätt plågsam förvirring. Han är varken smart eller rolig, han är inte framfusig på så sätt, men det finns en okonstlad känslighet där. Han har en fallenhet för att fundera över hur han lever sitt liv och på samma gång inse att ur andra aspekter, när det gäller familjen och relationer, strular han till det för sig.”

Kenneth Branagh hävdar att ingen brittisk kommissarie skulle kunna hålla på med ett sådant inre sökande.
”Sverige verkar skilja sig i det avseendet. Här betraktas inte självanalys med lika stor skepsis som vi gör i Storbritannien. Folk där hemma har sagt till mig: ’Det Wallander behöver är en rejäl spark i arslet.’ Även om vi kan ägna oss åt själsligt sökande finns det en brittisk mentalitet som säger: Det finns alltid någon som har det värre. Skärp dig.”
Självanalys var säkert inte särskilt uppmuntrad på 1960-talet i Belfast i Nordirland där Kenneth Branagh tillbringade sin tidiga barndom.
”Att stå med bägge fötterna på jorden var det som gällde. Och det är inte så dumt, det heller”, säger han med ironisk tillgivenhet.
Till och med nu erkänner han ytterst motvilligt att han praktiserar en del självhjälp.
”Jag är fascinerad av psykologi. Det är som Hamlet säger: ’Inget är i sig själv bra eller dåligt, allt beror på vad man tycker.’ Varje självhjälpsbok, varje bok om österländska religioner eller tankekontroll jag läst bekräftar det. Och jag har läst rätt många.”

Georgij Gurdjieff, en armenisk mystiker och ”medvetande”-guru från 1900-talets början, är en speciell favorit och Kenneth Branagh har just läst in sig på dennes lärjunge, den ryske filosofen P.D. Ouspensky. Ofta, påpekar Kenneth Branagh, kommer de mest esoteriska lärorna fram till de enklaste slutsatserna.
”I slutet av sitt liv ombads Ouspensky att sammanfatta hur man ska gå till väga för att få ett underbart liv. Han svarade: ’Var glad.’ Jag fick höra en liknande version av min mamma. Jag antar att ni vill att svaret på livets mening ska vara mer djupsinnigt. Men ’var glad’ är djupsinnigt. Det beror på hur man tolkar det.”
Att hitta mening och glädje i det enkla livet är en förmåga som Kenneth Branagh just tillägnat sig. Liksom alla nyfrälsta är han ivrig att dela med sig av sin hemlighet.
”Min mest användbara bok heter Naturguiden och är utgiven av Reader’s Digest”, säger han. ”Du tycker kanske att det låter fånigt för här sitter jag och blir intervjuad för tidskriften, men så är det. Jag är en Reader’s Digest -läsare”, säger Kenneth Branagh och låter mer och mer som en person under tillfrisknande, ”och det har jag varit i fem år”.
”Naturguiden är full av inblickar i naturen – träd, blommor, fauna”, förklarar han. ”Jag strosar omkring i trädgården med boken i handen och identifierar saker. Jag gissar att det har något med mening och fokus att göra, men jag finner det enormt givande. Reader’s Digest hjälper mig bokstavligen att känna doften av rosor.”

Ett liknande fokus har Kenneth Branagh uppnått i sitt yrkesliv. Nästa projekt är att regissera Anthony Hopkins och Stellan Skarsgård i Thor, en filmbearbetning av Marvels serieberättelser om den åskguden med premiär under 2011. Det låter ganska långsökt tills man får veta att Kenneth Branagh i pauserna under inspelningen av Wallander-serien har gjort research i nordisk mytologi på akademiska institutioner över hela Skandinavien. Kritikerna har börjat diskutera hans karriär som ”en match med två halvlekar”.
”Ska jag in och spela andra halvlek?” undrar han. ”Kanske befinner jag mig i den andra tredjedelen, kanske är jag nästan i slutet av matchen. Man vet aldrig vad gudarna har tänkt sig. Men nu känner jag ingen press i min karriär. För mig är allt nytt. Man går inte omkring och bär på bördan av framgångar eller misslyckanden. Det kan man inte för då skulle man bli tokig. Om man säger att ens karriär – för att använda en förskräcklig liknelse – vore någon sorts maträtt så tar man mindre sås och försöker få fram en mer koncentrerad, renare smak. Mina intressen nu handlar om denna typ av förädling. Hur mycket kan man få ut av den svåra konsten att avbilda andra människor utan att upptäcka skarvarna?”
”Samtidigt har vi den offentliga delen av livet”, fortsätter han. ”Jag har upptäckt att det är bättre för mig som person och konstnär att ligga lite lågt, att göra mindre. Jag hyser stor beundran för energin och engagemanget hos dem som ägnar sig åt politik eller välgörenhet – Henning Mankell är ett exempel och han lyckas göra det med enorm värdighet – men samtidigt är jag ambivalent till hela den där apparaten med kändisar som lånar ut sitt namn till välgörenhet. Ibland blir budskapet grumligt. I vissa sammanhang är det bättre att vara diskret och lämna bidrag som privatperson.”

Han bor långt borta från kändisvärlden i Berkshire väster om London tillsammans med sin fru Lindsay Brunnock som är art director. Kenneth Branagh verkar ha uppnått sin personliga nirvana och refererar till Shakespeares vision av familjelycka.
”Det är de vackra raderna i slutet av Kung Lear när den gamle mannen berättar för sin dotter hur de ska tala och tala och ta sig an ’tillvarons gåtor’.” Kenneth Branagh gör en paus, inte bara för den dramatiska effektens skull. ”Jag är beredd att ägna mig lite åt det där.”

Mannen bakom Wallander
Henning Mankells Wallander-serie består av tio deckare. Böckerna har översatts till 40 språk och sålts i fler än 25 miljoner exemplar över hela världen. Henning Mankell föddes i Stockholm 1948. Som ung studerade han i Paris samtidigt med studentupproren 1968 och han har förblivit radikal i själ och hjärta. Wallanderböckerna inspirerades av den svenska folkhemsdrömmens kollaps men berör även universella ämnen om social orättvisa.
”Mina böcker handlar om mitt intresse för vad det innebär att vara människa och mitt sökande efter att förstå och förändra den hemska värld vi lever i”, säger han.

Sedan 1986 har Henning Mankell delat sin tid mellan Sverige och Moçambique där han engagerat sig i Teatro Avenida, ett teatersällskap i Maputo med en stark samhällsengagerad agenda. Intäkter från böckerna har till största delen gått till kampen mot hiv och aids. Tillsammans med hustrun Eva Bergman har han be-kostat uppbyggnaden av tre barnbyar i Moçambique som ska ge plats för 150 föräldralösa barn.
”Det finns 800 000 föräldralösa barn i detta land”, påpekar han. ”Jag kan inte hjälpa alla, men det betyder inte att jag inte ska hjälpa några. En hiv-positiv europé kan förvänta sig att leva ett relativt normalt liv. I Afrika dör de bara. Jag kan inte tänka mig en mer cynisk bild av orättvisa.”

Karaktären Kurt Wallander har i svenska långfilmer och tv-serier porträtterats av Rolf Lassgård och Krister Henriksson.